You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.
Det är ingen som vill prata med mig!🙄 Förutom alla försäljare då, och Lennart, gulle(berg). Han ringde faktiskt upp fyra gånger samma dag. Varje gång det bröts. Å en gång dagen efter! 🙏
Efter att Svenska Dreverklubben i SKKs regi gett ut nya riktlinjer för avel, där ett kortsiktigt mål var att ta hjälp av avelsrådgivning vid planering av kullar, kontaktade jag. Ja, vem skulle jag kontakta, när det uppenbarligen inte existerar något avelsråd. Jag har letat tidigare på den röriga hemsidan. Nu gick jag på Organisation, vidare till Centralstyrelsen, där jag letade upp en representant för avelskomittén. Jag ringde olämpligt, men framförde mitt ärende och fick veta att hen skulle återkomma, i veckan som gick. Inte hört något än.
Så hade vi tingat en drevervalp. Uppfödaren smsade att tiken var dräktig, undrade om vi fortfarande var intresserade (vilket vi var), och lovade höra av sig när valparna var födda i vecka 20. Veckan gick och jag messade och frågade hur valpningen gått. Väntade några dar till, innan jag ringde.
Oj, hade jag inte fått massutskicket!? Tyvärr blev det bara två tikar, en till uppfödaren och en till hans kompis, resten hanar!
Så smidigt att göra massutskick! Så slipper man prata med alla stackare som gått och väntat och blir utan!
Så har jag meddelat att jag är intresserad av en apporteringskurs, om det finns plats kvar!? Inte fått svar!
En annan uppfödare, av annan ras, där jag anmält intresse, har lovat ringa upp mig. Ska vi tro hen hör av sig? ☎️
Vilken hund?
När jag bestämmer mig för något satsar jag helhjärtat. För det mesta har jag nått mina mål. Men inte alltid, av en eller annan anledning. Ibland sätter livet käppar i hjulet.
Jag avslutade vår flatcoatavel när Lotta dog. Inkwells Lots of Love. Hon var efter två jaktchampions, som båda var min egen uppfödning. Jag arbetade heltid och hade väl mer eller mindre gett upp hoppet om att komma vidare. Jag måste tro på att nästa generation ska bli snäppet bättre än föräldrarna, för att det ska kännas meningsfullt att gå vidare. Jag hittade helt enkelt inte motivationen. Då hade jag först förlorat min stora stjärna Purdey, och senare även hennes fantastiska barnbarn Brunte. Det var en sådan enorm förlust och slog undan benen för mig fullständigt. Det kändes redan då som att det bar utför jaktligt för rasen.
Ingen mer flatcoat för mig, bestämde jag då. Å köpte en collie, ett korthår. Maja! Hon var väldigt speciell, en riktig tant, dryg och skeptisk till det mesta. Hon tog på sig uppgiften att uppfostra Ellen, som jag skaffade för att ersätta hennes brist på arbetslust. Det blev inte så bra, så Maja fick en ny familj, som är mindre aktiv. Helt i Majas smak.
Vi har ju även Lisa, Leifs drever. Hon visade tidigt upp sina goda jaktegenskaper. Vältypad och showig, som hon är, tog hon även sina utställningsmeriter. Leif ville gärna ha en tikvalp efter henne och efter enträgna försök fick vi till slut två hanvalpar. Kelly införskaffades med förhoppningen att hon skulle passa att matcha den ena, men hon fegade ur. När nu gamle Amos somnat in har vi bara Lisa kvar, och Ellen då.
Ellen är en stjärna exteriört. Sedan har hon ännu inte riktigt förstått poängen med att samarbeta. Frågan är om den kommer! Viljan att samarbeta. Vi bor ju fel, såklart, för en vorsteh med pointerreviering. Jag får kanske tänka om. Men vilken ras passar mig? Korthårig, intelligent med will to please.
Det gör jag, men inte mycket händer. Jag har sådan energi, men jag är inte riktigt fit i kroppen än. Ändalykten börjar gå från lilagult till en mer gröngul nyans. Hoppas det är över snart, för jag vill ut och rida! Ridabstinens, finns det något som heter. Jag har varit yr och konstig senaste dagarna. Kom på att det kanske är morfinabstinens. Jag skulle ju trappa ut de starka tabletterna lite successivt. Hur man nu gör när man trappar ut långtidsverkande medicin, som man tar morgon och kväll! 🤔 Jag slutade ta kvällstabletten på kvällen och morgonen efter tog jag inte morgontabletten. Slut! Enkelt, jag är nog inte någon beroendeperson. Jag fattar inte vad min kropp vill ha.
Min hjärna säger däremot att jag vill ha något att nörda ner mig på. Inte fler hästar, men vi har ju faktiskt bara två hundar. Det känns lite lite! Om det nu inte blir någon mer drever, vilket ju inte berör mig så mycket, vad skulle passa då. Jag vill ju fortfarande ha en hund som vill följa med ut när jag rider. Någon som inte varvar mig, eller exploderar av frustration över att springa jämte. Nä, ingen jämte! Någon korthårig, som kommunicerar och tar ögonkontakt! Jag har inte gett upp Ellen, absolut inte. Hon kan alla mina signaler och tecken. Har bara inte några störningsmoment att testa av lydnaden och befästa den. Jag klarar inte att både vara störning och ha kvar lydnaden på 100 meters all by myself. Så kan hon ju inte gå i par med sig själv. Sug på den!
Nu har båda tikarna löpt färdigt och jag har köpt en ny badkappa till Ellen. Nu ska hon få bada, så hon blir ren!
Fy vilka tråkiga bloggar jag skrivit på sistone. Önskar verkligen att det händer nåt snart, något roligt! 🤩
Det har nu gått två veckor, jag är rastlös och väldigt ridsugen. Dock tänkte jag vänta med att testa tills jag varit hos sjukgymnasten, vilket doktorn rekommenderade. Därför tog jag den första tiden som fanns, efter att jag slutat med smärtstillande. Det borde jag nog ta ett tag till fick jag veta. Fast idag hoppade jag över. Man måste ju få känna hur det känns i verkligheten. Nu är jag ju ganska rörlig, jämförelsevis. Sjukgymnasten ville se mina blåmärken och hon förstod att det fortfarande är rejält ömt och svullet i området. Men rörligheten var bra och hon tyckte också att jag skulle försöka komma igång med ridningen så fort jag kan. Bara kort kort i skritt i början och att någon leder mig, samt sitta upp från pall. Jag skrattade när jag berättade för Mimmi och vi provade samma eftermiddag. Det gick jättefint att komma upp på hästen. Men, ner i sadeln kom jag inte. Det gick inte att sitta ner! Nu hånade jag inte sjukgymnasten längre. Jag fick vackert kliva av. Så fick Holly rida istället. Surt sa räven! Men Holly var glad.
Just nu är jag så jäkla trött på min kropp, trött på mina hundar och på mina hästar. Ingenting är som jag vill. Utan utmaningar är ingenting roligt och min kropp lyder mig inte, vill inte längre. Inte ens min hjärna funkar som vanligt. Jag har varken uthållighet eller tålamod. Min hjärna exploderar snart av otålighet 🤯
Det började redan förra veckan. Jag och Mimmi skulle ut och rida, men ungstoet ville inte. Jag var lite nonchalant och ouppmärksam, så vet inte vad som egentligen förorsakade det hela, och sedan ville inte min kropp mer. När nu maken börjat omvärdera sitt beslut att sluta med jakthundar tänkte vi prova ta en kull på Lisa i alla fall, å se om vi kunde få en tikvalp efter henne. Då ville inte hanen. Vi var där och han var här, men viljan fanns inte. Han ville inte para.
Jag har trappat ner, slutat med min flatavel, slutat leta annan ras, slutat med hundträning, jakt, slutat föda upp hästar, slutat jobba. Slutat rida! Nej, det har jag inte, bara tillfälligt. Jag skulle sälja några hästar, men jag har inga familjehästar. Inga hästar med små bundna gångarter och dålig framåtbjudning. Mina har power och ger då min kropp upp kostar det mer än det smakar.
Ett oskiljaktigt par. Det har vi varit även tidigare om åren. Jag fick käppen, en liten smidig sak med en krok som handtag, av min pappa när jag fick diskbråck vid milenniumskiftet. Den har varit min följeslagare i perioder vid olika krämpor, men har senaste åren hängt på hatthyllan i hallen. Nu har den fått ta plats i lampan vid min säng. Den används mest för att dra rullvagnen fram och tillbaka, samt fiska upp medicin, som hamnat för långt bort. Nyss även när fjärrkontrollen damp i golvet kom den till nytta. Jag vill ju inte väcka mitt vårdbiträde när han ligger och sover.
I tisdags hade jag honom att springa runt på alla apotek i Hässleholm, för att hämta ut mina smärtstillande, då deras internet inte fungerade. Bara på Apotek Gallerian det fungerade. När inga andra apotek har en vara hemma så brukar de ha! Så hjälper han mig att tvätta och torka fötterna, samt klä på byxorna, för dit ner når jag inte än. Han fick ledigt en stund på förmiddagen idag, för att gå på skogvisning, medans jag åt frukost. Upptäckte att det går bra att sitta ner i nya soffan med elektrisk kontroll.
Några valpar blir det inte det här löpet! Typiskt när både Mimmi och jag är hemma hela sommaren. Jag får nöja mig med hästarna och hoppas jag kan rida snart. Försökte pressa doktorn på hur lång tid det kan ta, och när han sa ”så får du vila” tyckte jag han sa rida 🤦🏻♀️. Nu får du ge dig, sa Leif och de utbytte menande blickar.
I torsdags deklarerade jag lyriskt för Leif hur himmelskt bra effekt jag fick på en enkel Alvedon, eftersom jag så gott som aldrig brukar analgetika av någon form. Det fullständigt snurrade i huvudet och jag svävade på små moln. Sluddrade nästan, och huvudvärken var puts väck. Jag är så rädd om denna effekt och unnar mig den endast vid högtidliga tillfällen. Vi skulle nu ut bland folk och måste klara att komma ihåg allt som skulle inhandlas. Jag är hopplös på att få till handlelappar, kan tilläggas. De rymmer endast hälften. Andra hälften kommer jag på medans jag går i de vanliga spåren. Då hade såklart Maxi skiftat plats på nästan alla varor! Så sjukt irriterande. Då handlar jag någon annanstans, där man hittar.
Jag jinxade alltså, så typiskt mig! Dan efter fick jag användning för alla till buds stående mediciner, flera år för gamla. Fast jag fick ju nya utskrivna då i fredags, med rekommendation att höra av mig om jag inte blev bättre inom kort. Det gjorde jag igår och sköterskan ville diskutera med doktorn om det inte vore bäst för mig att åka direkt till Kristianstad, men stopp nej, vem vill stå där i timtals på kvällen, och hur skulle jag klara bilresan. Jag fasade för att klämma ner mig i passagerarstolen, och ännu mer för att ta mig upp igen. Så jag fick en tid till vårdcentralen på tisdagen istället.
Med dubbla Citodon kröp jag i morse in och la mig på mage i baksätet, med fötterna mot taket. Det gick alldeles förträffligt bra. Doktorn klämde igenom skelettdelarna, och kniven vreds om på samma ställe oavsett var. Han trodde först att jag hade frakturer överallt, innan jag kunde förklara att minsta rörelse förorsakade smärta i SI-leden. Så det blev en remiss till röntgen i Hässleholm. 🙏
Magnetröntgen visade inga frakturer, enbart innovativa förändringar i SI-leden. Vad det nu kan vara för innovativt med det. Tillräckligt ont gör det, men hoppas det ska lägga sig på en veckas långtidsverkande morfintabletter och 8 himmelska Alvedon per dag!
Visst fattade jag när jag mådde som sämst, att det skulle bli ännu värre, om några dar. Å det blev det. Fast när man varit neddrogad i flera dygn tror man att det är normalläge och när sedan dimmorna släpper, och verkligheten inträder, kommer smärtan som en käftsmäll. Svullnaden på baksidan börjar släppa och nu vet jag exakt var kniven sitter. Det kan vara en spricka, inget man gör något åt, men det kan ta låång tid att läka.. Så det vill jag gärna utesluta. Så jag snart kan rida igen. Nästa gång åker jag direkt, lovade jag Mimmi. Nästa gång!!! undrade hon. Om det händer igen, menade jag såklart.. Imorgon ringer jag 1177, så får vi se vad de säger.
Som läget är nu kan jag själv ta mig i och ur min fantastiska elektriska säng till/från magläge. Med hjälp kan jag komma till ryggläge, och därifrån upp i halvsittande med elhissen, men där är jag sedan fast, som en skalbagge på rygg. Jag har två rullvagnar vid sidan om, fullbelamrade med fjärrkontroll, mobil, lampa, bordsfläkt, vattenglas, medikamenter, laptop, you name it. Käppen inte att förglömma. Den behöver jag för att dra till mig rullvagn nummer två, med smärtstillande, att ta så att det ska hinna verka, så jag ska kunna ta mig upp för att gå toa innan jag ska sova!
Resten sover redan, upptäckte jag för sent, men med lite knep och knåp och långa armar, och tår, så löser det sig för det mesta.
Imorgon ska visst allt ske. Progesterontest på Lisa i Våxtorp (eventuellt parning, som jag planerat från sängläge idag med hjälp av hjältinnan och räddaren i nöden-Johanna, som hittade den perfekta matchen nästgårds). Vem skulle åka på den i ottan, om inte jag, men möjligen Leif kan fixa innan jobbet i Växjö. Typiskt, just imorgon! Parning på kvällen, evenellt! Då kommer även hovslagaren och slår på tappsko på min häst, å det fixar Mimmi, efter praktiken på vårdcentralen. Vem servar då mig imorgon!? Jo, det fixar Tobbe, som jobbar hemifrån. Hoppas han ska slippa. Jag skulle på sjukgymnastik också imorgon, men det är jag för sjuk för. Så får jag nog vänta lite med 1177, så de inte ber mig åka in direkt. Så ska det nog gå vägen!
Nu (igår) har jag provat alarmfunktionen i min Apple watch (Dumt gjort!😅). Å den fungerar! Fast när man ligger där vill man gärna hinna känna efter, innan man svarar att man är OK. Det gjorde jag, tryckte att jag var ok. För att stoppa ambulans. Men ok var jag inte.
Mimmi satte av efter unghästen, med Gimli i andra handen. På nåt sätt kom jag upp i stående, men sedan gick det knappt att förflytta sig med västerbenet. Jag hade landat på vänster sida korsryggen. Antagligen bästa stället för en benget som jag. Rumpa har jag i alla fall och den vänstra sidan från midjan och neråt tog smällen. Bästa stötdämparen! Men nu är den kroppsdelen stenhård och öm och Leif får flytta runt mina kroppsdelar, så jag kan ligga ner på värmemadrassen, enligt Cattas ordination, samtidigt som jag tittar på TV! Tur jag har en stark karl! Bara det att det funkar inte att titta på TV när man bara kan ligga på mage 🙄. Doktorn skrev ut Naproxen och Citodon, eftersom mina gamla var fem resp femton år gamla, så förstod han att jag inte är läkemedelsmissbrukare! Jag smärtlindrar mig nästan aldrig, eftersom jag nästan jämnt har huvudvärk, så i vanliga fall blir jag rusig av en Alvedon. Den effekten är jag rädd om. Men nu är det Citodon som gäller. Citodon is da shit❣️så idag kan jag sitta ner på toa 💪
Hästen, ja det är en gåta! Vad som hände… Hon har varit hur snäll och trygg som helst under hela inridningen. Jag har ridit henne flera gånger efter vintervilan och hon har verkligen gått framåt. Tölten är på gång och hon är glad och pigg. Ingen familjehäst, utan senaste dagarna har hon visat upp sin potential. Men idag ville hon inte. Om det var pälssättning, hunger, då gräset inte vill ta fart, att sadelgjorden var för hårt spänd eller för långt bak, brunst eller annat, så är det inget försvar. Men kanske skröpliga pensionärer inte ska rida unghästar! 🤔
Nu är hon i alla fall billig!
Varför inte åka på dreverutställning, en sista gång, på Valborgsmässoafton. När det nu är på hemmaplan, vid Tydingesjön utanför Broby, i solskenet, och Anette Edlander som dömer. Såklart var det svinkallt i blåsten från sjön och i skuggan, men med trevligt sällskap rann tiden snabbt. Lisa fick sitt högt värderade CK, som resulterade i att hon blev svensk och dansk utställningschampion. När jag kollat närmare ser jag att även det internationella championatet är i hamn.
Så började hon även löpa i helgen. Jag har ingen aning om vilken dag, eftersom vorstehn blodat ner sedan ett par veckor tillbaka. Dessutom skulle vi ju inte ta fler valpar, var bestämt. Nu infann sig tvivlet. Kanske var det ”meningen” att vi skulle para henne nu då i alla fall! Med löp, championat och allt! 🤔
När det nu ändå var vaccinationsdags(?) för båda hundarna åkte jag akut till Våxtorp för ett progesteronprov, för att fastställa att det är för sent i löpet att para och hon snart fyller sju år. Det visade sig att man numera vaccinerar mot valpsjuka först vart tredje år och att hon var precis i början av löpet och borde vara dags som på måndag. Då nytt prov! Jaha, då måste man bestämma sig. Å vi bestämde oss för att avsluta vår uppfödarkarriär…
Idag ringer Leif från skogen, efter att ha grunnat och grubblat. ”Det vore ju hemskt tråkigt att vara utan hund!”
Så nu gör vi ett försök till. Bara att börja leta hanhund då!
Senaste nytt från Gåvetorps Islandshästar 