Fredagmorgonen började i högt tempo, eftersom vi skulle ha avdelningsmöte innan arbetstid. Jag småsprang ut till hästarna och såg genast att de betedde sig lite udda. Imd stod inte på sin vanliga plats och pekade med ena framhoven var hon ville ha sitt hö serverat, utan stod med huvudet emot mig. Vid sidan om henne stod Tekla, med tungan utanför, och huvudet snett under Imds mage. När jag kom närmare såg jag att Óska stod likadant, fast från andra hållet, och slickade. Jag sprang fram och konstaterade att Imd var skadad i båda bakbenen. Huden var avskavd på framsidan av vänster has och insidan av höger skenben. Inget blod, men rejält svullen i båda benen. Shit shit shit! Kunde hon ha fastnat i eltråden, for det genom mitt huvud. Jag matade dem och kollade igenom henne. Inte helt lätt med all vinterpäls som fortfarande sitter.

Vojne vojne! 🥲

Jag sprang runt staketet, men allt var helt. Tvättade benen med tvålvatten. Ingen temp. Ringde veterinären, som lovade komma under dagen. Fixade frukost och hann precis till mötet, om än med hjärtat i halsgropen.

Sedan fortsatte dagen i ungefär samma anda. Veterinären kom strax efter fem. Perfekt timing! Jag hade precis hunnit ta in Imd och borstat bort överflödet av päls. Hon var allt lite dämpad, men fick ändå lugnande för att rakas och sondera såren. De visade sig vara flera. Tyvärr även ett sticksår nära nedersta hasleden. Det verkade inte gå in i leden, men man kan ju aldrig veta. Vi valde att hoppas på det bästa och inte utsätta en gammal häst för ledspolningar med allt vad det innebär plus osäker prognos. Antibiotika, Hipotrim och smärtstillande, fick det bli. Så håller vi alla tummar och tår för att det ska gå vägen.

Box över natten, var ingen höjdare, tyckte Imd. Vi promenerade vägen fram och tillbaka på morgonkvisten. Det vill säga, jag gick och Imd töltade på tvären, med höga lyft, i sann Óska-style. Like mother, like doughter!

Då stämde alltså bondepraktikan. Bara hälften av snön hade kommit på halvsnödagen 25 Januari.

Detta vita regnade bort på ett par dar, men sedan kom det nytt igen. När ska det ta slut!

Det s:s snöar, igen. Det som var vååår! 🥺 Å någon av tikarna har börjat löpa.

Det visade sig vara Ellen, tyvärr, som börjat löpa. Fel hund, men vi väntar på att Lisa hänger på.

Fösta tosdan i mas! Ingen masipantåta dock!

Snön försvann framåt eftermiddagen och ersattes av solsken. Ett ganska blekt sådant, för nu ska det vara kallt väder ett tag igen.

Sedan blev det oväder. Halv storm på lördagen. Det var oväntat, men ändå skönt, för det gör att det torkar upp. Naturen än finurlig och överträffar människan i det mesta. Men vi trotsade vindarna tills det skymde, när vi planerade Mimmi och Tobbes trädgård. Imorgon kommer Patric och då ska det planeras gräsmatta. Så sjukt snabbt det har gått!

Vi ska även få nytt topplager på ovalbanan, eftersom det förra var rena katastrofen. Hästarna tappade fotfästet stup i ett. Det bara släppte, eftersom det var ”fel” bergart. Stenmjöl som stenmjöl, tänkte man. Men man lär så länge man lever!

Oj oj, naturen tränger sig på! Bilden är från i somras. Nytt underlag och nytt staket ska det bli. Mycket jobb!

Nu är all snö borta, för denna säsong önskar jag innerligt. Jag kämpar på med skitmockandet i fägatan. Nu är den (hästskiten) dessutom rejält fasttrampad i backen, men skam den som ger sig. Jag fyller en kärra, sedan får jag vackert vänta till Leif hunnit tömma innan jag kan fortsätta. Under tiden red jag Ófeig på ridbanan. Jag körde halter, igångsättningar och nedtagningar, sedan serpentiner i trav. Det sistnämnda är nog det enda som inte triggar denna drama queen. Dessutom bygger det upp min kropp. Jag gjorde en deal med Mimmi, att hon ska ha hingsten ridklar varje kväll klockan 19.00, så rider jag honom. Jag har såna problem med händerna att jag knappt klarar att göra hästen iordning innan ridning, speciellt nu med all vinterpäls, så det blir en win-win-situation, nu när Mimmi är för stor om magen för att rida längre. Vi börjar i övermorgon, för imon har jag nog träningsvärk.

När jag ridit var jag betydligt bättre i kroppen, så då verkade jag båda slynglarna av bara farten. Om stonas hovar var fina så hade deras fötter hunnit bli jättehöga och fick tas ner rejält. Svettigt värre! Det var minsann inte bara hovarna som växt. Lillebror har blivit jättestor och till och med växt om Leffe.

Ellen har också blivit stor, till sist. Då menar jag i huvet. För stor har hon alltid varit, i kroppen. Bara knoppen som tagit tid på sig, att slå ut i full blom. Nästan dags vid tre års ålder, kan man tycka. Men vorsthrar är sena. Nu däremot har faktiskt polletten ramlat ner. Hon är nästan lydig. Så kommer hon på saker själv. Hon får inte gå upp i övervåningen. Det löste sig automatiskt i början, tills hon kom på att hon kunde. Då sprang hon upp stup i ett, sedan kastade hon sig utför med buller och bång, varje gång jag visade mig. Jag var livrädd hon skulle bryta sig, för trappen är både brant och lång. Men det var nog något år sedan hon provade sist. I lördags morse var det någon som knackade (krafsade) på min dörr. Klockan var närmare åtta och Leif brukar vara uppe tidigt och ta hand om hundarna. När jag öppnade var hon halvvägs utför och benen for åt alla håll. Hon visste det var fel, men hon var JÄTTENÖDIG! Det var bara att öppna ytterdörren och släppa ut flocken. Leif var kvar i sängen. 🙄

Sedan, efter hästarna fått sitt, äter vi frukost i soffan, Ellen och jag. Mysigt! Bästa stunden på veckan. Ellen ser direkt vart jag är på väg när jag tar brickan. Ingen annan får komma in och störa! Ikväll tog jag brickan och gick mot rummet. Ellen kastade sig huvudstupa framåt, men sprang förbi dörren!? 😳 Ah, hon skulle bara hämta det nya benet och ta med sig in. Hon hann det också, och var ändå först på plats.

Hit, men inte längre!

I min värld använder man en handduk till att torka sig på, efter att man tvättat sig ren. Jag vet inte vilken värld min man kommer från, men efter han tvättat sig är handduken svart!

Det går inte att lära gamla hundar sitta, heter ett gammalt ordspråk. Jodå, det kan man visst! Om viljan finns. Jag vill, men vill hunden?

Ellen vill en massa, och snart har jag semester och då ska jag… Fy vad det ska va svårt att komma igång. Jag har fortfarande en del som hänger över mig, som är tungt och tar musten ur mig. Mest av att bara tänka på det tror jag. Jag ska verka småpojkarna, stona tog jag förra helgen. Ett lass skräp ska lastas i transporten och köras till tippen. Mimmi påminde om det härom dagen. Nu måste vi ta tag i Tippen! Hörde jag. ”Vadå, varför det? Nu är han ju kastrerad, berättade ju mamma.” Och trodde hon menade mammas katt! Jag avslutade förra telefonsamtalet med henne att hon också skulle hälsa. ”Till vemdå? Till Tippen?”, undrade hon och syftade på att hon ju inte träffar nån. 😆 Det kan ju jag göra också, när jag kommer dit. Kan man hälsa till macken, så kan man väl hälsa till tippen. Vi ska mocka fägatan ren från skit oxå. Har ju inte kunnat det på några veckor och eftersom det blir en kärra ren skit per dag efter fyra hästar blir det ju ett antal kärror. Ren skit är tungt, men framför allt att köra och tömma. Så Leif tyckte vi kunde vänta några veckor och ta det med traktorn. Det var ju snällt, men klarar bara inte av att ha dem att gå där. Jag fyller så många kärror om dan som jag får honom att tömma. Jag tror det är där skon klämmer. 😉 Mina snablars axlar klarar inte vridmomentet längre. När jag blir pensionist ska jag börja styrketräna igen. 🏋🏻‍♀️

Fram tills dess blir det soffhäng!

Som den motvalls käring jag är 😁, fylldes jag genast av inspiration och började dagen med att diska, byta lakan, tvätta, städa badrummet och kalka av kaffebryggaren. Förutom det vanliga då. Lördagen är kloklippar-, öron- och tandputsardagen för alla hundar. Det tar ju en stund. Alla är inte lika samarbetsvilliga, men brukar kapitulera för sin envisa matte. Inget slarv här inte! Så pälsvård av Maja, innan jag rastar dammsugaren. Hon fäller så in i… sedan någon månad tillbaka. Våren är på väg , säger hon. Hon är den enda dubbelpälsade vi har numera, fast hon är en kortis. Vi lämnade halva hunden kvar på stallgolvet efter en match med kardan. Hon gick med på det under protest. Hon är lite lättkränkt. Sedan läxade hon upp grabbarna som gnabbades i hagen. Så får man inte!

Vårkänslor här också

I eftermiddag får det bli städning av stonas uteplats. Matplats och toa, kombinerat, om de får välja. Det som göms i snö… Och nu töar det. Man kan inte tro hur många skitkärror det blir efter fyra ston efter ett par veckor utan mockning. Inne i lösdriften har det gått bra att mocka i spånen, men ute frös det fast direkt. Imd blev lös i magen, i vanlig ordning, när snön kom. Hon är känslig. Vi bytte dessutom höbondebalar, så dessa är aningen mer ensilerade. Vi provade med psykliumfrö en vecka, som brukar hjälpa. Men inte denna gången. För några dagar sedan bytte vi tillbaka till tidigare bondens balar, fast årets skörd. Vi blev lite förvånade när det visade sig vara riktigt kohö. Torrt, men kort! Finhack, mellan 1-10 cm! Hur man bara får ihop det till en bale!? Hästarna gillar det iaf, och Imd är bra i magen igen, och det är huvudsaken!

Nu kom resten av vintern. Som vi längtat! Not! Jag hade varit fullkomligt nöjd med dessa tidigare tre snökaos, varav den sista snön fortfarande ligger kvar, precis lagom bortskottad, utan att ha hunnit töa bort. Hästbajset i fägatan frös, så det var omöjligt att mocka om kvällarna. Praktiskt, ett litet tag! Vi blev lovade 1,5 dm här i norra Skåne, men det har nog kommit det dubbla. Traktorn gick i ide!

Om någon av er råkat på mig och tyckt att jag ser ovanligt skitig ut, i ansiktet eller om öronen, så är det faktiskt inte så! Tvärtom. Jag upptäckte härom dagen, när jag duschat och tvättat håret, och var fixad och klar att gå, Att varför är jag sotig i pannan! Så fick jag syn på händerna. Svarta! Jag hade inte eldat, inte ens varit nere i källaren. Dock hade jag använt Löwengrips torrschampo när jag stailat håret och fick nu syn på en liten ofärgad ruta med nåt finstilt på sprayflaskan. Brown hair! Shit shit! Och frikostig hade jag varit. Tur tröjan var svart! Just då hade Leif varit speciellt snabb att elda upp papperskassen med kvittot! Synd bara att jag lyckats plocka tre flaskor av samma sort.

Varning! 🖐🏿👩🏾

Tack och lov! I torsdags tog vi stygnen i rumpen, 6 stycken, och det gick väl an, tyckte Ellen. Fast helst hade hon lämnat om hon kunnat. Pelle är inte jättepoppis. Men nu är dumstruten instoppad i garderoben. Där hoppas vi den kan stanna. Jag tror inte Ellen saknar den, fast ibland använde hon den att håva in katten, eller kompisar.

Två hundar i en tratt!

Annars har det sett ut så här hemma hos oss om dagarna! Flattarna skulle bara vetat hur lyxigt hundarna har det här hemma nu för tiden, skrattade Mimmi, som tog bilden nedan!

Fint med lite empati, för både folk och fä! Synd det ska behövas en speciell dag till att visa upp det. Känns bara lite utstuderat. Bryr man sig inte om människor bryr man sig nog inte om djuren heller. Men det ser ju bra ut…

Leif tjatar regelbundet om alla viltstekar som ligger och skräpar i frysen. Jag är egentligen ingen köttentusiast, i så fall gillar jag grillat bäst. Nu har vi ju karotten, så när andan faller på fyller vi den med kött och rotfrukter. Jag hade missat köpa buljong och steken var mager, så nu fick Majas utföra sitt första jobb som skickebud. Vi hade tänkt köpa henne en klövjeväska, men blev tveksamma om storleken, sist vi var iväg, så det blev bara en läderrem till Ellens tratt. Men vi gjorde ett försök och jag sände Maja till Mimmi och Tobbes köksingång, där de knöt fast en påse med en buljongtärning vid hennes halsband. Sedan gav hon järnet tillbaka. Det var verkligen iltransport. Middagen var räddad, grytan blev supergod, och Maja var överlycklig över att ha klarat sitt uppdrag. Skönt att känna sig uppskattad och behövd! 😇

Vilket sammanträffande att läsa Hälge i torsdagens Norra Skåne. Var tvungen att fota av. Så kan det kännas. Alla är vi utbytbara när vi är uttjänta.

Med hot kommer man långt. I fredagen tidning jagade Blixten dygnet runt i flera dar.
Då var de väl nöjda!
Trevlig alla hjärtans dag!

Det dök upp en bild i mitt minnesflöde på Facebook. Tio år sedan. Óskadis har aldrig varit Mimmis favorit, men nu började hon tänka om. Där har du en fin ridhäst mamma, sa hon!

Nästa steg med mig på ryggen. Galopp i olika tempon. Då kände jag också 🙌

Tio år av lycka, eller åtminstone åtta. Jag har inte ridit henne på två år. Men de senaste två åren har jag kämpat, det sista med mig själv, att acceptera att det är slut. Jag har så många fina hästar, men ingen som är som hon, såklart. Utan bra på andra sätt. Jag måste bara hitta en ersättare. Det ligger ju naturligtvis en massa hårt arbete bakom och hitintills har jag inte haft tiden att satsa på en enda individ, utan måst ta den lilla tid jag har till att bara hålla igång min egen kropp. Jag har tappat all ridkondis och all motivation. Känslan sitter fortfarande i huvudet, men tänk om den är borta ur kroppen! Framtiden får utvisa…

Ur en väns flöde:

Åtminstone är man sysselsatt! 😂

Tratthunden klarade en vecka i krage innan den klövs i två delar (dålig kvalité! 🤪). Den satt ihop några cm nederst och blev genast reparerad med silvertejp på korsen och tvärsen. Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt, och så är ju inte fallet än då. Tratt har sina fördelar, har Ellen upptäckt. Man kan fånga katten i den och så kan man fånga godis, om matten är bra nog på att sikta. Maja har dock insett att Ellen är lite begränsad och har lite sämre räckvidd än vanligt och det går, om möjligt, ännu vildare till i köket. Hoppas hoppas kragen håller till på torsdag, när stygnen ska tas!

april 2021
M T O T F L S
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: