You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Det dundrar från hagen utanför fönstret. Andvari och Fródi galopperar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut går jag ut och frågar vad som står på. Då stannar de och dricker vatten ur tunnan, flåsande bredvid varandra. Så vänder de, och fortsätter springa, sida vid sida. Jag tror de tränar kondis!

Det är ju bra. För igår satt jag upp på Andvari, för första gången på mer än ett halvår. Han har nu gått upp så mycket i vikt att det går att spänna sadelgjorden i översta hålet. Är han tunnare än så låter vi bli. Han är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. 🎵 Fast en rejäl benstomme har han, det märker man på ryggraden och nu håller han på att fylla i ordentligt. Konstigt nog ligger childeric’en super på honom även i detta skick. Suverän sadel! Hans markarbetsträning har gett resultat. Han är väldigt följsam och lättflyttad, om än något obalanserad. Vi tog några bilder som dokumentation. Det går på två röda, för han är så välbyggd och står alltid perfekt. Glansig och fin är han i sin nya päls, men det syns tyvärr inte på bilderna.

Han äter ”som en häst” och man kan inte räkna revbenen längre.

Huruvida det är ett bra eller dåligt tillstånd varierar från dag till dag. För det mesta känns det bra!

Andvari har ökat 45 kg i vikt och det är definitivt bra. Igår när jag tog honom ur hagen kändes det att han har mer tyngd i steget. I måndags kom Daniel och skodde på tappskon, så nu ska vi börja bygga muskler igen. Vi börjar med markarbete och han är verkligen motiverad.

Andi Långben – nu går vi långsamt framåt 🤗

Jag ska söka 6-20 jobb i månaden för att få ersättning från a-kassan. Jag söker och söker, och har nu fått besked från min andra intervju att det blivit ändrade förhållanden och kommer inte att bli någon tjänst ledig. Undrar vad som händer om jag söker 21 tjänster! 🙉

Vi har med gemensamma krafter, dvs Mimmi drog vagnen, med Holly i, fått upp rundpadocken på plats igen på ridbanan. 14 sektioner, ingen lätt match att få till, men alldeles lagom stor är den! Underlaget funkar finemang.

På tisdagen åkte Leif och jag till Christo och Louise och tränade Ellen i betfälten. Där kan man snacka om gott om fågel. Det var andra gången hon gick på vild fågel och hon fick ganska snabbt sin första fågeltagning, på gammeltuppen. Hon reste själv tyvärr, men hann stå stadigt en bra stund medans jag var på väg fram. Jätteduktig! En massa hönor lättade, då hon var väl yvig i sin reviering, men vinden var nästan obefintlig i de höga betorna, så hon var ursäktad. Hon hade ett litet osäkert stånd på en runner, men som avslutning fäste hon en tupp och stod i ett fast stånd i säkert en minut. Vi hade lång väg att ta oss och Christo instruerade mig att skynda fram, ”När du är 6 meter från henne skickar du på avance!” sa han. ”Japp!” svarade jag honom (på 15 meter), och Ellen stötte! Stön! Det är alltså mitt kommando, Japp! 🙈 Men duktig var hon, näsan är det inget fel på, och stoppbar i eftergången. Jag är mer än nöjd. Nu ska vi träna mer distinkta stopp på pipan, så jädrar!

Idag skulle jag kunna jag läsa andras tankar, läste jag i mitt horoskop. Jag är vädur, men brukar aldrig läsa horoskop. Men det där lät ju intressant. Jag är annars också en högkänslig personlighet och brukar vara bra på att känna in andra människor.

Jag blev väckt av Leif i svinottan. Han hade förlagt sin mobil och ville jag skulle ringa den. Jag ringde, och ringde, och ringde, minst tio gånger, halvt i sömnen. Till slut svarade han, ”Vad vill du?” 😳 Jag skulle ju ringa din mobil, sa du! ”Jag svarade ju innan!” sa han då. Så himla bra uppfattade jag ju inte de signalerna, kan man tycka. 🤔

Jag hade en stund till att sova innan hästarna ”ville” ut (Andvari måste äta upp sin korngröt först). Sedan ringde Malin. Malin har sålt mig sin sadel och skulle nu synka skickuppgifterna med mig. Vi hade en jättetrevlig pratstund om våra hästar. Hennes Aragon är en känslig häst med en ömtålig rygg och mage och vi pratade om ditten och datten. Jag berättade om Andvaris ätstörning och Malin hade haft samma problem och trodde också den kunde bero på att det varit så sjukt mycket smörblommor i år. Nu har i vilket fall Andvari gått upp 40 kg på drygt 1,5 månad och jag är såå glad. Han kan behöva gå upp minst 50 kg till, men nu har han i alla fall massor med energi och kan börja markarbetas så smått.

Vi har haft vår rundkorall utlånad, men nu ska den upp igen, för vi har både Tekla och Leffe att rida in i höst. Åh, vad jag ser fram emot det. Det är så roligt att sätta igång med nya unghästar och uppleva deras olika talanger. Spännande!

Det är alltså därför vi behöver en ny ”gammal” sadel, för att rida in unghästar i regn och rusk. Jag är så sjukt rädd om min childericsadel. Den är min tredje childeric och den är tillverkad -14. Den första fick jag -09, och den var lite för stor för mig (sadeln Imd bär på fotot i föregående blogg). Den andra blev helt fel och byttes ut. Denna senaste är helt perfekt, men förutom svindyr, väldigt ömtålig för regn, och får bara inte gå sönder. Någonsin! Jag kan dessutom inte rida i nån annan och min är specialgjord för mig och troligen svår att kopiera. Det skulle ta månader att få den reparerad i Frankrike. Förhoppningsvis skall denna nya HR Saga, som kommer åkande med DHL funka hjälpligt för mig som reserv. 🤞

Sadeln på fine Aragon

Jag satte mig i helgen och tittade efter en händelse, som ägde rum -07–08, i mina gamla sparade filofaxblad. Du milde himmel! Vad jag höll på! 😱 Jag hade saker på gång heela tiden. Kan minnas min systers ord ”Du borde kanske ta det lite lugnt ibland!” och ”Hur orkar du!?”

Man orkar det man tycker är roligt, svarade jag, eller man orkar så länge man orkar, ligger väl närmare sanningen. Man tror ju inte att man en dag ska ”inte orka”. I alla fall inte förrän man bli gammal.

I vilket fall blir man helt matt när man läser ur några dagars anteckningar. Och då ska man veta, att så såg det ut, alltid! 🙈

Kanske skulle druckit mera thé 😉

Ófeig föddes, inget konstigt med det, mer än att en tromb gick över gården ett par dar senare. Så när vi kom hem från mammas födelsedagsfirande i Småland fann vi stora grenar, och tvätten, som hamnat på fel sida huset. Ófeig var oskadd, tack och lov. Vem som passade gården minns jag inte, men jag brukade nog engagera halva släkten på våra resor. Vi for till Östersund för att hämta hem Mimmi och Silja, när de gick ut islandshästgymnasiet. Vi lämnade Imd hos Hinni på träning i Söderköping under tiden. Övernattade i Stockholm, Silja hos sin uppfödare i Norrtälje över natten, tillbaka till Stockholm, sedan vidare norrut igen på morgonen. Det första vi gjorde var att fara med Mimmi till doktorn, eftersom hon fått halsfuss. Sedan till Wången på avelsvisning. Vi gjorde Östersund på kvällen, för hemfärd morgonen därpå. Ett nytt stopp i Stockholm, innan vi red lektion för Hinni, och körde resterande dryga fyra timmar hem. Lämnade av hästarna, och Leif, och körde vidare till Skeppargården på västkusten, där vi hämtade hem Draumsyn från betäckning med Aegir.

Så var Imd några dar på betäckning på Marklanda med Vaengur, innan vi lämnade henne till Hinni igen inför avelsvisning. Hon var där bara några dar, för Hinni skadade tummen och kunde inte rida. Då körde vi henne till Heimir, som tyckte vi skulle vara nöjda med hennes tidigare visning. Sedan vart det för sent, eftersom det visade sig att hon var dräktig. Så typiskt mig att klämma in en betäckning mitt i alltihop!

För att inte tala om att jag blev så besatt av Garris prestation, med guld i avel på VM i Holland, att så fort han kom hem till Danmark tog jag färjan över med Vada och lilla Ófeig och lämnade dem där några veckor. Hon tog sig direkt.

Tre fina hingstföl, med bara några veckors mellanrum, fick vi nästa år. Där hade jag lite att pyssla med!

Phu! Så flöt det på i åratal. Ganska bra gjort av mig var ju att hinna få Imd klar för visning i juni -09, efter att ha avvant Funi på våren. Men det bara skulle gå! Å de gjorde det, med råge! Hon bara levererar, visningsresultat och föl, om vartannat. Fantastisk häst!

Det har inte blivit så mycket skrivet på sistone. Jag har blivit bombarderad med sms och mail från fack, arbetsförmedling och a-kassa, fruktansvärt stressande, och haft fullt upp med att söka jobb. Min egen laptop gav ju upp i början på sommaren, men Mimmi var snäll och lånade ut sin. Dock har hon inte officepaketet, så det blev lite omständigt att få till alla dokument jag behövde, då det saknades skrivprogram. Jag fick hjälp av Tobbe som sparade ner som pdf.filer på sin dator och skickade tillbaka, så jag kunde spara och bifoga. Därför fick jag inte iväg mina ansökningar för juli förrän första veckan i augusti och riskerar bli avstängd från a-kassa ytterligare 45 dagar – för att jag inte varit aktivt arbetssökande. Jag hade redan förklarat anledningen för en dam på AF, men den ena handen vet inte vad den andra gör på det stället. Hade inte tänkt köpa ny dator förrän jag har råd och något bra erbjudande dyker upp.

Men sökt jobb har jag gjort. Otroligt nog fanns det sju passande(?) tjänster, som jag anmälde intresse för redan i början av augusti. Den första blev jag kallad på intervju direkt. En toppentrevlig vårdcentral, med sån superhärlig personal. Där hade jag säkert kunnat stormtrivas. Det blev nog någon missuppfattning om datavana, eftersom datajournalen bara var i sin vagga när jag slutade som läkarsekreterare. Sedan dess har jag ju jobbat i fyra olika, varav de senaste ganska avancerade system. Så helt tappad är jag inte. En intervju till, en vecka senare, har jag varit på. En liten gemytlig vårdcentral på lagom avstånd, där man inte såg några hinder att introducera mig i deras nya journalsystem. Så helt oattraktiv verkar jag ju inte vara! 😳

Jag har kommit igång att rida Frodi, trots regn och rusk några veckor. Eftersom min dyra sadel är lite ömtålig har jag ridit med sadelöverdraget på. Jo, det skyddar sadeln väldigt bra, men halkigt värre är det med Fródis stora gångarter. Så jag skulle behöva en andrasadel, att ta till vid dåligt väder och att använda vid inridning av unghästar etc.

Jag har tidigare funderat på bomlös sadel, men har backat då de oftast blir för breda för mitt smala bäcken. Sammaledes för Mimmi. Vi är ju släkt. Nu har det kommit ut en ny modell, som ser ut att passa, rent tekniskt. Jag var precis på väg att beställa hem en när jag upptäckte att sensommarerbjudandet gått ut en vecka tidigare. De lovade mig dock rabatten om jag beställde inom ett par dar.

Under tiden hade jag hittat en likadan begagnad sadel till salu på nätet. Vi tog Fródi i släpet och åkte dit. Kvinnan hade köpt den begagnad, nästan oanvänd (förståeligt!), till sin dotter, som inte velat rida i den (förståeligt!). Det visade sig att det var (minst) 1cm extra padding tillagt i bossorna, så när jag kom upp i sadeln satt jag som på en studsboll. En väldigt skön sådan, eftersom jag sjönk djupt ner, som att sitta i en tempurmadrass. Det fanns ingen möjlighet att nå hästen vare sig med säte eller skänklar. Då, kom det plötsligt två enorma unghästar, ardenrar, dundrande. De gick på bete precis utanför padocken. Fródi är supersnäll, men blev ju taggad och svävade lite extra. Jag kan beskriva känslan som att sitta på en studsmatta när flera andra står och hoppar vid sidan om. Att jag inte blev avhoppad var ett under! Hoppa av, hoppa av, ropade Mimmi! Jag satt då med för långa stigläder och som vanligt för löst spänd sadelgjord, men insåg att det inte skulle gjort någon nämnvärd skillnad, så jag följde hennes uppmaning, och tackade nej till sadeln. Sedan åkte vi hem igen.

Det var synd att jag inte filmade er, utbrast Mimmi efteråt. Det var som en karikatyr med en svävande Frodi med höga lyft och halsen i vädret, och så du studsande på ryggen! 😂😂😂

Annars jagar vi mest flygfän, och sprayar citronella!

No, jag kan inte nu, det är straff, för varmt, kan du inte själv?, ska gå och lägga mig nu…

Så låter det, och har alltid gjort. När vår stamtik Chatte stod inför sitt jaktchampionat var det ingen som trodde på oss. Jag fick åka själv till Hunneberg. Både näst sista och sista elitettan tog vi utan support.

I ärlighetens namn fick jag sällskap på de mest avancerade resorna, men då fick jag garantera att det skulle lyckas. Det gjorde de, som tur var, oftast. Cert och Bir samt Championat i Sandviken och cert, Bir, Big-2 i Trondheim. Förutom några mer semesterliknande resor. Crufts, Världsutställningar etc. De lockade mer.

Annars åkte jag på utställning med mina valpköpare. Vid ett tillfälle, när Bettan blev BIR, frågade domaren Peter Helling, ”So, you are Mr Inkwells?” Haha, nej, någon mr Inkwells har det inte funnits de närmaste trettio åren!

Mrs Inkwells själv gick i ide när jag började på Sveland. Med 2 Bruksuppfödardiplom, 2 Bruksavelsdiplom, samt topp-4 högst jaktmeriterade flatcoatkennel, var jag rätt nöjd. Jag fick på önskemål om ett silverarmband som avskedsgåva bestämma gravyren.

Mrs Inkwells, vad annars? ☺️, med guldhjärtan från mitt första örhänge som barn

I förra veckan for vi ner till Lund för att tömma våra skåp, Mimmi och jag med Holly i vagnen.

Tack och hej!

Om det kommer några banditer ska jag minsann va fit for fight! 💪

Nu är det bara så jäkla hett att man inte orkar röra sig. Det är tredje värmeböljan i sommar, med rekordvärme på 33°. Det enda stället som är svalt är i sadelkammaren.

Eftersom vi görligaste mån försöker hålla oss på hemmaplan har det inte blivit några besök vare sig hos osteopat eller på massage. Därför införskaffades massagepistol. Den är inte alls dum och gör underverk med både muskler och fascia.

Ja, jag skulle med nattåget, men missade det! Det går var tredje timme, och är man inte på då, så går natten. Lika så bra då att hitta på något, som att ligga och vrida sig i sängen hela natten. Då brukar jag blogga. När tankarna väl kommit på pränt brukar det gå bättre att somna. De måste ut bara. Så är det!

För ovanlighetens skull har jag inte så mycket att skriva om. Men vi var på födelsedagskalas igår kväll. Det var Tobbe som fyllde år. Vi brukar inte fira så värst mycket i vår familj, men brukar passa på att äta middag tillsammans. Det gjorde vi även denna gång. Mimmi frågade honom vad han helst ville äta på sin födelsedag och han önskade sig kebabpizza, så det fick det bli. Från den bästa pizzeria i stada. Det var mumsigt, och dajmtårta på det. Så en pärondrink. Kanske därför tankarna snurrade. Nej, jag tror faktiskt inte det. Utan snarare att jag måste ha ett läkarintyg att visa upp på A-kassan. Jag som tänkt söka jobb. Jag hatar att älta i mitt mående och förklara för folk som ändå inte fattar någonting. De flesta läkare har noll kompetens i såväl utmattningssyndrom, och förväxlar det med depression, som myofasciellt smärtsyndrom. Hur ska man kunna vila hjärnan när man måste dra hela anamnesen för nya läkare, var fjortonde dag. Jag som dessutom hatar att vara sjukskriven. Ett sådant nederlag, att jag inte klarade att hålla ut fram till pensionen. Hatar hatar det! Kanske framförallt för risken att bli misstrodd. Eller att vara beroende av andra. Det är nog värst. Speciellt nu som kroppen vägrar göra som jag vill. Muskelstyrkan saknas och fingrarna vill inte lyda. Så syns det inte utanpå. Bättre med lite cancer, det fattar folk. Trodde man! Men nejdå. Specialisterna förstår, hur strålbehandling kan påverka patienter. Speciellt de med andra bakomliggande sjukdomar och krämpor. Men sviterna av den borgerliga regeringen, som ville ha en tillbaka i arbete fortare än kvickt, gjorde att läkarna varnade mig för att utsätta mig för Försäkringskassan. Så det var bara att jobba på tills sista blodsdroppen. Då går det som det går. Man hinner inte med tåget, då och då…

Nu är det som det är. Men Corona räddade kvar mig på mitt arbete, som jag älskade, ett år extra, tack vare att vi kunde arbeta hemifrån. Men nu gick det bara inte längre. Förbrukad och ersatt ❤️‍🩹

”Syma ma ma ma ma skin!” Jag berättade för mamma vad som hänt med min gamla, och att jag hade funderingar på att införskaffa en ny. Och tänk, hon höll med! Jag trodde hon skulle säga ”Kan du sy?”. Men kom på att det är nog bara jag själv som tvivlar. Jag ringde till ”Josefin fin fin” (Emmas tredjenamn😄) och frågade om råd. Hon tyckte absolut jag skulle satsa på en Juki. Så gick veckorna..

Nästa gång jag upptäckte att alla täcken var sönder, bromsarna attackerade hästarna, den magre unghästen stod inne i lösdriften hela dagarna istället för att äta och nytt täcke kostar drygt 2′ papp, bestämde jag mig för att införskaffa ny maskin istället. Då kanske jag rent av kan fålla gardinerna som jag köpte för några år sedan och få upp i fönstren, lagom till nästa sommar!

Så kom det sig att jag hamnade utanför Syhörnan en dag jag knatade runt med Holly på stans gator, medans hennes mamma var hos tandläkaren. Väl där satte jag mig på en stol utanför entrén och fundeade och fundeade…

När jag funderat klart några dagar senare återvände jag och fick av Christina en utförlig instruktion av två Juki-maskiner som var lämpliga för mitt ändamål, en mekanisk och en digital. Hon började med den lite enklare (billigare) mekaniska och sedan var det fullt, resten gick ut genom andra örat. Den mer avancerade var nog inte för trögtänkta. Så jag hade nästan bestämt mig, men bad att få återkomma nästa dag. Mimmi sa ingenting, hon tänkte desto mera. Ekonomiska Emma tyckte båda lät bra. Dagen efter körde jag iväg, utan att ha bestämt mig! 😳 Jag ringde Catta, medans jag väntade på att få hämta ut min beställda mat, varav en massa glass. Skulle köpa symaskin på vägen hem. Hur korkad kan man va!! ”Köp den avancerade”, sa hon (som tillstod att hennes syslöjdlärare grät på hennes lektioner). ”Du är inte så dum som du tror! Du kommer att ångra dig annars! Jag känner dig!” Jag tvivlade, men var så stressad och slut i huvet, att jag gjorde som hon sa. Jag köpte den avancerade, och var livrädd! Tänk om 🙈 jag inte kan! Jag fick en genomgång till, och löfte om hjälp, sen for jag hem, med min smälta glass!

Bara tuta o köra då! 😋

Jäklar, va bra det gick! Det tog en halv dag att komma på hur det var Christina visat jag skulle trä maskinen och fylla spolen, för att inte tala om hur den automatiska nålpåträdaren fungerade. Så där himla automatisk var den ju inte, och mina fumliga fingrar var automatiskt ivägen hela tiden.

Men, skam den som ger sig! Täcket blev lagat och jag är sjukt imponerad av mig själv (och av hästen som lyckats trampa itu täcket och kränga av halva resåren till bensnöret). Så jäkla bra det blev! Nålningen var nog det värsta, men sedan att jag lyckades pricka rätt på undertyget utan att sy fast tyget någonstans. Resårsömmarna blev inte jättevackra, men det är en konst i sig att sträcka lagom samtidigt som man syr för första gången på fyrtio år. Fantastisk kul, men sjukt jobbigt. Blev inte människa att sitta på två dar efteråt. En bra stol står på önskelistan.

Å jag är så glad jag tog denna maskinen, såå mycket roligare! Jag tror nog Catta känner mig bättre än jag känner mig själv! 🥰

Eftersom Holly börjat arta sig väl och visat sig uppskatta bilturer har det blivit en del sådana denna vecka. Jag fick sällskap till Kristianstad och kunde äntligen hämta ut mina flaskor med linsvätska på Smarteyes. Nu var den helt slut i skåpet så jag har inte kunnat använda mina linser på någon vecka och jag trivs verkligen inte i glasögon.

Dagen efter vallade jag Holly i Hässleholm medan mamman var hos frissan. Två timmar går snabbt när man maxar parkeringen. Holly gillar även att åka vagn! 👍

Idag gjorde vi en utflykt upp till Alvesta och hälsade på gammelfarmor Ruth. Morfars bror Christer var där, så det blev rena släktträffen, när vi sedan åkte vidare till gammelmormor Siw. Hollys mormoster Cina var inte hemma, men hade lämnat ett paket till Holly. Det var en sommarklänning med tillhörande solhatt, som vi genast måste prova.

Holly var mycket nöjd! Ovanpå denna stass passade mormorsmors stickade kofta med tillhörande sockar perfekt!

Jag undrade om mamma hade sett ett porträtt jag tecknat av pappa när jag var liten, och konstigt nog hade hon precis hittat en bunt med papper och foton, som hon plockade fram. Jag började genast rabbla namnen på alla på fotot av pappas släkt. Även min farfar och farmors släkt, kände jag genast igen, och kunde namnen, Salmon och Britta, fastän vi troligtvis aldrig träffats. Jag var inte ens född när fotot togs, och farmor och farfar dog när jag var liten. Men antagligen minns jag dem från foton jag sett hemma hos dem som barn. Mycket märkligt med minnen från barndomen.

Sedan plockade hon fram fotot på min mormors far Oskar, som jag faktiskt träffat, senast på hans 90-årsdag. Då fick jag välja en snusdosa som han tillverkat i näver. Han hade långa rader av snusdosor i snickarboden. Nu står den i mitt köksfönster.

Mormors far Oskar när han spelar på sin käpp!

Där fanns en massa roliga kort från från förr i högen. Samt en del teckningar som jag inte sett på en herrans massa år. Där var en fin teckning av ett luciatåg, som min syster ritat på en bit kartong. Vände man på den såg man att jag inte velat vara sämre, utan gjort ett eget luciatåg på baksidan. Kanske inte lika fint, men bra gjort av en fyraåring, får jag väl tillstå.

Vad kycklingarna och hårdrockaren gör i luciatåget har jag ingen aning om. De var inte med i systerns.

Så hade jag tydligen tecknat av pappa redan tidigare. Det är inte den riktiga, för den jag minns har jag för mig är väldigt porträttlik, men den är och förblir tydligen borta.

Lars Bengtssons profilbild. Känns han igen?
september 2021
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: