Nu är jag hjärtinnerligt trött på insekter i allmänhet, och flygfän i synnerhet. Vi har haft Anticimex ute minst en gång om året för att befria oss från alla getingar som envisas med att ta vår boning i besittning. Stora som små bygger de sina bon. Om de ändå kunde hålla sig där, men nej. De ska tvunget flyga in och terrorisera dessutom. Hundarna har blivit stungna otaliga gånger. Inte för att det biter på Ellen, men i alla fall! Hon biter dem och de sticker henne, i munnen. Inte så kul. Värst är alla bålgetingar, som knackar på rutan när man har lyset tänt inne på kvällarna. De är enorma. I jämförelse:

Denna fick Leif avlägsna för att jag skulle kunna (våga) gå in på rummet. Jag vet, de är fridlysta, men det var i självförsvar. Och vad skulle den inne och göra!?

När vi kommer hem från Lund framåt sju, och kastat i oss nåt ätbart, får vi ta varvet runt hästhagarna för att kolla upp hästarna. Fastän det varit dagsregn i flera dar är de översållade av styngflugeägg. Det vill säga inte alla, men Tekla och Ófeig. De andra har några här och där. Ófeig och Tekla däremot tar det evigheter att befria från eländet!

Mot slutet av veckan blev vädret sämre och den strida strömmen av getingar utanför fönstret avtog något. Det medförde även att antalet styngflugeägg på hästarna minskade. Det underlättar betydligt en fredagkväll när man kommer hem sent från jobbet, efter att ha handlat. Det har varit en jobbig vecka, så när jag dukade av och gick ifrån TV:n med händerna fulla glömde jag gå tillbaka och stänga av, tydligen. Jag vaknade mitt i natten av en hund som skällde upprört. Varför bara en? Vi har fyra! 😳 Så var det Lisa! Hon tystnade efter en stund och jag somnade om. När hon satte igång igen flög jag upp ur sängen. Nu var hon riktigt ilsk och det lät som att hon gick lös på någon. En inbrottstjuv? Vem vet vad de gjort med de andra! 😱 Jag sprang nerför trapporna och in i vardags rummet, där Lisa tittade på TV!!! De dimhöljda bergens gorillor! Lisa haatar gorillor, i alla fall när de betér sig, och det gör ju gorillor! 🦍 Jag stängde av TVn och sedan var det lugnt resten… 😴

Annonser

Ófeig är dräktig med Sörly från Skaneyland 🤩, konstaterat på ultraljud måndag eftermiddag! 👏🏻👏🏻👏🏻 Åh,så himla bra! Såå lycklig! Jag körde och hämtade hem henne direkt efter jobbet, innan Daniel kom och skodde på Andvari fram. Han hade börjat halta lite till och från för ett par veckor sedan och det visade sig vara en hovböld. Såklart! Precis när det började närma sig skoldags! Den läkte dock ut på en vecka, med omläggningar och boxvistelse, och med skor på fick han gå ensam i hagen några dar innan avfärd. Vi har hört mycket gott om Marcus och Madde, och jag gillar verkligen folk som återkopplar direkt när man kontaktar! 👍🏼

Så lördag morgon bar det av till Dirhuvud för inridning/visningsträning/försäljning, eller vad det blir av det. Förväntningarna på denne herre är stora!

Förutom en extremt god stam har han en otroligt bra exteriör, med en sjukt bra front, som dock inte syns så bra på denna bild. Men en hel rad med fullt godkända uppställningsfoton (framför blå dörren) blev det på fem minuter innan lastning (trots problem med motljus)!

Andvari från Gåvetorp

Vi var taggade till tusen och väl förberedda med både en plan B och C, ifall han inte skulle gå på transporten. Även Leif hade fått stränga order om att agera snabbt med att hämta resesällskap (Gimli) längst ner i hagen, om så skulle behövas. Döm om vår förvåning, när han bara klev på!!! Utan minsta tvekan! Han bara ställde sig där och undrade. Vad väntar ni på? Kör! Han har ju varit sjukt motiverad länge och tyckte nog det var på tiden att han får bli ridhäst! Lille vännen! Han skötte sig exemplariskt hela resan, med stopp och allt, och klev av fräsch som en nyponros och lugn som en filbunke. Han fick vila lite i en box en stund, men inte minsta svettdroppe i pälsen hade han, trots att det var stekhett ute. Vi kikade på temperaturmätaren senare och den visade på 28° klockan halv sju, och 20° klockan 20.00. Phu!

Leif ringde när vi nästan var framme och undrade hur resan gick. Egentligen ville han berätta att han haft spekulanter hemma, på lillebror. Han hade inte ens vetat om att vi lagt ut annons! Uups! Och där stod de och ville kika. Det var nya grannarna, från andra sidan bäcken, som var intresserade. De hade kollat upp vår avel och fått rekommendationer. Så det lät ju lovande.

Men, ni ska väl ändå inte sälja den svarte, säger han sen!? Nä, det ska ni väl inte?

Nu vart det annat ljud i skällan! 😉

I dubbel bemärkelse, eftersom det även var Ellens första jakt! De hade tjuvstartat lite innan vi kom fram, så Ellen fick provapportera en nyskjuten and, så hon visste vad det handlade om. Sedan satt hon duktigt på pass och väntade. Skyttarna blev instruerade att ta det lite piano nu första jakten, och bara fälla ett vilt åt gången, och det skötte de perfekt. Precis lagom med tre skottillfällen på tre änder och mycket passivitet dessemellan. Ellen var imponerande snabb och effektiv. En riktig viltfinnare faktiskt. Hon hängde bara någon sekund på första, innan hon plockade upp och trots en extra lov la hon inte ner på hemvägen. Raka vägen hem, får vi jobba på, men näsarbetet var top notch!

När vi går förbi. De brukar ropa ”Oj, vilken fin drever!”

Men inte fick hon något ck, Lisa. Varken denna helgen eller förra. Trots att kritiken förra helgen nog var den bästa hon fått nån gång! Den innehöll en enda negativ kommentar, om att nospartiet kunde varit något mer ifyllt! Och hon är då inte snipig, utan har en ganska rejäl underkäke. Men nu är hon tjock! Kanske till och med lite i överkant (inte illa för att vara kräsna Lisa) och då ser ju huvudet genast lite mer elegant ut. 🙄 Rackarns! Bantar henne gör vi inte! Vi får hoppas på nästa helg i Örkelljunga, tänkte vi då, och då lämnar vi hussen hemma! Så pip-Lisa kan fokusera lite bättre på att charma domaren! Då var det dryga 50 drevrar anmälda. 10 tikar i bruksklass och det delades ut bara två ck. Lite snålt kan jag tycka, med den kritiken, men kanske denna domaren tycker som jag att, fastän man nu lyckats få ner storleken, väldigt snabbt, genom att avla fram rätt mankhöjd, trots bevarad höjd baktill, så gör detta att de ser ut som dragsters i rygglinjen. De är rejäla i benstommen med så bred och platt bröstkorg att de rör sig som paddor fram. Ska drevrar se ut så kan Lisa gott få lov att förbli utan sina championat!

Det var lite struligt med Ófeigs brunster till en början, men nu är hon i alla fall betäckt två gånger, så nu kan vi bara vänta, och hoppas på att hon är dräktig. Hon ska ultraljudas om drygt 17 dar, så tills dess får hon stanna kvar på Skaneyland. I och med det har jag haft lite mer tid åt att rida Óska. Och fastän jag rider en gång i veckan blir hon bara fetare! 🤣

Denna helg blev det emellertid inget ridet alls. Regnet har öst ner här hemma, så utställningen i Örkelljunga gick åt fanders. Med en domare som gjorde hela bedömningen på bordet och Lisa som helst bara ville backa av det, blev det inte bra. Inte heller Åsedadomaren ville dela ut nåt ck. Fast då gällde det hennes glada svans. Kort och brant kors har hon inte. Däremot var det flera som spontant kom fram och tyckte hon var väldigt vacker. Ja, det är hon! Fantastiskt flott, stram och showig. En riktig Eye catcher, och det är mer än man kan säga om en del stackars ledsna krakar som blir runtdragna i ringen, med svansen mellan benen. Det är nästan bara Lisa som är glad, sa Mimmi. Jag missade helt placeringen av den stora jaktklassen när Lisa åkte ut. Då kom det nämligen fram en man och ville fota henne! Bara för hon var så fin och trevlig. Han undrade om vi planerar några valpar på henne. Jo då, men hon skulle ju ta sina titlar först, hade vi tänkt. Men nu har jag tänkt om. Efter jaktsäsongen får det allt bli en Lisa-kull. 🐶

Jag kom på härom dagen att jag missat anmäla till nästa veckas 40-årsjubileum på Ingelstadskolan Jordbruk. Jisses vad tiden går! Och idag firade vi svärmors 90-årsdag uppe i Alvesta. Där blev jag förväxlad med äldsta dottern Emma, när jag och Mimmi hälsade på Leifs kusin. Det var väl den bästa komplimang jag fått nån gång. Men jag blev snabbt nedtagen på jorden när han senare undrade vem som var äldst av mig och min åtta år äldre syster. 🤣

Systrarna med sin snygga mamma!

Någon Korröfestival blev det inte av för min del, detta år heller. Fast jag försökt dra med mig någon dit i åratal. Jag har varit där en gång tidigare, på inspark i gymnasiet. Då utan spelemen. Jag älskar folkdans! 🎻 Nästa år åker jag minsann ensam! Jag fick nu nöja mig med att få Ellens sönderslagna väggspegel ersatt av det sista exemplaret som stod att finna i Ikeas lagerhylla förra veckan. Jag hängde upp den, utan hjälp, och passade även på att ta ner julgardinerna, för att hinna tvätta dem innan de ska upp igen.

Sista semesterveckan började dock med en måndag, som var både innehållsrik och arbetsam. Lite flyt på det och man får väl kalla det en bra dag.

Redan i fredags fick jag veta att Sörly, hingsten jag valt åt Ófeig, var fit for fight efter sparkskadan han fått av ett sto härom veckan, och att vi var välkomna till Skaneyland. Vi kopplade för vår nytvättade hästtransport och for iväg måndag morgon, då veterinären var på plats och kollade upp stona. Skorna hade vi inte hunnit få av, men det fick lösa sig på något sätt. När vi körde in på gårdsplan stod även hovslagarns bil där och Douglas var så snäll och skodde av henne. Vilket flyt! Hon var dock inte i brunst, än i alla fall. Men inte många dar bort visade ultraljudet, så hon fick stanna kvar. Nu håller vi tummar och tår!

Lite skeptisk är hon dock!

Väl hemma igen satte vi igång att spola stallet, Mimmi, Tobbe och jag. Från golv till tak, eller tvärt om. Ett riktigt hästjobb! Vi hade träningsvärk i flera dar efter. Mest Mimmi, som hade oturen att få tvätta hela taket ensam, eftersom hon hade regnkläder på sig och jag inte gjorde nån nytta. 😳

Tur det var några dar kvar på semestern, trots att det var dåligt torkväder. Regnet stod som spön i backen dagarna efter, så jag fick god användning av mina regnkläder i alla fall. Leif och jag tränade Ellen i Jörgens damm och hon är inte längre så knusslig med att gå i vattnet, men kom även på att det är roligare att stöta upp änder än att apportera dummies, så nu blir det hårda bandage som gäller. Samt lydnadsapportering, linjetag och klockan.

Vadå? Jag ligger ju i sängen! Med ena benet…

Jag lyckades även denna dag att klämma en geting mellan stövelskaftet och min högra vad. Hoppas det gjorde lika ont på den som på mitt svullna illröda ben!!! Det vrålvärkte tills morgonen därpå.

Bara en liten blogg, om, fastän jag egentligen vetat det hela tiden, hur överraskande lycklig man blir av vissa hästar. Jag har tidigare berättat hur översvallande glad jag blir varje gång jag sätter igång Imd efter en längre tids uppehåll. Jag glömmer för varje gång hur rolig hon är att rida. Men det är ju såklart därför hon fått så få föl. Bara åtta stycken på 23 år. Alldeles för få för ett så fantastiskt sto, egentligen! Men jag har då även hunnit njuta av hennes ridbarhet, det vill säga hennes fina gångarter, spänstiga steg, samarbetsvilja, naturliga bärighet, och så det att hon alltid plockar fram det direkt, vid första uppsittningen. Hur ringrostig hon än är så vet hon precis var vi slutade senast. Ett snäpp bättre än senast, varje gång. Inget tragglande eller harvande på någon stel framtung tjockis där inte, utan hon bär sina kilon med stil. Men, så är det en sak till, som är så svår att sätta fingret på. Det är hennes glädje, över att vara ridhäst, att få göra sitt bästa!

Denna gången är det dock en väsentlig skillnad! Fastän jag är lika överraskad, kanske ännu mer ändå, så känner jag så väl igen känslan, glädjeruset och lyckokänslan i maggropen. Den största skillnaden är, att det är en annan häst! Det är Óskadis, hennes dotter. Jag nästan gråter av lycka när jag tänker på det. Som jag har sörjt att Imd åldras, att jag måst avstå att rida min fina häst när hon gått med föl, att hon nu ska bli pensionär. Så har jag Óska, som är sin mor upp i dagen. Ojoj, jag fick hejda henne första ridpassen. Hon ville så mycket, visa hela registret. Jag har haft henne med som handhäst flera gånger senaste veckorna. Hon är så stor i steget att hon slår av mig stigbygeln hela tiden i sin iver. Men så lydig. Hon skulle aldrig ligga på och dra iväg, utan går samlat vid sidan av Ófeig. Uppåt uppåt!

I förgår red jag henne för tredje gången. Då fick hon känna sig duktig, och det tydliggjorde hon genom ett högljutt grymtande och frustande.

Igår fick hon vila, så kanske vi kan ta ett litet pass idag igen. Ju mer man rider henne desto roligare är det. Det är så det ska vara. Jag längtar!

Min bästa stund på dagen är, efter att ha rastat hundarna och släppt ut hästarna, att sitta i soffan, under den tickande klockan och äta frukost. Bredvid mig sover den varma blanka Ellen. Så länge hon sover går det bra att sitta kvar, eller halvligga också för den delen, efter att ostmackorna för länge sedan är uppätna och tidningen färdigläst. Klockan, i keramik med en stängel av rosa linneor, som Krico vann åt mig, tickar på. Fågeln, utskuren i trä av käre vännen Calle Ahlsten, tittar fram ovanpå bokhyllan. Flatten som stått inunder fågeln har fallit omkull, men jag vet att den finns där. Även den är ett pris från ett av otaliga jaktprov vi deltagit på. Jag är osäker på vilken hund som erövrat den. På fotografiet nedanför blickar gamle-Nubbe ner på mig, med sin pillemariska blick och hängande underlapp. Det var inte hans, det vet jag, för Nubbe var Leifs hund. Vår första flatcoat. Därefter kom trefärgade Berta med sina långa silkesmjuka öron, men hon var ingen flat, utan en basset hound, fast hon inte visste om det. Senare kom Dummy, som vi behöll ur hennes första kull. Den nästan helvita otympliga Dummy, med sin äggformade gula fläck mitt i bläsen mellan de tunga gula öronen. I bokhyllan finns även en setter i tenn, som minner om Leifs första hund Ajax, och ett foto av Amos som valp. Han var en stor personlighet redan då, med sin suspekta iakttagande blick. Vid sidan om, på musikbänken, har Leif ställt fotot av Chatte med anden, som han satt in i morfaderns omsorgsfullt snidade ram. Det är inte det officiella fotot, som prytt framsidan av Charmören när hon blev Årets flat, utan ett annat taget vid samma tillfälle. Den varma kloka blicken i ögonen är densamma. Han har även ställt dit ett foto av min första häst, Timor. Jag undrar varför, en vacker häst, guldfux med en stor stjärna mitt i pannan. I alla fall på vintern, när pälsen var tjock och tät. På sommaren, när han var urfälld var det två små stjärnor, sammanbundna i en sträng.

Jag började fundera på de andra hundarna. De som inte längre finns kvar, utan bara lever kvar i minnet. De som inte kände dem innan och utan tyckte nog de bara var likadana svarta hundar, och visst, de var lika. Jag blev så rädd att jag skulle komma att glömma bort deras anletsdrag och små egenheter, bara för att jag inte har fotona kvar. Jag måste tänka på dem då och då. Så länge jag minns dem finns de. Candy fanns bara en kort stund, men hon var så vacker med sina kolsvarta ögon. Hennes syster Fridas ögon var större och rundare, men snälla. Bettan var mer lik Candy, fast med en piggare blick. Alltid i rörelse, trampande tassar, inställsam och glad. Kullbrodern Krico var lugn och lite upptagen. Lite svårare att fånga blicken på. Purdey var extrem i sitt uttryck, mycket mellan ögonen och med sin långa smala skalle. Jag önskar jag haft fler foton av henne. Mycket av henne fanns i Betty, som kom långt senare. Även hon extrem i sina linjer, men lite flackande i blicken. Bara mattes hund! Lotta var lättare att fånga, sötare skulle nog många säga.

Tankarna går tillbaka till de gamla, till Norma, den snällaste av snälla, med sin låånga nos, och hon som aldrig tog någon plats, utan bara fanns där i bakgrunden. Till en början delade hon tillvaron med sin kullbror Winston, med sin smala kisande blick. Jag kunde skratta ihjäl mig när de bad om mat. De stod jämte varandra och tittade ömsom på mig och ömsom på maten, som på en tennismatch. Jag blev förvånad, och glad, när jag märkte att jag ser alla hundarna framför mig, helt utan ansträngning, så fort jag tänker på dem. Släktskapet och ordningsföljden blir rörigare och skapar en frustration och prestationsångest. Så jag återgår till mina minnesbilder och låter hund efter hund komma till mig, säga hej med ett ögonkast och en vift på svansen, medan tårarna rinner nerför mina kinder. Som att låta livet passera revy, de vackraste av minnen…

Winnie, inte iögonfallande, men med en oanad talang, förutom att hon skrattade med hela garnityret, att ignorera ej påskjutet vilt. Den snälla Pepsi, så lik henne i sitt sätt och uttryck. Fillie, den försynta, så rädd att göra fel. Hennes talangfulla syster Mary, mamma till vår Lotta, överlevaren med det varmaste av hjärtan som gav oss den sista flatten på våra linjer, Emmas Ellen.

Tillbaka till Jail Bird, Tessy, som jag hade till låns några år. En sådan otroligt mild och snäll individ, så mjuka vackra linjer i sitt huvud och sina nästan övervinklade extremiteter. Hon gav mig två kaxiga döttrar, Molly, så näpen med sitt lilla ovala huvud, och Peggy, den tuffare ögontjänaren, men med samma glimt i ögonen båda. Inga små änglar där inte! Bella, den skickliga, med blomsterkransen, och alla duktiga barn.

Svarta Sara, efter Purdey, den milda duktiga, fick jag låna och därav blev Brunte till. Åh, Brunte, min själsfrände. Stor och trygg, min hjärtesorg! Sedan Nässlan, samma mamma, samma bruna färg, men mer diskret i sin framtoning.

Gissa var inte diskret någonstans. Hon var perfekt! Mitt avelsmål, som jag inte tog tillvara, men jag njöt av henne varje sekund.

Jag minns såklart många många fler. Lille-Nubbe, den sanne Charmören, älskad, aldrig glömd. Alla älskade valpar, vissa kommer man ihåg mer. Lilla Blondie, av förklarliga skäl. En del smartare och duktigare än andra. En del som man ser några generationer tillbaka i de framgångsrikastes stamtavlor. Andra som gjort mer eller mindre avtryck. Så lilla Cookie från Toffiedreams inte att förglömma.

Kvar har jag Maja, min collie, med de outgrundligt snälla ögonen, lilla tokiga Lisa, Amos, och så mitt odjur, Ellen. Som jag fått för mina synders skull…

Hang over?

Funderar jag ibland. Är det vad jag vill? Tillbaka till vadå? Till prestation, framgångar och uppmärksamhet? Det vill jag ju inte, egentligen. Jag har uppnått allt jag vill, orkar bara inte leva upp till det. Stå för det, i rampljuset. Men det är det man bedöms efter. Hur bra man är, hur intressant, om man är värd att anstränga sig för, om man har nån vinning ut av att umgås med, om det finns något att suga ur, eller man bara är nån som man kan trycka ner för att höja sig själv. Det är ju det som det sociala spelet går ut på, att gynna sig själv.

Jag är så trött på bittra, elaka, beräknande människor, jag orkar inte ens lyssna på dem. Än mindre öppna munnen. När jag träffar snälla människor, för de finns faktiskt, blir jag nästan sentimental och tycker att jag förtjänar dem inte. Jag blir rädd, orkar kanske inte anstränga mig för att leva upp till deras förväntningar. Inte än. Just nu är jag helt dränerad på energi. Jag har rationaliserat bort det mesta onödiga i livet ett tag för att hinna med, mat och sömn och sånt. Man får prioritera, det får komma när jag är färdig. När jag bestämt mig.

Jag skaffade Ellen, för att få en vän. För att slippa alla förväntningar och lära känna nya människor i ett helt annat opretentiöst sammanhang. Jag behöver en sporre, något nytt, spännande. En ny utmaning! Och det har jag fått. Det är bara de yttre förutsättningarna som sätter käppar i hjulet!

Nu fick jag plötsligt lite nya krafter. Efter att ha skrivit av mig skiten och med tre veckors semester framför mig. Jag stänger alla energitjuvar ute och skall inte ägna dem en tanke.

Men först tar vi en vilopaus!

Mitt odjur är ibland överraskande lydig och följsam. Kanske har all torrträning ändå gett resultat. Senaste tiden har jag dock inte kunnat rasta (motionera) ordentligt, som jag brukar i hägnet, eftersom vi misstänker att det kan ha tagit sig in vilt. Senast jag gick vanliga rundan hörde jag nämligen Ellen springa runt på ena sidan av stigen, både framför och bakom mig.😳 Stort djur båda, typ vorsteh. Jag visslade in henne och ärligt visste jag inte vilket som var hon. Hon kom framifrån, så vi tog oss därför därifrån i rask takt. Vildsvin vill vi inte träffa på, och inte heller rådjur. Jag har svårt att tro att räven skulle ge sådant oväsen ifrån sig. 🤔

Vi ska få hjälp av grannen att köra eventuella inkräktare på porten. Tills dess får jag promenera, cykla och simma Ellen bäst det går. En droppe i havet, kan tyckas, i ett försök att kuva detta energiknippe.

Leif har dock kommit på ett sätt att slå två flugor i en smäll. Nämligen att rasta två hundar samtidigt! Även drevern Lisa är lite svår att hålla i kondition under ej jakttid. Hon och Maja collie brukar stå i hundgården under arbetstid. De får inte längre plats på jobbet, och vill helst slippa umgås med Ellen, om man skall vara ärlig. När Ellen kommer hem har hon mycket spring i benen. Hon lägger i högsta växeln och springer varv på varv runt huset, tätt följd av Lisa som skallar för fullt drev. Maja står vid knuten och hejar på. De kan hålla på hur länge som helst. Ingen ger sig! Ibland drar de en repa över åkern och rätt som det är fintar Ellen, och så byter de varv. Ellen älskar att va hare! Så nu är alla tappade muskler tillbaka och aptiten på plats. Toppen att motionera hundarna utan att behöva lyfta ändan ur stolen, och gratis underhållning på det! 👍

Idag har vi varit på familjedag vid Saxtorpssjöarna, under ledning av Louise och Christo med kennel Hunt Hard. Mycket trevligt och givande, trots att vi (Ellen och jag) fick satsa all vår energi på att träna passivitet. Ellen fick sedan ett par vattenapporter, för mycket. Ville bara kolla av hur pass hon kunde klara av situationen med så mycket stress. Svårigheterna var inga problem, men sedan slog det lite slint vid avlämningarna.

Härom dagen hade jag annars lite tur, när jag lämnade Ellen ”Stanna!” utanför hästhagen och hon sakta kröp framåt, tills hon nosade på eltråden som låg på marken!!! Ajajaj, så ont det gjorde i nosen. Men hon stannade ändå kvar på platsen, trots att hon låg och skakade i hela kroppen. Snacka om stabil mentalitet! 🤭

Nu sover hon gott

september 2019
M T O T F L S
« Aug    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: