Leif rastade drevrarna i hägnet i morse och plötsligt var de borta, båda! Han trodde de hunnit iväg en bit före och gick åt andra hållet för att genskjuta, men inga hundar. Då fortsatte han dit han tappat bort dem och insåg att de tagit sig ut ur hägnet genom ett hål i nätet. Då drev de redan för fullt på andra sidan sjön. Det var då han ringde mig..

Jag hade som tur var, för mig, hunnit äta min frukost, då han bad mig ta bilvägen till andra sidan sjön och se om de tagit sig över vägen. Jag hann en bra bit från storevägen innan jag såg tassavtryck i snön. Jodå, där hade de varit båda, vad det verkade. Samt ett rådjur. Sedan följde spåren en bred stig tillbaka mot sjön och hägnet igen. Men, några spår gick åt andra hållet. Då ringde Leif att han hunnit ikapp Amos på drevlöpan och fångat in honom. Ingen Lisa i sikte dock.

Jag hörde en gårdshund skälla från sista gården jag passerat, men efter en stund även ljusa skall norrifrån. ”Kör så nära du kan och stanna bilen där”, sa Leif. ”Om drevet går över vägen så försök fånga henne!”

Så hördes ett ylande från nån km öster om vägen. Leif hörde inget, men då har hon tappt, berättade han, och då är hon jättesur! Hon drev ett tag till, allt närmare, sedan ett vrål igen. Efter ett tag hördes hon bara 3-400 meter ifrån mig. ”Kan du ställa bilen och gå emot henne”, undrade han.

Vägen var så smal att det knappt gick att mötas mellan snövallarna, men jag fick chansa. Jag hade ju inte stött på en enda bil hitintills. Så jag klättrade ner mot en självföryngring och sjönk ner till knäna i tung snö. Det gick knappt att ta sig fram och jag tackade min lyckliga stjärna att jag bytt om från kappa och stövlar till overallen och kängor. Jag pulsade och stånkade mig över till andra sidan och klättrade på alla fyra uppför en brant. Då tystnade hunden. Inte ett knäpp hördes någonstans. Hur ska jag nu hitta henne, hann jag tänka innan jag var uppe på toppen. Jag får väl spana runt lite! Då ett par meter bort, bakom en tall långt ner i snön fann jag en blöt Lisa. Kopplet hade jag glömt i bilen, så jag tog henne i famnen och plumsade tillbaka de dryga 100 meterna i mina egna fotspår. Tur det var nerför mesta biten. Jag fick sätta mig ner och vila halvvägs för att orka resten av sträckan tillbaka till bilen. Phu, jag tror ändå jag fått lite bättre kondis på sistone. Ja, så nu vet jag lite hur det ser ut på andra sidan sjön! Efter arton år 😂 tack vare Lisa!

Jag hann inte ens hem innan Leif ringde, att nu får vi köra direkt in till stan och besiktiga bilarna. Han hade beställt båda tiderna, samtidigt till båda, dagen före. Vilken tur att jag hann håva in Lisa innan. Hade ju varit synd att missa besiktningen, eftersom det var sista chansen nyårsafton. Å då kan man ju ha roligare för sig!

Alltså, dessa båda sköningar! Lisa och Amos!