Jag testred Óska med nya pjucksen på fredagskvällen. Det gick väl inte jättebra, men skorna satt kvar i alla fall, så jag var inställd på att åka på tävling på söndag. Det var inte så blodigt med planering etc, utan jag tog det mest för att få lite tävlingsrutin. Denna gång skulle det väl inte regna, i alla fall inte som förra gången, utan in på banan skulle vi minsann, på ena eller andra viset, och rätt galopp skulle det bara bli. Vad mer skulle kunna gå fel!? Så slänga ner lite pryttlar i resväskan och iväg till dotera i Härnösand måndag morgon. 

Jag har dålig koll på vart lördagen tog vägen. Av någon outgrundlig anledning red jag Gimli. Kommer inte ihåg varför, 😳 om inte för att få tiden att gå så kanske ren hjärnsläpp! 🙄 Sedan kom jag på att jag kanske skulle tränat lite galoppfattningar med Óska. Bättre sent än aldrig, så det gjorde jag halver tio på lördagkvällen, innan jag gjorde sadelvård och packade. Inte mycket sovet blev det den natten. Men vi kom iväg som vi skulle söndag morgon och jag checkade bara av att knapparna funkade innan vi entrade banan som första ekipage i T3. Jodå, Óska var hyffsat med på noterna och jag minns att jag funderade på vilket som var viktigast, tempo eller energi. Det var ju så dags, men det fick gå som det ville. Tja, ganska nöjd var jag bara med att ha fullföljt programmet utan några större missar. Sedan en kort paus medan jag fokuserade på fyrgången. 

Jag bytte bett till stången och red in på banan, ett bra stycke efter första ekipaget, vis av tidigare erfarenhet. Men vi fick till en riktigt bra trav så vi var snart ifatt. Jag kommer på insidan ropade jag, men inget hände. Jo, möjligen var det då vänster baksko lossnade på utsidan. 🙄 Om kom vi inte förrän vi saktade ner till skritt, men skon satt kvar hela programmet. En fin höger galoppfattning och sedan något som liknade ökad tölt. Sedan fick jag sms från Leif, som undrade när vi beräknade vara henma och köra hö (saken var den att vi var helt utan och letat i dagar efter några få balar att klara oss på tills man kan öppna en storbale hösilage). Det var då vi kom på att det faktiskt var hans födelsedag, och valde att hoppa över prisutdelningen och istället fixa en tårta på hemvägen (Leif skulle dessutom vara hemma och fixa alla djuren nästa vecka medans vi var norr över). Hanna lovade rapportera, så vi hämtade mina domarkommentarer och begav oss hemåt. 


1:a plats i T3 med 6,3 samt 2:a placering i V3 med 6,0. Inte så illa pinkat ändå! 😁 (med lös sko, söndrig sadel (skruv lös, på sadeln 😉) och värkande axel. Tänk hur jäla bra det kunde blivit annars! 😳😂😂😂)

Väl hemma ställde jag in Óska i boxen och bad Leif fästa skon. Men när han kom ut i stallet hade den ramlat av av sig själv. Så nu får hon gå utan bakskor bak ett tag. Hon ska sprutas igång på fredag, när vi är tillbaka från den långa färden. Sedan ska hon provas med hingsten i början på nästa vecka. Därefter vet jag om jag har en fölmärr eller tävlingshäst. Det skulle vara så fantastiskt roligt med ett föl efter henne och Frodi! Det skulle bli nåt i hästväg! 🤣

I nästa vecka! Två dagar fint väder på gång. 👍 Synd vi ska åka ifrån det då.

Troligtvis är det det dåliga sommarvädret som ligger till grund för årets dåliga betäckningsresultat. Oska brunstar helt klart, men kom för sören inte nära, signalerar hon till hingsten, som fattar nada. Inte vi heller, så efter gårdagskvällens andra spännande halleluja moment, där jag hamnade mitt mellan argt stos och frustrerad hingsts hovar, bestämde vi oss raskt för att köra henne till Ugglarp för ultraljud före fler försök, vilket vi gjorde. Detta visade sig vara ett bra beslut, eftersom hon hade ett jättefint stort ägg i en helt oödematös pytteliten livmoder, som dessvärre inte gick att få ett baktprov ifrån. Vi bestämde oss för att spruta igång henne efter vår Härnösandstripp i nästa vecka.

Tidigare samma dag backade Funi in i eltråden när vi skulle ut genom grindhålet. Han är oerhört flyttbar och positionskänslig och ibland har man lite för bråttom och det straffar sig. Han fick som en snara runt ena karleden och försökte backa ur det. Som väl är så är han så bra i huvet och gick att få med sig så snabbt att det inte blev mer skada än lite svedd päls. Men det är lite för spännande med två sådana händelser samma dag. Han blev inte minsta halt, men fick ändå vila några dar och lite Idominsalva håller det mjukt. Idag var Idomin-tuben borta dock. Mimmi försökte skylla på mig. ”Det var du som hade den sist!” Men så var det nog inte, är jag rädd. Det var säkert Maja! 🙄 Det börjar bli allt vanligare att Maja lägger sista handen vid saker (sedan är de slut, färdiganvända så att säga!) Lypsyl, t ex är väldigt gott. Så varför inte Idomin!? Bra till det mesta!

Det  blev mycket planerande och en del förberdelser i slutet på veckan inför helgens tävling. Geysirs  avslutande final på Sommarserien. På fredagen hade jag en riktigt dålig dag. Efter att ha missat stretcha efter ridningen dagen innan, så hade jag så fruktansvärt ont knäet, som inte funkade alls att gå på. Väldigt irriterande. Senare när jag stod i duschen råkade jag få syn på ett gigantiskt blåmärke på insidan av högra knävecket. Ojdå, gjorde det så ont när fölis sparkade mig. Det märkte jag inte. I vilket fall kände jag mig inte det minsta fit för tävling. Oskas skor var dessutom verkligen på upphällningen. Nu var Leif så snäll och skodde om henne akut fredagen innan tävlingen. Bak blev väl inte jättrebra, men fram var fullt godkänt. Huvudsaken att de sitter kvar.

Jag måste ju ändå, trots en veckas ihållande regn, påstå att jag är nöjd med min första semestervecka. Den stora fördelen med dagsregn är ju att man inte precis förtar sig, och det är ju det som är största anledningen med semester, att vila upp sig. Sedan hade jag ju även bestämt att första veckan skulle användas till att fixa inomhus, allt som hängt över mig en längre tid. Den nya svarta golvfläkten är nu monterad och klar att använda. Jag har haft lite Ågren för att den gamla skulle lägga av. När jag ändå var i farten skruvade jag ihop Ikeavagn/hyllan och bytte ut den mot barstolen som agerat sängbord senaste året. Det var nu inte bara att skruva ihop, som den skulle kunna tro som inte köpt Ikeamöbler tidigare. Jag kämpade och slet med en hyllplansida, två sidstyckesrör, sidbricka, skruv, mutter och stjärnmejsel i en kvart. Tog sedan en paus (bara en kvart, inte sex veckor som med fläkten). Sedan kom jag på att just detta sista hål (av drygt tjugo) var för litet.  Jag kan borra upp det (imon), erbjöd sig Leif. Då kom jag på att hundarna hittat en kedjefil som låg i carporten. Tänk, det funkade. 😅 Vilken tur att jag har semester och vad lyxig med ett sängbord på hjul och tre våningar förvaring. Passar mig perfekt. Så var det ju alla kläder! Det var lite knivigare, hur jag gör med dem. Jag får nog göra ännu en drive i garderoben och rensa ur. Det konstiga är att man ändå inget har att ta på sig! Fast nuförtiden behöver jag ju bara ridbyxor, sport-bh och regnkappa.

Städat lite har jag gjort också. Katterna gör sitt bästa att skräpa ner efter att ”någon” (som ej erkänner) haft sönder luckan till deras toalett. Måste införskaffa ny hörntoa snarast. De (katterna) är nyförgiftade med Frontline, liksom Maja. Tror jag tar det på Liza och Amos också, eftersom Liza började banta efter senaste Bravecto. Man blir ju ändå lite spokey efter allt som skrivits. Leif har inte kunnat starta Liza på fler prov, eftersom det regnat hela tiden har det inte funkat att träna och så matvägrar hon då också, i alla fall vartannat mål. Hundarna är avmaskade, men katternas avmaskningsmedel är restat. Jag frågade på ett apotek om de var på väg att lägga ner, eftersom det var tomt på flera hyllor, sedan länge. Apotekaren kände sig väl trampad på tårna eftersom han surnade till när jag frågade. Jävla system, apoteken poppar upp och ner som svampar, och inga lager har de! 🍄

Det bästa som hände förra veckan var ändå att vi fick till en betäckning av Imd. Närmare bestämt i lördags. Hon var rent hopplöst nonscharlant i fredags kväll när vi kollade (tredje dagen efter igångsprutad), så jag hade inte tänkt prova förrän kvällen efter, men Leif gnatade om för många hästar och hit och dit, så vi testade i alla fall på morgonen. Och tänk, då passade det tanten. 🙄 Nu vet vi att när hon väl visar tecken, då är det för sent. Även Óska verkade vara på väg i brunst söndag kväll. Lite synd är det att lägga på henne föl nu när hon är på gång, och hon ser verkligen fin ut. Men, tänk vad skönt det vore om båda tog sig nu, så behöver vi inte fler föl. Mer än Mimmis på Ófeig då, men det får bli ett annat år.

Det har i ärligheten namn varit en ganska jobbig semestervecka med allt som skulle fixas. Jag ville ta tag i allt första veckan, så man kan njuta lite av ledigheten sedan. Jag tycker väl att jag har läget ganska så under kontroll. Fast när det fortfarande fanns VM-biljetter att köpa höll jag på att halka dit, speciellt som Mimmi var lite sugen också. Neeej, nej nej! Vill verkligen inte det, fick jag påminna mig. Nej, vi ska live-streama från TV-soffan istället med bubbel, skåla för medaljerna 🥂, och koppla av ordentligt denna semestern. 

Haha, det började ju bra igår. Fast det hade jag ju bestämt redan för fjorton dar sedan, att jag skulle fara på Sommarseriens 3:a oavsett väder, med eller utan supporters. Och så fick det bli. Nu vet jag vad jag inte ska ha på mig och kan planera lite bättre för nästa regntävling (hoppas den dröjer läänge 😅). Det var ju liksom dagsregn redan från början, sedan regnade det ”normalt” nån timme. Det var då jag fällde någon dum kommentar till Hanna om vilket nästan fint väder det blev. Sedan kom det riktiga skyfallet med åska, som varade hur länge som helst och blixtarna korsade varandra. Då hade jag precis satt in Óska med regntäcke och en hötuss i transporten. Maja hade hållt min plats varm och hade roat sig med en toarulle. 

Varför ska de alltid sitta i förarsätet? Och under stolsskyddet. Fast det kan jag ju fråga Mimmi. I Leifs bil gör man tvärt om, om man är rädd om kläderna. 

Fast jag tar tillbaka allt om tråkig hund… Maja är fantastiskt lätt att ha med sig, i alla situationer, och fastän hon är stor är hon så smidig och tar ingen plats alls (bara min då 😂). 

 Det var Mirre och jag som startade i V3, och vi vann med 5,8. Bra, med tanke på att tyglarna gled och gled och det hjälpte inte att byta grepp, de var som såpa. Jag har ju svårt att knyta händerna i vanliga fall, nu var det stört omöjligt! Jag hade vanligt  tränsbett på Óska och hon var pigg som attan, kändes som noll koll. 😅 Men, hon marscherade raskt in på banan (efter hot om represalier 😝) och hoppade inte vare sig ut från banan eller över vattenpölarna (som var som mindre dammar), och det var det viktigaste. Inför fyrgången red jag inte fram, utan sprang och hämtade hästen som stod på tork i transporten, efter att ha kastat på utrustningen och bytt till stången. Sedan la jag på oss min polisrock igen, numera typ blött tält, och stod stilla som dränkta katter och väntade på vår tur. Bootsen halkade av på väg in på banan, så de tog vi av. Lydig var hon, och framme även på stången. Jag gjorde en hysterisk kalkulering på att kränga av mig det andra paret handskar (som inte funkade de heller) under skritten, men beräknade att jag inte skulle hinna innan galoppen. Och så var vi iväg. Kloppetiklopp, hej vad det gick, undan! Jag tror bara jag önskade det skulle vara över, så jag glömde bort ökade tölten och tog ner henne till skritt innan jag kom på. Hörde inte ett smack vad speakern sa, men råkade få syn på min medtävlare på andra sidan banan. Stöön! Men, det redde upp sig. Óska svarade bra och vi plaskade iväg ett par varv  till. Till slut fick de bryta tävlingen när det åskade som värst, innan prisutdelningen för fyrgången, så jag visste inte alls hur det gått. 

Jag upptäckte efter en stund på parkeringen att de andra ekipagen började troppa av. Jag startade bilen och när den värsta dimman lagt sig, och med vindrutetorkarna på högsta hastighet, märkte jag att de flesta nu lastat på och var på väg. Jag öppnade bildörren för att fråga läget, men stängde raskt igen när vattnet sköljde in, och styrde hemåt. Efter Ryd fick jag ta en halvtimmes paus, tills det gick att se ut genom rutan igen. Kan berätta att det blev sent i säng. Efter mockning, intagning och fodring av hästar, som brukar ta sin lilla tid, återstod urpackning av alla blöta grusiga attiraljer, som skulle återställas till ursprungligt skick (i bästa fall). Så fick jag sadeln smord då, och alla tränsen, och chapsen och skorna.. I säng 01.30 och sovmorgon idag. 

Jag fick precis mina domarkommentarer på messenger:


Stöön, fel galopp! 🤣 och jag märkte inte ens. Skämskudde fram. Men bra lägstanivå! 😁😂

Idag har jag skickat tillbaka två par ej passande ridstövlar. Det första paret Bocaj jag köpte för 500kr på Agersta, och som kostat 3600kr, eftersom det var sista paret, passade Mimmi som hand i handske. De var lite väl smala i skaften till mig. Jag köpte en annan modell av samma märke, samma storlek men med snörning i skaften, som istället var för små i foten. 😝 Av dessa båda sista var Ariat-stöveln lite för hög. Synd eftersom det var halva priset. Ariat är ett hopplöst märke på stövlar, det skiljer 1cm på korta och regular (läs jättehöga). Hur tänker man då? Det måste ju vara enklare för en långbent människa att rida med aningen för korta stövlar än för en kortbent med för långa!? Den andra stöveln var en Tattini Breton med samma mått, men hur rymliga som helst i vaden. Man undrar ju hur man kan mäta så på måfå. Tur att det är fraktfritt och sommar-rea. Alla tre, utom Mimmis perfekta, fick åka tillbaka. Nu har jag bara mina 35-åriga dressyrstövlar att tillgå. Åsså shortchapsen, de är bäst. 

Detta packande och returskickande tog ganska mycket tid i anspråk. Eftersom vi inte har någon skrivare hemma fick jag åka om jobbet och fixa returblankett. Typiskt, på min första semesterdag! 😳 Dock fick jag ju nöjet att träffa på Catharina och Sofie, som jobbar extra i sommar. Det kändes hur naturligt som helst att de satt där. Då kunde man slappna av och släppa tankarna på jobbet och ändå veta att de fixar allt, utan tråkigheter när man kommer tillbaka. 😊

Jag brände tredje plåten med grönkål när jag stod i telefon med veterinären på eftermiddagen. Att stänga av tiduret med dess evinnerliga pipande gick automatiskt. Synd bara att jag inte tog ut plåten ur ugnen samtidigt. 😬 Kan detta vara ett tecken (?) på att det inte är nyttigt med grönkål? I alla fall kanske inte med halvbrända grönkålschips. 🤓 Äsh, skam den som ger sig! Jag får väl prova igen. 

I vilket fall fick jag diskuterat hur vi gör med Imd, som har så konstiga brunster. Imorgon far jag till Ugglarp och hämtar en hormonspruta, så får vi se om det kan funka. Vore ju himla bra om vi kunde få det avklarat innan vi kör upp till Emma i Härnösand i nästa vecka. Även Óskadis verkar vara på gång som det ser ut. Vilken himla tur att vi tackade nej till två betäckningar, trots att det var bedömda ston. Hör ju inte till vanligheterna att man får stoägare som Catta, som kommer och hjälper till själv. Jag kan ju inte gärna kloona mig själv. 🤣 Så Fródis föl blir nog rariteter! Vilken tur jag fick min Tekla. 😍


Idag tränade vi Liza på ett öppenklasspår, som Leif drog innan regnet igår kväll. Jag sköt ett skott med bössan. Liza var väldigt intresserad och spårade målmedvetet, men efter ett tag började hon vimsa runt och tappade bort sig gång på gång. Leif var lite missnöjd och ångrade att vi anmält henne till prov redan till helgen. Han trodde kanske det berodde på den störtskur som kom över spåret kvällen innan. Till slut hittade hon klöven i alla fall. Men, va fanken var det där!?


Vid spårslut låg där ett halvätet rådjurskid. Helt färskt! Vi hade uppenbarligen stört någon mitt i måltiden. När Leif kom tillbaka och fotade, efter att ha satt in Liza i bilen, var det betydligt mer flugor. Vilket djur med tillräckligt kraftfulla käkar knäcker en så pass grov kotpelare rakt av, samt biter av båda öronen? Räven är för klen. Ett lodjur hade tagit det i strupen. Vargen?

Undra på att Liza spårat dåligt. 

Men var fan är solen? 🌥

Semestern skulle firas med bubbel, det hade jag bestämt, så skumpan stod på kylning. Nu tyckte jag väl inte att det passade så bra med bubbel till grillad kyckling, så den fick stå oöppnad tills igår kväll. Men nu så… är även Maja skottränad 🍾


Såå gott! I all sin enkelhet!

Lisa klarade ju sin viltspårdebut med bravur, så nu är det dags för öppen klass. Går den lika bra kan hon ställas ut i jaktklass och har därmed möjlighet att ta Cert. Att vinna utställning utan Cert kan väl kvitta, och någon jaktprovsstart blir det ju inte tid för ännu på ett tag. Att spåra i öppen klass är dock bra mycket svårare än anlagsklass och då avlossas även skott. Så det tränade vi på härom dagen. Fast redan tidigare på dagen visade sig Lisa ej skottberörd när hon låg under soffbordet och tittade på TV. Hon morrade när älgen dök upp på skärmen, och när skottet avlossades och älgen föll gick hon till attack. Så när vi tränade skott med flygande rådjursklöv apporterade hon likt en retriever. Hon är inte fullt lika angelägen om att lämna av dock. Det är ju inte heller Maja, fast nu har vi ju tid att träna i fyra veckor. Kamplusten har vi i alla fall lyckats väcka och mina handskar lever numera farligt.

Ganska nöjd med första lediga dagen, av trettio, bestämde jag mig för att även ta ett träningspass på Óskadis. Ååh, det är känsla att rida den hästen! 🦄

Så blev det semester!!! Sista jobbardagen vart lite annorlunda dock, med polisbegravning precis utanför knuten och fullt med poliser av alla de slag i hela stan, till fots, beridna och hundförare med hund. Helicoptrar som cirkulerade ovanför och polisbilar (som senare körde i kortegen) kantade vägarna. Så alla åskådare och nyfikna som omringade kyrkan. En märklig stämning som lade lite sordin på semesterkänslan…

Dagen före, det vill säga på torsdagen, kunde vi gå från jobbet vid fyra, så då for vi in till Kristianstad direkt efter jobbet och uträttade en del ärenden. Min vapendragare Maja fick hänga med en runda på stan. Där var mycket att titta på.


Här lite soffhäng, ätande OTTO-glass.

Den där lilla Tekla, hon är ju för go! Hon har varit lite dålig i magon någon vecka nu när mamma Imd brunstat. Vi var tvungna att klia henne lite ovanför svansen för att komma åt att tvätta rent och det gillades. Så nu kommer hon sättande och backar intill för att bli kliad. Inte bra, men gulligt! Hon är en riktig piggelina och hoppar på stället och sprätter runt av ren livsglädje. 

Så gillar hon sin storasyster. Det gör alla föl. Óskadis är en trevlig skit, bara hon får bestämma och domdera lite. Även hon har fått en betesreducerare nu. Den får de ha på några timmar om dagen, liksom husarest om natten, för att hålla det värsta hullet borta. Jag har även satt på ett par andra fliers, för flugorna är hemska. Så har jag ridit ett par hästar om dagen några veckor. Det har gått ut lite över nattsömnen, men det får det va värt. Nu har vi ju semester!

Med och utan rastaflätor.

Mimmi får en del sms från Leif med roliga bilder. Oftast på Lisa, men igår kom den här:

Ska den sitta så här?


Uppenbarligen ska den det eftersom den satt nästan exakt likadant även nästa dag! Óska brukar dock komma och be om hjälp när hon fixat till det.

De va nå svart i tvättmaskinen, sa Mimmi, efter att Leif tagit hand om sin tvätt. Han har lärt sig till slut, att ingen annan fixar åt honom. Lägger i tvätten gör han också, men sätta på maskinen får han hjälp med. Det är verkligen inte det lättaste. Sic! Fast Det var det vi efterfrågade när den inhandlades på Elgiganten. Det är nog den mest avancerade tvättmaskin jag träffat. Vi stod med instruktionsboken uppe de första tjugo tvättarna, minst. Ja, jag vet, svarade jag. Det är Leif som återanvänder hundbajspåsarna. Det går väl an, det är  värre när han har fickorna fulla med spik och tandpetare. Min tandborste har han ju snurrat några varv där också. 

Nu har jag börjat räkna ner mot semestern. Hur det än är så har det ändå gått ganska bra att jobba hela sommaren fram tills nu. Det har ju inte precis varit något sommarväder. Men skulle man nu behöva jobba några dar extra skulle det vara riktigt krisigt. Man behöver verkligen vara ledig nu, sommarvärme eller inte. Fast lite sol hade väl inte skadat. Det är nog för att jag har införskaffat en ny bikini som det inte blir nå badväder i år. 😝 Jag ber så mycket om ursäkt, men jag kunde bara inte låta bli att köpa en Sunkini. Man måste ju inte tvunget klä av sig i bikini då för att få färg (och D-vitaminer). Fördelen med den är att man kan bli solbränd med kläderna på. Jag saknar faktiskt min solbränna. Jag blir väldigt lätt brun och brukar ha färgen kvar året om, men eftersom man nästan aldrig ser solen nu så känner man inte igen sig själv i spegeln, eller vad det beror på (den grå utväxten kanske 😉). Grått hår till trots så har jag väldigt gott minne, eller i alla fall långtidsminne. Korttidsminnet är kort, det hörs ju på namnet! Lite roligt är att jag kommer ihåg nästan varenda baddräkt och bikini jag ägt genom livet, ända sedan jag var riktigt liten. Det skulle vara kul att kolla med mamma, om också hon kommer ihåg dem. Jag skulle faktiskt till och med kunna teckna och måla av dem i rätt färger. Den första baddräkten jag minns var orangeaktig, med små gula och röda blommor, inte bara från bilder utan även den tjocka kvalitén. Sedan en postgul bikini, före den gröna frottéaktiga, som jag varierade med en urtvättad brun i simskolan. Sedan började det bli viktigt hur man såg ut. I tonåren fick jag en blå/vit/röd smalrandig bikini med vitt knytband fram. Den var verkligen fin och hängde med i flera år. Jag hade en corallröd också, som jag varvade med. Sedan var det ett antal svarta. Snyggt när man var knallbrun, den finaste med ”guldlänkar” med små hängen mellan tygbitarna (då var jag mullig med lockigt permanentat hårrufs och lång rak lugg. Jag har ett foto på mig i den taget mot en vitkalkad vägg i Las Palmas. Där var jag nästan svart själv), en svartrandig 😳, en svart baddräkt med ringning till naveln 😅, en svart bikini med guldränder, en tävlingsbaddräkt i olika lila/rosa/turkos mönster, därefter två olika leopardmönstrade tygstycken (den ena var nog Emmas) som jag varierade. Min var minimal. Ett tag behövdes endast trosorna. Skäms när jag tänker på cykelsemestern på Gotland. 🙈 Så hade jag en liten svart med guldprickar, knappt använd. Den leopardmönstrade hängde med länge. Fruktansvärt smal var jag då. Sedan badade jag nog inte på några år (🙀) förrän Mimmi och jag köpte varsina Scampi-bikinis, modell täckande. Mycket praktiska när man badar mycket. Och det gjorde vi, i Åhus (och åt glass 🍦). Min var grön och ljusblå (bara det! 😏), praktisk färg för att bara smälta in. När jag var nyopererad köpte jag en Odd Molly-baddräkt, som jag aldrig behövde använda (pga dåligt badväder). Hittade en bild 😂


Var ju tvungen att testa, med byxor till. Inte så pjåkig, om jag får säga det själv! 😂

Sedan inhandlades en Sunkini på nätet förra året (inte min färg då – roströda nyanser), som jag bara haft hemma, eftersom vi inte badade i fjol. Så tänkte jag att jag skulle bada i år då. I vilket fall är det här den sista bikinin på länge. Den är verkligen fiin och i mina färger. 😁👙🌸😎🌞

Det är inte sant! Hur bara kunde vi missa! När jag kollar resultatlistan ser jag att jag var struken i finalen. Vilket innebär att någon annan strukit sig och jag kunnat fått hennes plats, om jag bara checkat av läget innan vi körde hem. De ropade upp i högtalaren vilka som gått till final, jag kunde inte höra vad de sa, men mitt namn ropades inte upp, så mycket var klart. Så då behövde jag ju varken tacka ja eller nej till att rida final, sen tänkte jag inte längre. 🙄 Så korkat!

Nu kom ju Linda då istället och vaccinerade lilleman. Det var ju inte helt lätt ute på betet. Han är lite misstänksam, den lille sudden, men gudasnäll. Så Linda fixade, efter lite övertalning. 😊

Efteråt hann jag precis rida både Ófeig och Óska några rundor i hägnet innan någon satte på kranen. Men säg mig någon varför jag alltid måste vänta tills sista stund, när det varit kanonväder hela dan!? Kanske för det är mer sport! Undrar om jag hinner….🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧🌧

Gissa vem som har semester nästa måndag! 👍😄

Det var i elfte timmen, strax innan midnatt som jag anmälde till Sommar Specialen på Hesthaga. Då hade de ändå förlängt anmälningstiden tio dar. Tur det finns arrangörer som inte behöver veckovis med tid för förberedelser, utan att jag har möjlighet att bestämma mig i sista stund. Mimmi hade i ett svagt ögonblick lovat att följa med. Denna gång var det ju ”Drama Queen” herself, AKA Ofeig, som fick chansen att visa sina färdigheter. Hon är så mycket lättare att ha med sig eftersom hon älskar att gå på ovalbanan, och framför allt att springa fort. Sedan så behöver man inte rida fram henne någon längre stund, eftersom hon ändå taggar max. Där är väl lite problemet då. När man väl lyckats kasta sig upp i sadeln, innan hästen är borta, så skall man lugna ner henne och få henne att slappna av, och det var väl inte det lättaste på en smal grusväg med andra ekipage som speedar på fram och tillbaka på alla håll och kanter, men det fick väl gå. Mimmi var behjälplig från marken innan collectingring och tog även några bilder.

 Vi red tre i samma grupp och vi hade lyckades få till en bra fördelning över banan. Ofeig var lite styv och travtaktig i korta tempot, men vi var ju där för att träna, hade jag ju bestämt. Jag var hyffsat nöjd med steglängdsökningarna, hon är ju en oslipad diamant, men lite ofokuserad, men vem är väl inte det? Sedan var det ju ökade tölten och där hade vi världens otur. Speakern gav kommandot precis vid vår nedtaning, varpå min ena medryttare som var ett tiotal meter bakom oss slapp ta ner sin häst och red om. Hon kom precis framför oss och eftersom våra hästar hade ungefär samma tempo och hon red ytterspår på långsidorna och sedan innerspår på kortsidan, så stängde hon oss varje kortsida, så jag fick hålla in Ófeig, som då blev lite tveksam. Hon är ju lite ranglåg och jag fick då lite svårt med bjudningen när hon red ut på ytterspår och det blev fritt igen. Efter att detta hänt ett par gånger vart det ju lite kört. Dock fick vi en 6a på ökade tölten av ena domaren. Med facit i hand skulle jag ju ropat ”Jag kommer på innerspår”, men det känns ju lite dumt när de var ganska jämnsnabba och Ófeig tvekade när hon blev trängd. Jaja, så kan det gå. Vi kom i alla fall sexa av tretton, så vi ”slapp” finalen dagen därpå. Det hade ju annars varit bra att få en chans till att träna. Men jag är så nöjd även med Ófeigs lägstanivå. Mimmi var lyrisk. ”Kommer du ihåg när Vignir provade Ófeig på banan första gången innan hon skulle visas, hur bra hon gick? Nu gick hon så bra, fast nästan bättre! Faan vilken häst du har!” Jag vet ju det, har ju ridit henne några gånger innan. 😍 Fast nu har hon ju kommit i andrahand ett tag och är fet som bara den. Vad som var bra i kråksången var ju att Linda messade och undrade om hon kunde komma och vaccinera Andvari söndag förmiddag. Jag fick ju vänta med att svara tills jag fått resultatet, precis utanför final, så då fick vi ju det gjort istället.

På hemvägen fick vi veta från Leif att Lisa, som startat på sitt första viltspårprov i anlagsklass, skött sig galant och är vidare till öppenklass. Yippee! 👏🏼👏🏼👏🏼

När vi kom hem provade vid Imd med hingsten igen. Hon iiii-ar, skvätter och skriker och sedan sparkar hon. Han är en riktig gentleman och bara tittar förvånat på henne under sin flätade pannlugg. Vi vet fortfarande inte om hon är på väg in i brunst eller ur. Suck!

Sedan provade vi nåt nytt! Nämligen att äta middag mitt på dan, som vanligt folk. 🍷 Efter det sov jag en runda i soffan innan jag gjorde färdigt hos hästarna. När allt var klart och jag tänkte att detta blev ju en händelserik dag ändå, så undrade Leif om vi inte skulle ta och lägga ett öppenklasspår till Lisa i alla fall. Det skall ju ligga över natten, vara lite längre och med flera bloduppehåll etc. Tja, varför inte! Lika bra att få det gjort så fort som möjligt, så vi tog bilen upp till Hågnarpsskogen. Vi gick ut belamrade med blodflaska, snitslar och rådjurklöv med snöre. Vilken tur Leif tog rätt flaska. I bilen stod nämligen en likadan MER-flaska, fast halvfylld med svartvinbärs-MER. Hade väl varit lite komiskt om Lisa lärt sig spåra svarvinbärsdricka. 🙈 Vi får kanske prova det med Maja, som blev lite skraj av blodlukten! 🤣 Vi la Lisas spår i skymningen innan vi körde en runda på skogsvägarna runt ägorna. Oh shit, vilka fina ridvägar! Kilometervis med gräsbevuxna galoppsträckor, rakt fram, backe upp och backe ner. Synd bara att det är en bit på vägen att rida dit. Men Leif föreslog att vi tar hästarna i trailern upp på åsen och rider. ”Lysande Sickan!” Ibland kommer han med såna brillianta idéer! 💡

augusti 2017
M T O T F L S
« Jul    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: