You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

På 30:nde dygnet var det dags att kolla upp Lisa med ultraljud. Hon var tom, inte ett enda foster. Så tråkigt! Men väl i alla fall. En ensamvalp är inget kul. Den hade till och med kunnat bli mer bortskämd än Lisa! 🙈 Bara Lisa som var glad och nöjd, över att bli rakad och kliad på magen. Hussen fick ringa runt till alla väntande valpspekulanter, och tänk, att alla ville stå kvar på väntelistan till nästa löp.

En bra sak hände också förra veckan. Eller snarare resultatet. Vi kan fira är att Ellen nu är röntgad med resultat A på höftleder! 🥳👏👏👏 Jag for till Pelle och röntgade i förra veckan, mitt under coronatider. För nu ville jag verkligen inte vänta längre. Det tog en hel vecka att få resultatet, men till och med jag såg att de såg fina ut. Så det var lugnt. Nu känns det bättre att kosta på henne en massa meriter. 😉

Var är tårtan?

Jag kostade på henne nytt halsband, hjorthorn och en knallgrön lång kongstix för 250 spänn, som hon gjorde slut på andra dagen. Efter att jag låtit den vila högst upp i bokhyllan. Ellen gick och visade mig, gång på gång, var den låg, och tyckte jag var dum i huvet. Sedan gick den i två delar! Men den var kul medans den varade.

Nu är det tyvärr slut på fältträningen, under hundsläppsförbudtid, men vi hann ju inte med så mycket denna säsongen, heller. Men lydnaden har vi tränat på, pipan och apportering. Nu tar vi upp konditionsträningen igen, fastän farbrorn inte tror jag klarar upp henne då. Jag tror inte kondis gör varken till eller från på henne. Det sitter i huvet.

Så i lördags rastade vi kickbiken igen. Jag blev så rastlös över att det aldrig blev mörkt. Hundarna hade fått sen kvällsmat, jag hade hunnit äta, hästen riden och klart i stallet, och när det gått 2 timmar efter att hon åt var det fortfarande ljust! Då, kastade jag på mig skydd, overall och tog fram selen. Ellen blev helt vild och viste inte till sig av glädje. Vi hämtade ut stålhästen och spände för. O’hoj vad det gick! Fort! 😅 Vi körde mot Jörgens och det gick bra att få stopp vid storevägen. Sedan vände vi hemåt. Det gick bra att ta sig förbi uppfarten, hon ville springa mer. Förbi hönshuset och ut på passrakan. Jäklar vad det gick! Jag var lite ouppmärksam, ögonen rann och jag njöt av vinddraget. Då, som från ingenstans, kom tre rådjur farande från stohagen, rakt över vägen, ett femtiotal meter framför oss. 😱 Stanna, ropade jag och la mig på bromsen! Å det gjorde hon! Duktig hund! Efteråt tänkte jag på att jag hade tänkt tanken att skippa knä- och armbågsskydd, i hastigheten att komma iväg fort nog. Man lär sig. Jag vände ekipaget och tog Jörgens igen, sedan tillbaka mot hägnet. Vi passerade rådjursövergången utan minsta tvekan, och hemåt igen. Ellen drog som hon aldrig gjort annat. En lite lagom kvällstur på några kilometer bara, till att börja med.

I förra veckan fyllade jag jämnt! Det gick spårlöst förbi! Känns (ser ut ☺️) precis som innan. Dagen handlade mest om husutmätning. Fiskarhedenvillan kommer med en massa nonsensprat, men Hässleholms kommun är inte som andra kommuner, har vi ju fått lära oss, utan består av en massa petimetergubbar. Få se hur det löser sig. I alla fall åt vi tårta. Jag blev även firad på fredagen på jobbet med 🎂 presenter och tulipanarosor.

Jag fick även en massa grattis från jättemånga härliga vänner på Facebook. Å på telefon från nära o kära. Så får vi fira våra fyllårsdagar tillsammans med släkten nästa vår istället, sa Mimmi. Så sa hon att grattiskortet nedan var inte avsett för mig. Men jag tycker det blev fint! 😆

Denna fruktansvärda pandemi, som vandrar över jorden och drabbat snart alla världsdelar, verkar bli min räddning! Eller min död, vem vet!

Efter att ha fått avslag från både höger och vänster på min förfrågan om receptförnyelse har jag nästan gett upp hoppet om ett drägligt liv. När jag förra året lagt ut omkring 15′ på resa med utredning på HerCare i Stockholm, trodde jag fortsättningen av min livssituation var räddad. Jag skulle få gå på fortsatta kontroller hemma hos min vanliga läkare och ha on net-konsultationer och ordinationer från HerCare. Men shit, vad jag bedrog mig! Denna läkare slutade, och så satt jag i skiten igen! Jag måste åka upp till Stockholm igen (mitt under Corona-krisen) och träffa den nya läkaren för att få nya receptförskrivningar! 💸💸💸 Varje år!? Bara för att svenska läkarkåren ligger hästlängder efter i kunskap om kvinnokroppen och behov av rätt hormonbehandling. De måste följa ”Läkemedelsverkets rekommendationer” för licensskrivning. Man måste först visa upp biverningar av gestagen. Mer bröstcancer, hjärtinfarkt, eller stroke? Vad vet jag. Även för att få Utrogestan, som nu finns utan licens? De licensierade bioidentiska hormonerna är alltför billiga i tillverkning för att de svenska läkemedelsbolagen ska satsa på dem. Man skulle kunna tro att det är främst manliga läkare som saknar inlevelseförmåga i hur det känns att förlora all livskvalité, men det är även kvinnliga sådana, odrabbade av klimakteriebesvär, som saknar förståelse. Eller är de köpta av läkemedelsbolagen. 🤔

Mina långa arbetsresor gör att jag fasar för fortsättningen. Jag har som allra minst 2 år kvar till pension (om jag vill bli fattigpensionär). Hur ska jag orka! Så kom coronapandemin, och jag får jobba hemifrån, oklart hur länge, men i alla fall. Med fyra timmars tidsvinst per dag kan jag återhämta mig, för att sedan kunna krama ur den allra sista kraften. Finns det liv finns det hopp!

”Man ska inte skaffa sig finare häst än man klarar av att rida, brukar jag ju säga, lite skämtsamt! Men med ganska mycket allvar. Har man en ”bättre” häst än man klarar av blir det inget roligt. Då brukar rädslan komma ifatt en, förr eller senare. En rädd ryttare på en känslig häst med stor potential (ibland räcker det med bara känslan av att hästen är villig) är ingen hit. En rädd ryttare är en spänd ryttare och det avspeglas i hästen. En äldre islandshäst är inte synonymt med lugn häst, som många vill tro, utan istället en häst som lärt sig vad som gäller (och i bästa fall är lydig), men även där kan det bli stora missförstånd.

Sedan är man ju olika. Själv hade jag aldrig kunnat skaffa en häst som är på samma nivå som där jag själv befinner mig. Den skulle ganska snart kännas urtråkig. Jag måste ha utvecklingspotential i hästen (och i mig själv 😉), för att det ska kännas roligt. Det måste hända saker (helst inte olyckor dock) hela tiden för att jag inte ska tröttna. Eller i varje fall måste det vara en häst som kan förmedla något. Jag brukar också säga att bara man tycker väldigt mycket om sin häst så gör det inget om den är lite svår. Man växer i den. Men ibland så växer man även ur den, tyvärr är det så. Är man duktig och utvecklas som ryttare kan det ju hända att hästen inte längre räcker till. Men alltför ofta, handen på hjärtat, så är det så att ryttaren rider ner sin häst, och behöver ta över en ny upptränad stjärna (att rida ner) 🙊.

Det krävs både känsla och ett öppet sinne för att uppskatta och utvecklas med en bra islandshäst. Få inser att det kan vara svårt att rida en välskolad häst med bra gångarter, även om den har bra bjudning och ”tydlig broms”, som det brukar stå i ”sökes”annonser. Det krävs en inkännande, välbalanserad ryttare med bra taktkänsla för att göra den rättvisa. En välriden häst lyder även den orutinerade ryttarens felaktiga hjälper och det brukar inte bli bra.

Alla vill väl ha den ”perfekta” hästen, men få vill betala för vad den är värd. Den perfekta matchen är ju det man eftersträvar, men den är ack så svår att hitta.

Jag brukar generalisera och påstå att ”svenskarna” är för dåliga på att rida islandshäst. De undrar var knapparna finns, och man kan även få de mest märkliga förklaringar av hur man gör när man töltar. 🤣

Vart vill jag då komma? Jo, man måste våga prova själv, känna in hästen och improvisera, för att komma framåt och utvecklas. Man får ingenting gratis här i världen. Ge ditt hjärta, satsa och vinn – en vän för livet❣️”

Ovanstående text är något jag skrev för väldigt länge sedan och inte hade någon tanke på att lägga upp i bloggen. Nu sitter jag åter ingen och filosoferar, men av annan anledning än att köpa/sälja häst.

Mitt fina fantastiska lyckopiller har blivit min stora oro och sorg. Jag har planerat hennes tillkomst, fött upp henne själv och tränat fram henne under många lyckliga år. Hon har till och med gett mig ett föl. Men sedan en dag blev hon senskadad, troligtvis i hagen. Jag har skrittat henne sedan operationen i början av oktober och hon har fortfarande en viss belastningssmärta i annan gångart än skritt. Tänk om hon inte blir bra! Jag har inga tankar på att köpa mig en ny ridhäst. För mig är halva glädjen i framgångarna att ha fött upp hästen själv. Nu är jag ju inte purung längre, och inte har jag någon fritid att lägga på att utbilda en ny lovande ung häst. Hur mår jag i kroppen när pensionsdagen är inne? Finner jag ens mitt nya stjärnskott i hagen? Frågorna är många och oron stor. Utan hopp och utan en fantastisk häst är mitt liv ingenting! Kan jag hålla tillgodo med en medelmåtta (som jag klarar av att rida)? Tror inte det! Handen på hjärtat – Men sån är jag!

Höststormar är ju ett välkänt fenomen, speciellt i Skåne. Nu var det ju inte fråga om någon höststorm, utan snarare en vinterstorm, fast med avsaknad av vinter så närmast en vårstorm. Det båste 30 sekm på sina håll och den döda asken lyckades träffa Óskadis hagstängsel så flisorna yrde. Leif hade tagit in både henne och Frodi när jag kom hem från jobbet. De andra fick vara kvar ute, eftersom Laura skulle bedarra framåt eftermiddagen. Många träd ramlade i stormbyarna, men ström har vi ju nu för tiden. Regnet, som kom efterpå, kunde vi klarat oss utan. Åkrarna längs vägen till Hässleholm står närmast under vatten. När vi red fick vi kliva över ett träd som lossnat från den uppblötta marken och låg över vägen. Snart utvecklar vi väl gälar.

Óskadis älskar att stå inne om nätterna i sin torra bädd, vare sig det stormar eller ej. Fast det gäller att där står en hink lusern med mineraler färdig och väntar när hon kommer in, annars blir hon jättesur.

Hinken kan man ha till mycket! 🤣

Lättmockat var där ikväll i alla fall!

Det är något jag uppskattar! Att då och då (alldeles för sällan) få rå om mig själv. Det är otroligt vad man hinner med, när man får göra saker i sin egen takt, utan störningsmoment! Och vilsamt, för öronen och själen. Såklart blir det mycket mer att göra med alla djuren ensam, men det ordnar sig. Det blir många gånger ut och in i regnovädret, och kläderna får snabbtorka emellan gångerna i torkskåpet. Leif är på konferens, igen. Denna gång i Norrköping. Det hade ju passat klart bättre i förra veckan. 😉 Dålig planering också nu i coronatider, kan man tycka. Men alla är ju utbytbara, som sagt.

Hundarna skötte sig bra. Jag tog tegelstenarna i varsitt koppel, nu när Lisa löpt klart och Amos tappat intresset. Maja springer lös på ängarna vid sidan om. Hon läxar upp hästarna då och då, om de betér sig. Ellen får hjälpa till med utfodringen. Ikväll tyckte hon att hon ville ha lite mer spänning i tillvaron, så hon nosade på eltråden. Ajaj! 😱 Men Elen då!

På tisdagkvällen tyckte Mimmi att Mållgan betedde sig konstigt när hon mockade kattlådan. Han satte sig och klämde i en evighet och det kom bara en liten kissklump i lådan. Man blev ju iskall. Urinstopp! 😱 Men lite kom det ju, så inte totalstopp.

Alfons resp Mållgans klump 🤔

Jag stannade hemma från jobbet och fick komma direkt på akuttid till djursjukhuset på morgonen. Då hade han kissat ner buren på väg till kliniken. Veterinären berättade att katter är väldigt lättstressade och kan få cystit av det, även utan bakterier, vilket inte är vanligt på hankatter. Leif och jag tänkte samma tanke. Ellen! 🤔 Mållgan fick Metacam, smärtstillande, samt husarrest en vecka, för att ha lite koll på kisseriet. Inte helt lätt. Det största problemet trodde jag skulle bli att få Leif att låta bli att släppa ut honom. Det har dock, kryss i taket, lyckats med att finta honom i flera dar nu. Vi brukar stänga in honom i badrummet varje gång Leif ska springa i källardörren. Badrumsdörren är nog den enda dörren som går att stänga riktigt i huset. Skjutdörrarna öppnar alla djuren. När jag ”slängt” ut honom från tv-rummet för tredje gången hamnade han i badrummet, där han gjorde sin toalett på golvet och pinkade i 🛀. Få se vem som står ut längst!

Ikväll är det Mellofinaldags! Lite kul att festa till det med ett glas rosé! Härom dagen var det smålänningarnas dag, Fössta tossdan i mass. Det firade vi igår, på fredagsfikat, med massipantåta. Gott! Jag slutade ju tidigt, men fick en smakbit innan jag veckohandlade. Det har varit mycke fira denna veckan. Lisa är till slut parad, värt att fira 😅, men kanske får de göra ett besök till hos Björn, eftersom hon fortfarande verkar vara i höglöp på lördag morgon. Leif tog en tur till systemet för några dar sedan, då han hade ytterligare två anledningar att fira. Jag bad honom köpa mig en flaska Matteus. Han hade vissa svårigheter att hitta (läs svårigheter att be om hjälp – manligt drag 😉), i alla hyllorna av rosé och mousserande viner. Han fotade hyllor och messade:

Jag zoomade in och svarade:

Denna!

Han fotade hyllor och messade:

Jag skickade:

Denna!!! Det är den sista! Skynda!

Han fortsatte skicka:

Jag började nu smått få panik. Skickade:

Då kom:

Sedan ringde han! -Jag hade så lite batteri kvar så jag måste skynda mig skicka! Hann ju inte titta på dina sms! 🙄🤣

Jag fick i alla fall min Matteus. Slutet gott, allting gott! 🥂

Det blev visst lite sent insläpp lördag kväll, åtföljt av en del missnöje från somliga! 🙄 Frodi blir verkligen pissed off om han får vänta. Jodå, han kommer farande då man ropar, men ställer sig sedan på fel sida och surar. Han protesterar och ruskar missnöjt på huvudet, så flätan slänger, och vägrar komma fram. Jag tetades med honom och höll fram grimman på höger sida, utan att bry mig om att han stod bakom min rygg. Till slut knuffade han mig i ryggen. Tre gånger provade han, innan han motvilligt gick runt och trädde på sig grimman. Surgubben!

Lisa åkte med Leif upp till Stockholm på söndagen. De mellanlandade hos Sjöstens Linus utanför Nyköping, men han var inte det minsta intresserad. De gav till slut upp, åkte vidare mot huvudstaden och övernattade hos Christer. Måndag morgon provade de igen, men Lisa fick nobben. Leif skulle på konferens morgonen därpå och var tvungen att åka hem. Rackarns! Vi fick leta upp en ny hane i hemtrakten. Strelluf Björn hade vi funderat på tidigare, så de körde om Rydaholm på hemvägen.

Nu var Björn ung och oerfaren och det är ju inte så lätt att pricka rätt, ens med en tik som skamlöst bjuder ut sig. Nära skjuter ingen hare! De fick ge upp och fortsätta sin hemresa. Efter första konferensdagen blev det återbesök hos Björn. Denna gång fick han till det, men utan häng! 🤔 Det fick minsann bli en resa till. Skam den som ger sig! På 14:e dygnet blev det äntligen en ordentlig parning och nu kan vi bara vänta och se om det blir valpar i början på maj. I så fall blir det valpleverans efter midsommar! Vi håller tummarna! ✊

Äntligen har det frusit på lite, åtminstone på nätterna. Vi tog därför tillfället i akt att köra in alla hösilagebalarna. Man vill ju inte köra sönder marken fullständigt utanför logdörren med traktorn, så man fått gå i lervälling där sedan resten av vintern. Leif fick köra traktorn genom pojkarnas hage till inhägnaden med balarna. Alla grabbarna var väldigt intresserade och trängde sig på. Vad är det med pojkar och maskiner, egentligen!? 🚜 Lillebror var helt såld. Han stod helt fascinerad och kollade hela tiden. Nu fick vi in alla 19 balarna på logen. Så himla skönt och praktiskt! Hiskeligt vad mycket mat vi har till djuren i år. Det märks minsann att det saknas en häst. Ändå fick vi kassera två balar där plasten hade gått sönder. De får grannens kor, som inte är lika känsliga som hästar. Undrar hur det går för Andvari i skolan. Måste ringa och kolla så han sköter sig och utvecklas som han ska! 🤔

Det har varit alldeles för mjukt att skritta Óskadis på ovalbanan eller gårdsplan nu under regnperioden, så nu har jag fått promenera henne på vägen, fram och tillbaka i beckskummet. Inte kul att rida henne där med all överskottsenergi, eftersom det varit uppgrävt och nu sankt utmed hela vägen där de grävt ner elkablar till Mimmis hus. Som det regnat hade väl hela hästen kunnat sjunka ner där i sjunkhålen. Grannarna är dock väldigt snälla och förstående, att jag inte kan hålla mig ur vägen för bilarna, så jag rider när jag kan och det är ljust. Nu är det lite vanskligt, eftersom det är halt fläckvis och vi inte har några broddar i hästarnas järnskor. Jag är ju lite överkänslig vad gäller Óska, som haft några veckors bakslag, men nu verkar starkare igen. Hon är dock lite stelare och mer snubblig när det är kallt! Men…

– Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! Robert Broberg

Jag tänkte dock att jag ska kolla upp henne i ryggen, bara för att vara på den säkra sidan, så att det inte kommer därifrån. Hon kan ju faktiskt ha fått en låsning i SI-leden, efter att hon rullat fast i boxen två gånger nu under konvalescensen.

I torsdags jobbade jag i Lund på min kortedag. Det var knallblå himmel därnere, så jag åkte hem och fann solsken även himmavid. Så vi tog en ridtur, jag och Óska, 40 minuter på grusvägen. Hon var pigg och vi tog några enstaka töltsteg här och där. Det var helt underbart! Fantastiska häst!

Så kom då Lisa i löp, förra torsdagen. I fredags, när det gått nio dagar, var Leif helt säker på att det var dags att åka iväg till hanen. Men jag vidhöll ändå att det var bäst att ta ett progesteronprov, för säkerhets skull. Kliniken hade väl helst sett att vi kommit två dagar tidigare, men lite känsla har jag väl ändå efter trettiotalet kullar, trots att det var några år sedan senast. Jag har aldrig någonsin tagit prov tidigare och bara en enda tik har gått tom, och hon visade sig ha borrelia. Nej förresten, hon var inte ens parningsvillig, när vi bilat hela vägen till Stavanger i snöstorm, så var det. För att inte tala om hemfärden. Den var en rysare! Med vägarna kantade av bilar och bussar på korsen och tvärsen! Huh! En enda tik har fått färre valpar än fyra, och det berodde på att hanhundsägaren inte hade tid att ställa upp förrän det var för sent. Det finns folk till allt! Hon är uppfödare själv nu! 🙄

Nu var det alltså nionde dygnet och alldeles för tidigt, 3 enligt provsvar, och cytologi, så de tyckte nytt prov på måndag. Men nån måtta får det väl vara. Längre än till söndag kan vi inte vänta, sedan får de åka, Leif och Lisa. Även om det skulle bli några dagars semester.

Vi skilde av Lillebror från mor och stoflock i lördags. Det var i grevens tid, med tanke på hans intresse för Ófeig. Att hon redan är dräktig var av mindre betydelse. Systern höll honom på en armlängds avstånd, såsom systrar gör. Mamma Imd blev helt förtvivlad, såklart, och stod och kallade vid grinden i flera dar. Vi brukar alltid avvänja fölen stegvis. Då brukar intresset avta hos både föl och moder allteftersom mjölkbaren sinar och man slipper både mjölkstockning och juverinflammationer. Lillebror brydde sig dock inte det bittersta att mamman inte längre var närvarande och försvann direkt till nyfunna vännerna efter tankningarna.

Det största problemet var väl att det inte ville sluta regna. Det fullkomligt öste ner floder av vatten, dag efter dag. Så när hela backen, högsta punkten på gården, bestod av en lervälling, fick vi byta hage.

Leif allena fick uppdraget att stängsla om, och jag vet inte i vilket ärende han var iväg ett ögonblick, men när han var tillbaka hade Lillebror gått igenom undertråden vid grindhålet. Såklart! Leif fick sedan inte honom tillbaka på egen hand, men lyckades till slut lura in honom i en box i stallet. Där stod han nöjt och mumsade hö hela dagen. Då tar vi Gimli och lockar med honom tillbaka, tänkte vi. Bara för att upptäcka att där fanns ingen Gimli i hagen. Han var som borttrollad. Det var sent på kvällen och beckskumt, när Leif och Mimmi finkammade hagen, utan resultat. Jo, en ensam Leffe stod där, helt oberörd av uppståndelsen. Han är ju något utöver det vanliga den hästen. Mimmi ringde, helt förstörd och bad mig komma med ner i hagen och leta. Jag, som precis fått en ny pannlampa i för tidig födelsedagspresent, hann bara genom stättehålet, så såg jag ett par 👀 i mörkret. Leffes visade det sig. Men, sedan ett par till längre ner bakom huset. Men, så kom jag på att där går ju Óskadis. Men lyste där inte ytterligare ett par i mörkret? Jo då, där var han rymlingen. Utestängd! Han måste ha gått ut efter Lillebror och sedan inte kunnat ta sig tillbaka igen när Leif stängt grinden efter hingstungen . Jag tror alla var nöjda med att vara tillbaka på sina rätta platser, och vi var glada över att få gå och lägga oss till slut.

Jag har fått ännu fler presenter denna vecka (efter vänliga veckan). Jag fick ett sms från Leif:

Vill du ha den här?

undrade han? Jag fick efter många om och men veta att det var en S och att den var prissänkt från 4599:- till 800!!! 😳 med bytesrätt. Senare insåg jag att det förstås var en herr S och på tok för stor för mig, men med hjälp av kardborreband i ärmslut och snodd i midjan justerade jag den till perfektion👌. Kunde inte bli bättre. Dagen efter hittade jag sista luvan av samma märke på Widforss webbutik, och den anlände redan dagen efter. Den kostade lika mycket som hela jackan, men what the heck! En Beretta-fleece för en hundring samt en värmeväst fick jag också, så nu är jag välekiperad, minst sagt. 😁

Jag blir så irriterad på alla uppdateringar hela tiden. Till det sämre! Nu har de tillfälligt ändrat fotoinställningarna, så fotona i ett antal bloggar går inte att se i datorn, utan enbart i mobilversion, hur jag än trixar! I senare inlägg funkar de, men blir riktigt fult när de inte går ut i kanten!

april 2020
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: