Ris som ris, liksom! Man kan dock fatta att Maja och Lisa tröttnar. Ellen ger inte upp i första taget. Kanske någon som vill leka i alla fall, om man är tillräckligt enveten. Mimmi skickade mig en länk på hundar med roliga uttryck då de fångar (försöker) godis i luften. Maja och Lisa är ju överdängare på att fånga.

Om Ellen skulle lyckas är det mer tur än skicklighet. Men det blir roligare bilder. Här med en tomat!

Stackars Ellen skall vara i stillhet (😬) tills hennes öra är läkt. Det är sytt i tre lager och brosket läker långsamt, så dryg 14 dar. Tabletter får hon också, inte kul att få inflammation på ett sådant ställe, så antibiotika, inflammations- och smärtdämpande, tre gånger om dagen. Ingen fara, för hon gillar tabletter. Maten går ner sämre, trots A-fil och pre-/probiotika. Tur i oturen så slipper hon krage, eftersom den kan göra mer skada än nytta. Såret sitter ändå så till att det är svårt att klia. Dock ska hon vara under sträng uppsikt. Så inga släpp i hägnet på ett par veckor. Det är ju det värsta problemet, att hålla sig lugn när hon inte får utlopp för all energi. Hon fick ett pipdjur igår, men då höll hon på att gå fullständigt bananas och riva halva köket. Det får bli många korta koppelpromenader.

Annonser

Nja, inte riktigt. Men ett grönt huckle blev det, som sedermera byttes till ett vitt, när vi kom in till djursjukhuset.

Stackars Ellen

Detta nya bandage, ovanpå det gröna, satt inte heller så bra, men nu är hon sederad, så hon inte blöder ner hela rummet. Vi lyckades bloda ner även i korridoren, i mina försök att påkalla uppmärksamhet. Sedan stoppade jag in örat i bandaget igen, och började städa undan allt blod från golvet, händer och mitt prickiga ansikte.

Lisa surnade till när Ellen stack nosen i Lisas husses knä, där hon låg och sov. Lisa som annars har en ängels tålamod, har varit dålig i magen sista dagarna och vaktat sin mat, som hon inte själv ville äta. Stackars Alfons har blivit åthutad ett par gånger redan, så nåt galet är det!

Ellens öra fastnade i gapet på drevern och det klövs mitt itu i ett par cm, när de drog åt varsitt håll, varvid blodbad uppstod. Det gjorde jätteont och Ellen tjöt, sprang runt i hela huset och letade efter mig, medans hon ruskade på huvudet så blodet stänkte långt uppåt väggarna. Jag var i badrummet och hade precis tagit på mig pyamas! Vi agerade snabbt! Ringde djursjukhuset, paketerade Ellen, packade fika (på anmodan från kliniken, då det varit två timmars väntan hela kvällen) och jag for iväg. Leif fick stanna hemma och städa. Det gör inget, sa han. Vi ska ändå byta badrummet! 🤣

Vi hann bara utanför bilen, så hade örat slunkit ut ur bandaget och började störtblöda igen. Vi bättrade på utanför dörren och fick direkt komma in på ett rum. Det tog fem minuter innan hon ruskat ut örat för tredje gången, och det började genast blöda. Efter det fick hon sederas för att hålla sig lugn. Nu hämtade de henne på bår för att tvätta och sy i flera lager! 🤞att det håller och läker bra.

Detta var alltså skärtorsdagen 2019-04-18 och vi slutade jobba tidigt, fixat recond på bilen, påskhandlat och så vidare. Vilken tur Mimmi fick oss att äta innan vi red och jag rastade hundarna etc. Jag var inte hemma förrän en bit efter midnatt! 😴

Den där paketen hanns inte med att öppnas varken i torsdags eller i fredags. Jag är ganska slut när jag kommer hem från jobbet och i torsdags körde jag till Pelle i Vesslarp för att rabiesvaccinera hundarna. Leif mötte upp med Lisa, så om några veckor är vi redo för Roskildeutställningen. Tyvärr har jag inte hittat någonstans för oss att sova över, men i värsta fall är det inte så långt att köra fram och tillbaka. Det fixar sig nog. På fredagkvällen handlade jag lite, sedan skulle hästarna ha sitt och så förberedelser inför lördagens aktiviteter på slätten. Sedan red vi en sväng, stretchade, fodrade. Så där stod paketet, vid köksdörren.

Jag fick sovmorgon på söndagen, för första gången på länge. Jag vaknade visserligen en kvart i sju, men beslöt mig för att sova vidare. Dumt gjort! Nästa gång jag vaknade till, strax över åtta, hörde jag hur det tassade försiktigt uppför trappan. Det var Ellen som smög och det har hon inte gjort på länge. Nu skulle hon väl visa vad de hittat på!

Paketen! Den var öppnad när jag kom ner i köket.

Jag fick pussla ihop fakturan.

Öppnad med kärlek också, dock inte ”with care”, men buren var nästan hel! Varit lite ovarsam med ett spänne bara. Gåvan var borta!

Säker nå hundgodis! Visserligen gillar ju Maja papper, men det var nog godiset ”nån” var ute efter. 🤔 Nåt gult var uppspytt på fällen, såg jag senare.

Igår pratade jag med en kille som har en bara några månade äldre korthårstik. Hon har också precis haft sitt första löp, och han berättade att efter det hade hon glömt precis allt hon tidigare lärt sig. Så jag passar på nu, när Ellen är lite dum i huvet (ofokuserad), att träna lydnad på pipan. Jag blir dock så irriterad när folk säger till en att befästa signalen när hunden redan gör rätt (som man gör med en 10-veckorsvalp), att ”det är bara att träna på”, när allt funkar hemma hur man än strular till det, och försöker göra störningar, och det ändå funkar. Då blir ju hunden uttråkad och ofokuserad. Vem blir inte det!? Problemet är att få till jaktsituationen i vardagsträningen… En jakthund är en jakthund, är en jakthund!

Mimmi tycker Ellen inkräktar väl mycket på vår fritid, och jag är väl böjd att hålla med. Härom dagen drillade jag henne hårt. Jag sa till Leif, att när jag sätter den sidan till är jag inte god att tas med, och han instämde! 😳

Han hade lovat följa med på SVK:s unghundsmönstring, och det stod han fast vid fastän han fick en akut insättande lårskada kvällen innan. Jag tvingade i honom smärtstillande, och sedan var han fit for fight mot den isande vinden som pinade oss. Den vill vi ju inte vara utan, men den kunde varit betydligt mycket mildare. Förra helgen gick jag och svettades i min skinnbyxor. Idag var de svinkalla, utan underställ. För det kunde väl ändå inte behövas! 😳 Det hade inte skadat, kan man lugnt påstå. Jag paltade på mig allt som fanns att tillgå i bilen. Ellen fick, förutom sitt signaltäcke, på sig flattarnas gamla Triumphtäcke, i gummi med tjockt fleecefoder och krage. Hon var mycket nöjd med det. Eller, brydde sig inte om det! 🤔 Det stod jakt skrivet i pannan på henne denna dag och jag fick knacka på flera gånger, för att kolla om det var nån hemma. Vi körde lydnad och passivitet om vartannat. Jag vet inte om nåt gick in. Det var enbart unghundar mellan 10 månader till 2 år närvarande och Ellen var alltså yngst, och möjligen grönast. Gröna klor hade hon efteråt i alla fall, efter att ha sprungit på de oändliga vallarna.

Unga förmågor

Det började med bus och flåspring mellan E och en ung munsterländer. Till slut fick vi bryta för det var dömt att misslyckas. Nästa släpp med en mer rutinerad hane gick bättre. Han struntade i henne och hon gav upp efter hand. Vi bjöds på korv och äppelmust och avslutade när en ung dansk korthårshane fattade stånd på ett rapphönspar och gjorde en fin resning samt respekterade uppfloget fint. Hatten av för den fina uppvisningen! 👏👏👏

Därefter släppte jag med en äldre strävhårstik som pratade allvar med Ellen (några gånger) och därefter höll hon sig på avstånd. När surtanten vart uppkopplad visade Ellen att hon visst kunde reviera, nästintill perfekt, och hade full koll på både matten och pipan. Sicken tur! Då var det den nya situationen som ställde till det, de stora vidderna, ”lekkamraterna” som inte skulle lekas med och kanske löpet. Man får väl ha lite överseende, träna på och hoppas polletten ramlar ner, så småningom!

Ingen sovmorgon alls, blev det denna helg. Det var dags för tredje viltspårkursen på lördagen. Jag brydde mig inte om att köra efter gps:en, eftersom vi skulle till samma ställe vi varit på första gången, så jag hittade dit ändå, trodde jag. Som väl var blev jag förföljd av ett trevligt par i en svart volvo, som förstod att jag letade efter något, och undrade om jag tänkt mig till kursen. Varpå de lotsade mig rätt, eller rättare sagt tillbaka, eftersom jag kört för långt. Jag var dock inte mer än någon minut försenad. Eftersom Ellen löpte vid förra kursen, samt Lisa tvunget 😉 skulle på utställning, hade vi uteblivit från kurstillfälle nr två. Ellens löp var nu i princip över, men vi fick träna vinklar lite för oss själva på andra sidan vägen, där vi även parkerat bilen. Dessutom hade någon dragit ett spår utmed hela den sida stigen som inte kantades av dammen, så det blev väldigt långt att gå varje gång mellan, lägga spår, hämta hunden, gå spåret, lämna hunden, lägga nytt spår x flera. Vinklarna var nemas problemas, men annars hade vi naturen (och tingen) emot oss denna dag. Jag hade råkat avsluta första spåret invid en gammal kvarglömd plastdunk, som hotade anfalla, så Ellen lyckades missa spårslut. Andra spåret fastnade en lång björnbärsgren i mina byxor, spårlinan, min tumme samt Ellens nos, och ville inte släppa taget. Tredje spåret blev på tok för lätt, men det fanns ingen annanstans att ta vägen, så sedan gav jag upp. Därefter var det tänkt att Ellen och jag skulle göra de andra övningarna, 5 skottplatsundersökningar och 4 korsande spår, efter att alla de andra gått klart, så inte Ellen skulle störa hanhundarnas arbete. Det tog vääldigt lång tid och som väl var kom jag på att vi hade en lång dag framför oss dagen därpå, så vi åkte faktiskt hem istället. Mimmi och jag tog en kvällstur med Ófeig och Gimli, vägledda av en stolt collie, Maja. Tror du hon orkar hela rundan, sa Mimmi. Såklart hon gör! Hon väntade in oss när vi kom på efterkälken.

Jag hann till och med sova några timmar innan det var dags att stiga upp igen, i svinottan, för fältträning på Trolle Ljungby söndag morgon. Resten av gänget hade tjuvstartat redan på lördagen, så de var lite varma i kläderna. Det blev vi allihop även denna dag, eftersom solen stekte och vi fick ta av den ena jackan efter den andra allt eftersom dagen fortskred. Vi var tio stycken ekipage, så det blev cirka fem släpp per såt. Vårt första släpp var på ett enormt rapsfält och Ellen blev helt yr i mössan av vidderna och när hon väl slutat hänga på sin farbror Enok, lyssnade hon bara på Eva-Britts pipa, tills hon stängde av helt och gick på en fasan hon stötte upp. Bara helt kort, sedan kom hon stolt tillbaka. Nästa släpp gick bättre. Hon stötte en fasanhöna även där, men släppte på kommando. Tredje släppet revierade hon riktigt hyfsat, men jag stoppade henne när en hare dök upp. På fjärde såten började vi minsann få till lite samarbete, fram tills ett rådjur dök upp och korsade fältet, vilket jag tack och lov upptäckte i tid för att hinna koppla hunnarackarn. Därefter stod vi över och vilade i bilen till sistan, där sedan Ellen fattade sitt första riktiga stånd på en fasantupp. Det spolierade jag tyvärr genom att berömma och sedan inte hinna fram i tid. Så hon avancerade, stängde av hörapparaten, medan matten hoppade över diket, något mindre smidigt än Ellen, och hon hängde sedan på alldeles för långt, utan någon som helst antydan till att ge upp, passerade en väg och fortsatte tills hon upptäckte att hon var mitt i en hästflock. Mycket jakt i den damen. Det kunde gått riktigt illa! Men, man lär sig på sina misstag och nu ska det tränas lydnad! Med andra ord, STANNA!!!

Lisa står, säger gps:n. Nej, Ellen är det, som sitter och skiter. 💩Vi har ju inte brytt oss om att ändra hund, utan det är Lisa hela tiden. Kan inte låta bli att skratta lite när jag tänker på Lisa som fattat stånd. 🤣

I fredags var det min tur att fylla år. Synnerligen ojämnt, men vi brukar ändå fira med att gå ut och äta en bit mat. Då uppkom frågan om vart jag ville gå. Neome’s är en favorit, men inte hos alla, och eftersom det var fredag kändes det lugnare på Harrys än Bishop’s. Så det fick bli födelsedag på Harrys. Inget jag kan rekommendera dock. Det blev fel från början till slut. Vi hamnade i baren vid sidan om ett skränande AW-gäng, serverade av en praktikant, som glömde bort oss, så efter en timme kom de och bad om ursäkt. För ovanlighetens skull hade jag tagit en fördrink, som faktiskt varade tills maten kom in, eftersom isen stoppade upp i sugröret. Sedan var det glassplitter som stoppade upp på slutet. Lite mer hårdsmält! Vi fick kompensation, kan tilläggas. När vi kom hem fixade Leif hästarna, så jag kom i säng i hyfsad tid.

Dagen efter var det dags för Vårprovet, vorstehklubbens fältprov. Det ville jag ju inte missa. Det kan ju vara bra att veta lite mer om vad man tränar inför.

När jag körde på 21:an hamnade jag efter en svart utländskregistrerad citroen, som vinglade betänkligt. Det är numera 1-2-filigt mesta delen av vägen, men med tanke på den svajiga framfarten vågade jag mig inte på att köra om. Efter att ha rådfrågat Leif ringde jag polisen och gjorde en amälan. För några år sedan körde vi efter en äldre man som var nära att frontalkrocka med en buss. Det kunde gått riktigt illa.

Morgonen därpå åkte Lisa och jag till Malmö Internationella SKK-utställning för att jaga Cert. Lisa fick, trots protester, åka vagn, precis som en knähund. Pinsamt, men praktiskt. Sedan Cert och reserv-Cacib var bärgat fick hon vackert vänta till jag shoppat allt jag skulle. En bitsäker Kuranda-säng till hundgården, två dummies, en ny pipanka, samt en canvasbur av Ellenmått.

Hälften av rosetterna är från förra året, eftersom receptionen var stängd när vi äntligen var färdigbedömda, sist i sista ringen innan finaltävlingarna. Cacibet hade ringsekreteraren missat att notera i kritiken, så den vita rosetten fick vi inte. Dock var den rapporterad. Nu är hon minsann anmäld till Roskilde. Skam den som ger sig!

På hemvägen blev jag uppringd av polisen, för polisförhör. 🙈 De hade tagit gårdagens vinglepelle för grovt rattfylleri i Karlskrona.

Sedam missade jag såklart dagens roligaste bild, eftersom jag är så snabb att korrigera. Vi har en kattlucka högt upp i logväggen. Där stod Ellen, med huvet instucket, bara kroppen som hindrade henne från att komma in. 😂 Ni får istället tänka er hur roligt det såg ut.

Efter mitt misslyckade försök att laga hägnet i lördags, så visade det sig att Leif fixat hålen trots allt i söndags förmiddag. Efter att han förberett alla beteshagarna, och för Leiftri att släppas in till Andvari. Jag passade på att verka honom innan han avskildes från sin mamma och han har minsann lika rejäla fina randiga hovar som hon har. Andvari blev glad över sin nya kompis och de sprang runt och stilade, medans Gimli gnäggade avundsjukt från sin sjukhage. Han får gå där nån vecka, så han inte trampar av sig skorna.

Jag la ett spår åt Ellen innan lunch, som jag gick någon timme senare. Riktigt duktig var hon denna gången faktiskt, och plockade upp klöven på slutet. Därefter tog vi en runda i nyrenoverade hägnet. Nu med gps på Ellen. Det visade sig att hon inte är så långt borta. Max 150 meter vid något enstaka tillfälle, men man ser direkt om hon inte kommer på inkallning, då tickar avståndsräknaren på ”fel” håll. Kul att följa hennes strövtåg på kartan. Hon är faktiskt inte så olydig som man skulle kunna tro! 😅

På måndagskvällen tog vi upp Óskadis till hingstungen, så han fick dia lite. Mjölken sprutade så han nästan storknade. Sedan var mamman nöjd och vi smet ut och stängde snabbt efter oss. Fölingen var mindre nöjd, men lugnade sig snart och åt kvällshö med nyvunna kompisen (morbror).

Efter historien i hägnet tog det ett litet tag innan vi hann få viltstaketet åtgärdat, det vill säga hålen undertill. Därför blev det till att ta kvällspromenaderna i koppel. Gör inget alls, tycker Ellen, bara matten som blir konfys. Man kan ju inte ha hunden att gå vid sidan när hon inte har möjlighet att springa av sig ordentlig! Nej, detta är hundens promenad och då får hon nosa runt, i slakt koppel, bara hon håller sig framför. Fredag kväll var det nästa 100% rel fuktighet och allt var var fuktigt. Hela vägen var översållad med grodor, paddor och ödlor. Det rådde en febril aktivitet och Mimmi hade det joxigt att ta sig fram med bilen när hon skulle fara hem, kryssande fram och tillbaka på vägen. En och annan groda blev platt, men flertalet klarade sig, noterade Ellen, som var tvungen att morsa på alla och kolla så de rörde sig. Hon löper ju nu så hon letar väl efter sin prins! 😂

Det blev inte så mycket till sovmorgon fastän det är helg, man vaknar i vanlig tid i alla fall. Men det blev lite lugn och ro i soffan med frukost. Tills jag blev uppmanad att låna ut min dator. Nu gick det inte att radera det första felaktiga mailet med jättestora filen, eftersom tele2webmail inte ansåg att det gick att flytta till papperskorgen. Därför fick det inte plats att skicka ytterligare ett stort mail, eftersom mitt utrymme är fullt. Dumma mig som inte haft tid att radera min webmail i tid. Då skulle han minsann inte hjälpa mig laga hägnet heller.

Därför bestämde jag mig för att försöka fixa det själv. Sten är ju ingen bristvara precis. Så jag tog skottkärran och lastade i fyra av de största stenbumlingarna jag orkade lyfta, varav två nära nog kvalade in som drängastenar. Så körde jag iväg längs grusvägen, med Ellen cirkulerande. Svårt att behärska sin energi när man inte fått springa av sig på flera dar. Det var djävulusiskt tungt, säkert tre gånger min egna vikt, men dumt att gå en extra gång om man kan klara sig på en. Finns väl nåt ordspråk, ”Den late bär ihjäl sig!”, passande på mig. 😂

Fast jag vilade några gånger på vägen och halvvägs in i hägnet lastade jag av hälften av stenarna inför terrängen. Då gick det som en dans att ta sig upp och nerför backarna. Ellen visade mig sedan var hon tagit sig igenom staketet, men tyvärr var det fler långa partier som behöver bättras på, så där var mina stenbumlingar som en droppe i havet. Så onödigt att dra på sig början till ett nytt diskbråck för detta! Jag får nog leta upp en rasthage i Hässleholm för min flåbuse att springa i, eller någons inhägnade trädgård, tills vi kan plocka fram hojen, eller hon är gammal nog att cyklas med. 🚲

Jag var ändå relativt tidigt hemma från jobbet i onsdags och tog med bara Ellen på träningstur i hägnet. Det hade precis hunnit skymma på, eftersom vi först skulle titta på tomten. Mimmis tomt(e). Jag kommer ihåg när jag var liten och vi körde runt med bil och tittade efter tomten, med stort T. Jag tyckte det var jättekonstigt och fattade ingenting, ens när mamma förklarade. Sedan blev det köp av ett stort hus istället. Ett hus med tre lägenheter mitt vid Alvestas största gatukorsning (sedermera med trafikljus!), precis utanför min blivande skola. När vi flyttade in, på övervåningen, bodde det en söt gammal dam i ena lägenheten på nedervåningen. En dag när hon var ute och promenerade skulle hon ta sig över vägen till ekebacken. En vänlig bilförare stannade och lät henne gå över på övergångsstället, men precis när hon var förbi och svängde ut käppen, körde en annan fartdåre om och körde på lilla tanten så hon for i backen. Sedan var det slut med lilla tanten! Mycket ledsamt! Jag har inget som helst minne av vem som flyttade in i lägenheten efter henne. Men i lägenheten på andra sidan bodde ”tante Koko”, som lillebror Niclas kallade henne, och farbror Henry. De hade ett gökur, därav namnet på Ingeborg, som hon annars hette. Niclas var där flera gånger om dagen och hälsade på (en gång i timmen! 😂). På Värnamovägen 14 bodde vi i nästan sju år, till det åter var dags för tomt(e)letande. Denna gång i Påvelsgård. Värnamovägen 14 finns inte mer, utan där blev efter många års planerande, och dividerande, en rondell!

När vi gått nån kilometer i ficklampan sken, mötte mig plötsligt Ellen, på utsidan av stängslet!!! Meeen, varifrån kommer du?! Jag kallade henne med mig till en av öppningarna, men den var så hårt åtdragen att jag inte lyckades öppna. Vi kämpade vidare längs sjökanten, letande efter det hål i nederkanten som hon tagit sig ut igenom. Här och där, där vegetationen blev för tät, fick jag släppa ut Ellen en bit. Det gick bra, ända tills det lyfte ett gäng sjöfåglar en bit ut i den sänkta sjön. Vips, var hon borta i natten! Mycket gick igenom mitt huvud, medan jag lyste med ficklampan ut i mörkret. Jag ropade och visslade, gång på gång, men borta var hon!

Det skällde en hund, ett grovt skall, långt borta i fjärran. Jag ringde Leif, att köra runt sjön och leta, men fick veta att det fanns ingen väg dit. Bra eller dåligt? 🤔 Han informerade grannarna om vad som hänt och körde in i hägnet så långt han kom med bilen. Där möttes vi och väntade. Rätt som det var kom rymlingen pinglande tillbaka! Blöt, men överlycklig! Hon hade tagit sig runt hägnet, på utsidan, och in genom grinden och sedan följt vägen till vändplan. Duktigt, hm, vete fåglarna? Fast inte lätt att veta att man ska hålla sig på insidan, när räven gräver hål. Nu får vi laga!

I torsdags hade vi invigning av nya kontorslokalen, med bandklippning, skumpa och allt!

Sedan fortsatte vi vår afterwork med italiensk buffé på Statt. Det var otroligt gott, och väldigt trevligt att få umgås en sista gång med vad som återstår av ”nygamla” Svelandkontoret. Snart ett minne blott!

Kan berätta att jag faktiskt har tagit tag i ridningen igen. Det är fortfarande bara Ófeig jag håller igång och hon är en klippa. Så himla duktig och ger alltid järnet. Maja har kaxat upp sig, springer före och agerar vägvisare, som hon gör med bravur. Hon har också visat upp sin kamplust, med min vante varje kväll på väg från stallet till huset. Det vill säga knappa 50 meter, men då ligger hon i. Ännu värre när hon kampar med Ellen i andra änden av en stump bogserlina. Då snablar drar hon vorstehn över golvet.💪 Envis collie det där!

Värstingen Ellen har annars backat lite och är inte så kaxig just nu. Kanske min dominansträning gjort susen! 😇 Hon vågar till exempel inte äta sin mat när lilla Lisa är i närheten. Lisa har uppfattat sin upphöjda position och åt upp all Ellens mat, och tänkte fortsätta på hennes nästa skål, innan vi uppfattade situationen. Sin egen mat går trögare att få i sig. Om fjorton dar är det utställning, sedan struntar jag i dreverns matvanor.

Jag har glömt berätta om torsdagens märkliga fynd. Det var Catta som ringde och undrade läget, men samtidigt berättade om sin lilla röda isländska fårhundstik, att hon kommit hemsläpande på en stor canadagås. Var hon nu fått tag i den! 🤔 Men, vad gjorde du med den? Kan jag få den, undrade jag. Såklart! Den ligger på trappen? Så jag körde och hämtade den och la den i frysen. Där kan den ligga tillsammans med ett gäng änder, för kommande bruk. Fasanvingar har jag fått av tränaren. Så nu är jag bra garderad! Vår gamle fasantupp gol för sista gången bara året efter vi flyttat till hemmanet, innan han dog trafikdöden. Annars får vi nöja oss med att titta på änderna vid dammen i hembygdsparken på lunchpromenaderna.

Den här stackarn har gjort sitt!😢

april 2019
M T O T F L S
« Mar    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: