Phu, tur att denna helg är över. Jag hade ju lurat Leif att det inte fanns något gott hemma (enda sättet att få ha det ifred 😉), så när grannbarnen kom och jag var ute i stallet fick han lämna det dystra beskedet att tyvärr fanns det inget godis. Han hade annars skött sig och lagt den sedan länge inhandlade kransen på morbror Curts grav. Svärmor hade ringt Mimmi och bett oss köpa något fint, flera veckor i förväg, vilket vi gjorde. Vi kollade inte så noga då när det var dags, utan gav den till Leif. Först låg den dock bak i min bil några dagar. Sedan tog Leif hand om den och då hamnade den på taket till hans firmabil. Jag fick påminna så att han inte körde iväg med den liggandes kvar där. Senare hittade jag lite pynt (eller rättare sagt, Ellen hittade), som han tappat på gräsmattan, och så hade det tillkommit en extra dekoration.

Fast jag tror inte Curt snusade.

På fredagen stängde Svelandkontoret klockan 14.00, så vi rastade Ellen en snabb runda runt kyrkan innan vi for till Maxi för att handla. Ellen viftade glatt på hela kroppen när vi var tillbaka och travade in alla kassar i buren bredvid. Väl hemma satte hon sig att kissa på gräsmattan, som allra hastigast, innan hon rusade vidare in i köket. Hon kom med sådan fart att hon dånade in med bredsidan i köksskåpen och ramlade, för att lika snabbt vara uppe på benen igen. Hon tittade åt mitt håll och jag noterade då att ögonen var kolsvarta och hon vinglade till. Oj, slog hon i huvet, undrade Leif, när jag påpekade att något måste va fel. Vi satte henne i buren, medan vi tog undan de andra hundarna, och då satt hon och lutade sig mot gallret. När hon kom ut igen på köksgolvet tog hon snedsteg, mellan rusherna. Jag ringde direkt till djursjukhuset och de undrade hur snart vi kunde vara där. En halvtimme senare var vi framme och redogjorde för vad som hänt. Vilket var ingenting, vad vi visste. Vi hade inte sett henne sätta i sig någonting, inte heller varit nära någon svamp eller glykol. Bara gått en runda på kyrkogården, i koppel. Nu vart Ellen riktigt dålig emellanåt. Medvetandegraden gick ryckigt fram och tillbaka, hon läckte urin och började plötsligt krampa. Vi fick lämna kvar henne över natten på dropp och aktivt kol. Stackars den som ska passa henne, tänkte vi båda. De lovade höra av sig om något skulle tillstöta eller hon skulle bli akut sämre. Annars skulle vi höra av oss mellan elva och tolv dagen efter. No news is good news, så att säga!

Stackars Ellen!

Vi hade anmält både Maja och Lisa till SKK Internationella i Växjö, Maja på lördagen. Vi var sent färdiga och tvekade om vi verkligen skulle orka köra. Jag kände dock att jag behövde något annat att tänka på, så jag satte igång att bada hund. Det är väl ingen match att fixa ett korthår. Bara bada lite, packa lite och fixa frukost. Upp i ottan och iväg det bar. Vi var framme i god tid och gott om parkeringar fanns det, kryss i taket. Maja skulle in som nr 2 i ringen. Det resulterade i Excellent och CK, och fastän hon stod som ett fån, med svansen mellan benen, påtalade domaren (rasspecialist och allt) flera gånger att hon var ”en jättefin tik”. Hon blev 2:a bästa tik med reservcert och reservcacib, endast slagen av en finsk tik, som senare visade sig ha alla cacib hon behövde.

När vi ringde djursjukhuset fick vi veta att Ellen piggat på sig och själv dragit droppet, så hon kunde åka hem vid tvåtiden. Jag tror nog att de gärna ville bli av med odjuret. 😂

Ellen var klart piggelin när vi hämtade, men fick stränga restriktioner om att vila och ta det lugnt. Det vill säga koppelpromenader fram tills återbesöket torsdag. De sa det kunde hända att hon skulle bli jättetrött emellanåt, men det hände inte! Snacka om understimulerad valp! Leif ville absolut inte passa henne när vi åkte iväg till Växjö nästa dag, så hon fick hänga med och sova i buren.

På söndagen var det Lisas tur, men hon dissade domaren och fick nöja sig med very good. Skithund! Kritiken var annars ganska bra.

Vi fikade hos Cina på hemvägen. Ulf, mamma och Hedvig var också där. Så rastade vi hundarna i Alvesta centrum och for hem. Därpå följde en riktigt urjobbig vecka. Det sa bara swish, så var den slut (precis som pengarna, efter alla veterinärräkningar). Jag har ingen aning om vart den tog vägen, mer än att Daniel kom och gipsade Andvaris hov, så att han äntligen kunde gå ut i hagen igen, efter att ha stått inne i elva dar. Konstigt nog verkade han inte ha det minsta emot det, bara nöjd med att ha egen box och få maten serverad. En som var mer än lovligt jobbig var däremot Ellen, som höll på att krypa ur skinnet på fem dar. Hon hittade på allt bus hon kunde finna på. Hon läste gästboken, från pärm till pärm

Synd, för den var fin

Hon terrade Lisa och katterna. Kissade i skinnsoffan. Då blev matten arg, liksom när hon springer uppför trappan, så fort hon hinner. Inga hundar i övervåningen, så är det sagt. Bara katter. Så har hon rastat matten en gång i halvtimmen, så snart hon är vaken. Veterinären ringde på fredagen att Ellens njur- och levervärden var bra och vi skulle bara lämna in ett urinprov också. Nu får det minsann va slut på ”vilan”. Dietmaten är slut, men den var mest luft, tyckte Ellen. En dag satt Maja och vaktade Lisas mat, så inte Ellen skulle äta upp den. Själv skulle hon aldrig våga röra den. Lisa låg i andra rummet och gnagde på ben.

Idag har jag passat på att ta det lugnt, när Ellen gjort av med lite energi och varvat ner. Imorgon ska vi på valp- och veteranutställning i gåsatider, så jag tänkte vara väl förberedd. Ellen badade på djursjukhuset i lördags och trimningen av svanstipp var snabbt avklarad. Jag hämtade Mimmi i stan och köpte en pall spån på hemvägen, så lite hann vi få uträttat innan Leif påpekade, när jag städade badrummet, att ”Hon har tagit disktrasan!”. Hon var alltså Ellen! Jag påminde henne om att det minsann var jättebabba och tog den tillbaka, vände mig om och hann tänka ”nu kikar jag i spegeln och tar henne på bar gärning”, innan jag vänder mig om och den är borta, disktrasan! Jag hör Ellen på övervåningen och hur hon tar sig nerför hela den hala branta trappan, bredbent vaggande, stolt som en tupp. Dock utan disktrasa. Jag stönar, springer upp och letar. Tillbaka ner för att kolla så jag inte misstagit mig, men tomt. Inte heller har den ramlat bakom elementet. Upp igen, nada. Jag letade säkert tre, fyra gånger till, på samma ställen, och några till, utan resultat, för att inse att den slunkit ner i en valpmage. Hel, eller i bitar, var nu frågan. Ska man åka till djursjukhuset, igen, och kräkas upp den. Ska det vara nödvändigt. Flattarna åt ju ett otal disktrasor, men de var ju vuxna. Hm, inte kul att sitta där en fredagkväll, och utställningen kan man ju glömma. Jag provade med en rejäl sked senap. Det är bättre kräkmedel än salt. Jättegott, var det dessutom, tyckte Ellen, med Graveleijs sötstarka senap. Hon kunde mycket väl tänka sig en sked till. Jag tror det var Peggy som åt en halv burk då det begav sig och ”någon” hade ätit upp kompisens gasbinda till kragen. Hon spydde inte heller av senapen, utan av kräkmedlet på kliniken. Det var inte Peggy som var skyldig, visade det sig då.

Jag gav Ellen en rejäl skvätt olivolja också, för säkerhets skull, innan vi körde hem Mimmi igen. När vi väl var i stan började jag vela igen. Skulle jag åka om kliniken i alla fall. Jag messade uppfödaren, för att kolla vad han hade för erfarenhet av glupska små valpar, men han passade ju på att fylla år mitt i alltihop och jag ville inte störa. Catta, kom jag på, och hon kunde stötta mitt beslut, så jag körde hem. Det fick bära eller brista.

Maja och gänget tittade på TV, men blev jätteglada när jag kom hem. Vi utställningstränade lite i köket och lekte med bollen. Rätt som det var kom Ellen, med disktrasan! Den hade hon hämtat bakom fåtöljen! 🙈

Tänk att man kan bli så glad över en gammal disktrasa! 😅

Annonser

Första snön för i vinter kom precis innan sommaretiden övergick till vintertid (förhoppningsvis för sista gången, men kvarnarna maler väl långsamt i vanlig ordning).

Den gångna veckans strapatser har tagit hårt på min sjuka lekamen. Influensa skojar man inte bort! Denna helgen ska jag verkligen lata mig, vila och ta hand om mig själv. Tänkte jag. 🙄

Min överaktiva valp måste dock först få möjlighet att springa av sig för att inte driva en till vansinne med sitt klättrande på väggarna.

Sagt och gjort, så byltade jag på mig och tog en stilla promenad i storskogen. Dvs jag strosade och Ellen flårusade. Vi kallar henne numera Elen, först så att hon inte skulle förstå att vi pratade om henne. Men senare eftersom hon gång på gång springer in i eltråden i sin framfart. Då tjuter hon i högan sky, men glömmer sedan lika fort. Nu håller vi på att lära oss gå ”här!” (lös på koppelavstånd – fot), vilket funkar ganska bra. Nu har hon dessutom lärt sig koppla på näsan under sina ”revieringar” (typ 😂) och hittar därmed då och då små ”byten” som hon levererar galant i hand.

Igår hamnade vi strax bakom vår sommarhage, fast på andra sidan bäcken. Ellen märkte direkt att det var hemåt och undersökte olika alternativ att ta sig över. Till sist simmade hon resolut över till andra sidan. Vattnet stod en bra bit över stövelskaften, så jag stannade kvar och kallade henne tillbaka. Det var såklart inte lika enkelt i det strömmande vattnet, men till slut simmade hon tillbaka igen. Mission completed!

Mitt mål hade varit att vänja henne vid vatten redan första året, så hon inte skulle bli en badkruka sedan när hon kopplar på förståndet. Vi har därför tagit promenader runt dammen i hingshagen, där hon springer i vasskanten, och sist gav hon sig självmant ut på en simtur! 👏 Vinterbad var annars inte med i planeringen! Efteråt blev det dusch i badkaret i Milk&Honey schampoo. Så nu sitter jag här med åtminstone en sovande väldoftande knähund i soffan.

Ibland funderar man på vilka ofog man ska ”bestraffa” och vilka ska man ”låta gå”, för det är det enda hon gör om dagarna, ofog. Det känns som att hon bara gör otillåtna saker. När hon inte slocknar i mitt knä, vill säga.

Inatt var de i alla fall duktiga vovvar, fast jag tror bara det var Lisa och Maja som skällde. Klockan var 02.04 (eller 03.04 sommartid 🤔). Jag vaknade direkt och sprang ner i köket. Lisa skällde mot dörren och menade att det stod någon utanför. Eftersom jag inte trodde riktigt på henne tog jag med valpen och släppte ut henne samtidigt. Hon sprang rakt på en svart häst. I mörkret är alla hästar grå, ju!? Men denna var svart och heter Tekla. Utbrytardrottningen i farten igen!

Det var mörkt både på uppfarten och gårdsplan, så därifrån hade hon inte kommit och de andra hästarna var kvar i hagen. Smart, eftersom där faktiskt är mat i mängder, ovanligt nog för årstiden. Det lär räcka minst en månad till. Jag fick väcka Leif och valla in henne i hagen igen. Sedan får det minsann bli andra bullar av.

Här är mor och son och två syskonpar. Sug på den! 🤔

När jag vaknade nästa gång var det för att Leif glömt Maja i hallen när han gick in. Hon hade alltså helt sonika öppnat ytterdörren och gått ut i natten. Hon stod nu och skällde utanför mitt fönster och ville in. För kallt i hallen med dörren på vid gavel, tyckte hon. Detta var nog vid fyratiden, så jag rastade valpen och somnade om.

Nästa gång jag steg upp gick Tekla utanför köksfönstret, igen, och hade gjort så någon timme tidigare as well. Leif planerade sätta en tråd till underst, men jag tror inte vi har någon så klurig häst som utstuderat lägger sig ner och kryper under, så vi letade vidare. Hagen består av tre sammanstängslade sommarbeten runt huset, och eftersom hon befinner sig på samma ställe varje gång måste hon ha hittat nåt bra ställe att ta sig ut på. Glasklart, hon kryper under tråden och går igenom häcken, räknade jag ut och hittade mycket riktigt spåren. Problemet löst. Jag är minsann både listig och stark! 😇

När vi väl installerat alla hästar i de sista beteshagarna för säsongen kändes plötsligt allt runtomkringarbete så mycket lättare. Skönt för en sjukling att slippa bekymra sig över ut- och insläpp av hästar. Det räcker gott med valpkissning. Man hinner bara tänka tanken, så sätter det igång nya saker. Vi upptäcker halt unghingst i hagen i mitten på förra veckan. Han går tillsammans med Gimli (Mr Niceguy), så bråkrisken är eleminerad. Vi hittade inga tecken på varken sår, svullnad eller temp och han blev lite bättre dag för dag, tills på tisdag kväll. Då var han blockhalt. Dock fortfarande utan temp. 🤔 Efter samtal med kliniken bestämdes att vi åker in på direkten, för att utesluta det värsta. Mimmi fick ta ledigt från jobbet och jag proppade mig full med piller och näsdroppar och påbörjade lastning av ovillig tvååring. Andvari är genomsnäll, klok och orädd, men storvuxen och färdigutvecklad som en fullvuxen hingst, och stark som en björn, och vi var bara två (späda, men envisa hästtjejer!) och hade våra farhågor om att inte komma iväg.

Jag började min hästkarriär som sjuåring i ett new foreststall, med att promenera nykastrerade ettåringar (eller om det rentav var hingstungar). Jag som var några år yngre än polarna fick såklart de snällaste (Puttifar, Lukas och Kabas var favoriter 😍), men man lärde sig tekniken och att aldrig släppa taget (anledningen till en av mina hjärnskakningar. Den andra i raden, när jag hängde i grimskaftet efter en häst på Ranered, under mitt första jobb, som sextonåring. Den första fick jag när jag ramlade av Totte på ”fritt valt arbete” på högstadiet. Jag frågade då gång på gång från sjukhussängen, under väntan på röntgen, ”Var det Totte jag red? Har jag ramlat av Totte?” tills mamma och Cina tittade på varann, befarande det värsta, och undrade om jag verkligen skulle bli riktig igen efter detta. Minnet från händelsen har jag dock aldrig fått tillbaka, men jag har fått veta efteråt att jag fick hjälp upp på hästen efter varje avsittning tills vi var tillbaka i stallet.).

Som trettonåring fick jag köpa min egen ettåring (en missförstådd fullblodskorsning), som jag promenerade och miljötränade. Det gick alldeles utmärkt, så länge ingen annan försökte sig på att leda. Inridningen gick sisådär, eftersom ingen lyckades hålla honom kvar när jag satt upp på ryggen. Hänga gick bra, men där var det stopp. Till sist fick han ridas in som en riktig cowboyhäst. Därefter var han tämjd och jag hade bara en ofrivillig avsittning från honom, med huvudet före i ett hinderstöd i cement. Därav tredje hjärnskakningen. Den fjärde var ej i något hästsammanhang, utan då en bänk gav vika när jag skulle önska en låt i Finjabackens tält på Hässleholmsfestivalen -08. Jag föll baklänges ner i kullerstensbeläggningen med två bulor i bakhuvudet som följd. Jag var yrslig och sängliggande i flera dar. Det var precis före VM, så familjen var mer orolig över om jag skulle kunna åka, än över mitt tillstånd. Det kunde jag, såklart. Vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig! Har aldrig kunnat! 😂

Denna envise rackare blev dock som förbytt, bara vi lastade på Gimli först så klev han tjänstvilligt upp och stod där som ett ljus hela resan. Det visade sig sedan, tack och lov, att det var en hovböld som smärtade. Hovbölder kan vara luriga och gå fram och tillbaka. Speciellt så här efter en torr sommar kan det vandra in en ilsken bakterie i lamellranden på torra hovar, när sedan blötan kommer. Han blev drogad, röntgad, uppverkad, bandagerad och upputtad på trailern för återfärden. Nu står han nöjd och glad på box, omgärdad av kompisar, och blir ompysslad.

Två dagar senare skulle han på återbesök när hovslagaren var på kliniken. Vi befarade att det skulle bli värre att få på honom på kärran denna gången, efter tidigare erfarenheter. Men tji fick vi! Han bara klev på. 😅 Smart kille! Hemresan påbörjades på samma vis, så nu är han både leatam och resvan! 👍

Andvari från Gåvetorp

Fan va bra han är, vår snyggaste tvååring ever!!!

Jobbigt att va sjuk, när man upptäcker att Leif stängt av jordvärmen och börjat elda med ved, och alla elementen stod på max. Jag är vääldigt frusen av mig, men inte så till den milda grad att jag behöver ha 27 grader varmt inomhus, samtidigt som jag har feber. Undrade varför Ellen hässjade så när hon sov! Själv njöt jag av att stå ute i blåsten varje gång hon skulle rastas, vilket var mer än ofta, av förklarliga skäl. Idag slaggar vi i soffan i mer behaglig temperatur, och jag har sovit hela natten på Alvedon och näsdroppar. Leif glömde väcka mig vid sexsnåret för att hjälpa mig ut med hästarna innan han for, så jag sov till drygt åtta, utan avbrott. Känner mig riktigt utsövd för en gångs skull. Nu har det ju faktiskt varit nattfrost och gräset har börjat sluta växa, så nu kan vi släppa ihop alla stona så de kan gå ute om natten. De har ju en jättefin lösdrift, där faktiskt lillemannen är född till och med. Idag fick jag ta till långspöet och peta på föluslingen när han försökte rymma uppåt backen. Lite snopen blev han allt, och tryckte sig mot mamman tills de var på plats inom lås och bom i hagen. Snyggt jobbat, Susanna! 😇

Nu kan dagen gå bäst den vill. Det är nästan (med betoning på nästan, musklerna känns som man blivit kastad från – en häst) njutbart att ligga i soffan när vinden viner i knutarna och regnet står som spön i backen. Även Ellen sover, efter att ha fått en avhyvling av katten Alfons, med en reva på nosen som följd.

Ärret vid ögat är efter taggtråden. Det kostar på att vara en odåga!

Leif kom hem från norr i veckan med en rejäl karlaförkylning. Vad väl var var att den tog slut ganska fort. Vilket var tur, för en sjuk karl är inget man önskar någon. Nu bar det sig inte bättre än att han lyckades smitta ner mig en av de sista dagarna och det här är ingen vanlig förkylning, det förstod jag snabbt. Jag fick fara till affären och inhandla nya näsdroppar, Bafucin, halstabletter och päronsplitt och lägga till extrapiller till frukosten för smärtan i kroppen. Idag är jag ännu sämre än igår. Kan det va för att man inte är karl som man har ännu mer att göra när man är sjuk än när man är frisk? 🤔 I vilket fall går det väl över (snabbt hoppas jag), för nu fick jag veta att detta har visst ”alla” däruppe haft, inklusive jaktlaget. Töserna har även haft vattkoppor, som grädde på moset.

I affären gapar hyllorna tomma, men inte riktigt lika tomma som i Hässleholm. Där är det mesta slut och har varit sedan sist vi handlade för en vecka sedan. Det känns lite kusligt. Räcker inte maten till alla?! Man får nästan lite känsla av att det råder krigstillstånd! Något jag missat i feberdimman? 😶 Synd att Sveriges bönder måste lägga ner sina gårdar. Bådar inte gott för framtiden. Kanske vi borde skaffa oss en egen ko, ett par hushållsgrisar och några höns. Några får också (de sköter sig nästan själva, tänker många månskensbönder. Huh, där fick jag dåliga vibbar!), medans vi jobbar några timmar iväg. Kanske är det efterdyningar av sommarens torka. Den ger sig tillkänna på alls fronter. Naturen slår tillbaka!

Jag känner mig lite vissen, men vid liv. Tog denna bild i förra veckan (mitten av oktober 🙃).

Så var de iväg, och jag vet inte riktigt vart all tid blev av. Jag som skulle hinna så mycket! Jag hann inte ens rida Ófeig på torsdagen, som jag tänkt. Jag åkte istället på att rida Gimli åt Mimmi. Efter detta var jag ganska slut i kroppen efter att ha cyklat och promenerat hundar hela dagen. Så hade jag ju röjt i huset också. Sånt som man gör av bara farten.

Även med Amos blev det några promenader. Lisa hade fått följa med Leif.

Lördag förmiddag tog jag tag i golven, för att upptäcka att Leif inte fixat dammsugaren, som han lovat. Vi har centraldammsugare, och den första bröt någon av skaftet på efter bara några månader. Den stadgades upp och tejpades ihop med silvertejp och klarade biffen i några år tills en ny införskaffades. Även denna har någon gjort slut på. Man får hålla ihop skaftet manuellt och den läcker luft där sugreglagen gått sönder. Munstyckena byts ju ut efter hand. Det är inte ens lönt att sätta på nya remsor. Dammvippmunstycket åt Lisa upp. Men, inte behöver vi nån ny, så länge den gamla funkar! 😳

Efter en grundlig genomgång med ovanstående tog jag fram ångtvätten. En fantastisk uppfinning, tyckte jag, ända tills skaftet gick sönder. Det gick tvärt av! Kan det vara så att jag är för stark? Eller är det någon som vill säga mig något!? Låt bli att städa!

Det bästa med Ellen är att hon är kvällstrött. Då sover hon så djupt att ibland när jag tvingar ut henne vid tolvsnåret vägrar hon först att följa med. När jag däremot försöker smussla med mig några grönkålschips blir hon genast klarvaken. Dricker jag något tror hon alltid det är tranbärsjuice. Det är ingen risk man missar ta de dagliga doserna, för det påtalar hon med all tydlighet när det är dags. Jag har försökt få i Maja också, men hon tycker det är suurt! 😝

Elmia Icelandic Power Show var det ju denna veckan. Av olika anledningar (men mest Ellen) kunde vi bara åka en dag och då fick det bli lördagen. Så hade man söndagen till att återhämta sig! 😅 Eller snarare att jobba ifatt det man missat. Ellen har mycket spring i benen, som bara måste ut. Det går inte att kontrollera. Nu när hon lärt sig gå i jobbetrappan kan hon bara inte låta bli att pipa uppför långa branta trappan till övervåningen hemma, trots att hon vet att det är förbjudet. Den är dessutom snorhal och man vill ju inte att hon ska bryta de där långa benen. En dag ramlade hon ner fem gånger. Bumpetibumpetibumpetibump…, lät det tills hon var nere, ruskade på sig och sprang vidare.

Leif har mött sin över”man”. Han klarar inte av att passa henne, ens den korta stunden på morgonen när jag är i badrummet, utan hon får vara med därinne när jag duschar. Jag ser ju allt hon hittar på genom den transparanta duschväggen. Som väl är så är hon en lydig ögontjänare. Men tyvärr är ju allt roligt jättebabba.

Leif har, av förklarliga skäl lärt henne springa in i buren på kommando. Väl därinne får hon belöning. Godis är gott, och då går det som tåget. En gång hade han missat öppna dörren. Han rusade fram, men för sent! Ellen han före, så det tjongade i medaljongen! Men hon bara ruskade på sig och provade igen, när Leif öppnat. 😂

Sover gör hon annars bredvid mig i soffan, när jag har tid att sitta ner.

Ellen style

Collies och deras ben! 🤣

Och Molle, när där är ledigt!

Alfons tar chansen att inta mitt rum så fort han hinner och dörren är öppen. Då smiter han in och gömmer sig. Han tror inte man märker när han krupit in och lagt sig under täcket, så där är en stor knöl mitt på.

Så har jag kommit igång med träningen av Ófeig igen. Det blev en kort mammaledighet, eftersom gräset inte växte i somras, så vi får skjuta på det tills nästa år. Vi har hunnit rida två gånger för Sirpa och Ófeig hittar snabbt den tappade formen. Vi jobbar på.

Det finaste vi har sätter vi på bordet, eller ställer sig…

Skulle sitta bra! Inte många skulle stå ut med att ha det som jag. Jag jobbar fortfarande nästan heltid och trycker in så mycket aktiviteter jag bara klarar av. Jag räknar väl inte med att bli pensionär, så man får passa på att leva så länge man orkar. Ett liv utan djur vore bra trist! Så man får ge och ta. Men det är inte alltid bara ett rosa skimmer över att leva med djur.

Leif, som stiger upp i ottan (05.15), brukar väcka mig så att vi gemensamt kan släppa ut Óskadis och fölingen. Eftersom hon är den enda som kan gå på så kraftigt bete får de beta ner vallen, som var avsedd för hösilage, så de andra kan komma dit senare i höst. Det är lite knixigt att få till det med lösdrift därifrån, så därför sover de inne, tillsammans med Ófeig, som bantar. Konstigt är det, men gräset som växer nu är oerhört energirikt (samt även proteinhalten är fortsatt hög, påstår de som kan sånt), det är precis som att rötterna lagrat den näring som skulle kommit ut under den långa torkan och nu bara sprutar ut det i gräset. Mycket pusslande blir det i alla fall. Nu hoppas jag bara att det fryser några nätter så insekterna försvinner. Anledningen till att Leif hjälper till är att fölis ibland har lite egna åsikter om vart han ska ta vägen, på vägen till hagen. Man kunde ju tycka att Maja skulle kunna assistera, men hon är inte mycket till vallhund, mer än när hon själv vill. Då vallar hon fölet en runda, sedan vänder fölis och vallar Maja! 😅

Då skulle nog Ellen kunna göra mer nytta, men ibland vimsar hon till det så hon varken hör eller ser och hon har enormt mycket spring i benen. Jag skrattar (och gråter 😉) åt henne varje dag. Tur hon även är världens bästa knähund.

Eftersom hundar är vanedjur, och Leif väcker dem så tidigt på vardagarna, så vaknar de samma tid varje dag. De vill gå ut och därefter ha frukost. Eftersom jag rastar Ellen vid midnatt och sover så lite vill jag gärna sova lite längre på helgerna. Då överlämnar jag valppassning åt Leif. Det går inte jättebra. En lördagmorgon hade han trampat runt hundbajs i hela köket (dvs halva undervåningen), utan att märka nåt. 😳 Då fick jag porta hela familjen i flera timmar medan jag röjde, dammsög och ångtvättade. Bättre att stiga upp, kände jag då.

En annan eftermiddag (det var ett par veckor sedan) bad jag honom passa ett ögonblick medans jag tog ut en häst i hagen. När jag kom in igen kändes det på lukten att Ellen behövt ”gå på toa”. Hon hade tydligen försökt rädda upp situationen genom att leta upp en storpackrulle bajspåsar med handtag, som hon dragit runt i halva huset. Jag följde remsan och fick ett skrattanfall när jag såg att hon dragit dem uppför hela låånga trappan, eller om det var där hon hittat dem. Ingen vet var de kom ifrån och det måste varit mååånga påsar på den rullen. Numera ventilerade med små små hål efter valptänder. 😂😂😂

Detta är en händelserik vecka. Förutom att jag skulle på hudvård efter jobbet igår tisdag och anmält till föreläsning (Människans fåfänga – rashundens förfall? av Patrik Ragnarsson, arrangerat av Nordskånska Kennelklubben på Svelandkontoret. Mycket bra, och tänkvärt tema.) på kvällen (kanske inte bästa kombo, med tanke på min ansiktsfärg), skall jag till frissan i eftermiddag.

Leif och svärmor ska fara till Emma och Martin i norrlandet för att jaga älg. I alla fall Leif. Jag passar därför på att ta semester onsdag till fredag, för att få ha huset för mig själv. Enda sättet att få lugn och ro. Drevrarna följer med Leif. Det visade sig sedan att de åker inte förrän på torsdag, 😏 men jag får väl vänta med städningen tills dess, så det varar tills de kommer tillbaka.

I måndags besiktigade vi både bil och släp och båda gick igenom. Skönt det, så vi kunde köpa hem en pall spån. Förra gången vi försökte komma iväg (sista dagen innan körförbud på hästtransporten), fungerade inte ena lyset, trots lampbyte i sista stund, så jag fick avboka. Jag hade tjatat på Leif i flera veckor att fixa lyset, så jag kunde boka en tid. Varför kunde du inte bokat tid tidigare, så jag hade haft tid att fixa innan körförbud, menade Leif. 🙄 Man resonerar olika! Behöver jag berätta att lyset funkade på verkstaden!

Till helgen ska vi på Elmia Icelandic Power Show. Hundarna får klara sig i rastgården, med hjälp av snälla grannar. Hur skulle vi klarat oss utan Åsa.

I förra veckan ringde hon mig på jobbet att Ulla kommit och berättat att ungstoet Tekla smitit ur hagen och stod utanför på grusvägen. Rackarns häst! Hon är knappt leatam, men det fixade Åsa ändå med instruktioner på telefon. 😇

Lunchrasten räcker inte till mer än att köra fram och tillbaka. Sedan så måste Ellen rastas ordentligt, så där går nästan en halvtimme till. Vorsthrar behöver mycket aktivitet. De har massor med spring i benen redan som valpar, har jag fått erfara. Resten av dagen är hon hur cool som helst och struntar i att folk kommer och går. Hon sover lugnt vidare. Nu är det dock benhårda regler som gäller. Det är:

1, Mycket motion!

2, Kadaverdisciplin!

3, Inget bus inomhus!

4, Mycket kel! 😊

Så nu är det slutsprunget på ryggstöden på chesterfieldsoffan och fåtöljerna med mellanhopp på soffbordet, det är undantaget för Lisa! 😝

Städerskan skvallrade när hon stod med frambenen på min kontorsstol och sprang runt runt runt varv på varv. Jättekul! Jag tog henne på bar gärning när hela valpen stod upp och balanserade i stolen, sedan vart det stolförbud!

Ellen har precis fått börja gå försiktigt uppför långa trappan på jobbet (nerför tar vi hissen, nu när hon börjar bli för tung att bäras). Då trodde hon det var ok hemma också, såklart! Tji fick hon där! Hon har testat, men när hon blir upptäckt kastar hon sig utför, så hon har ramlat ner några gånger och blivit lite spak.

Hon har också varit inne i hagen och hälsat på hingsten några gånger, trots att hon sprungit på eltråden mer än en gång. Ingen collie detta! Tur han är snäll!

Men olyckor kan ju hända. En dag när vi var ute och drog däcket med Maja, tog Ellen en avstickare in i grannens kohage in emellan stenmurarna. Där var inga kor, så ingen fara, tänkte jag och tittade inte så noga. Strax hördes ett illtjut, som inte tog slut. Ellen skrek och skrek, där hon hängde i taggtråden som hängde i hagöppningen. Hon satt fast i ögonlocket!!! Jag släppte allt jag hade för händer, lyfte upp henne och tråcklade ut taggen, som turligt nog gått in på ”rätt” håll och inte skadat ögat. Ellen ruskade på sig och sprang glatt vidare, men jag var klart skakig i benen. Jag spolade hålet med koksaltvatten och allt gick bra, som väl var. Ibland ska man ha lite tur i oturen!

En annan gång när jag skulle vissla in henne i skogen tog hon fel och sprang hem, så det tränar vi på. Tänk om det kommit en bil! Eller sju! Jag ryser när jag tänker på det! Annars är hon ju väldigt lydig, faktiskt. Men hon är dålig på att hålla koll på mig. Det är ju helt naturligt när man bara har skogsvägar att gå på. Storskogen försvann i Gudruns spår, så överallt är det nästan bara hyggen, snår och nyplanteringar, och hägnet är fullt av fästingar. Då, som först, efter tretton år, berättar Leif hur jag tar mig över bäcken till grannens storskog. Milavis med gammelskog, ängar och kullar över åsen, utan en väg i sikte. Tänk om jag vetat det innan jag slutade med flatteriet. Vi gick och gick, Ellen och jag, och tappade både tid och rum. Därefter sov hon i timmar.

I skogen finns det svamp. Inte plocka, falska kantareller, fick jag veta!

På en valpkissepaus på jobbet i förra veckan sprang vi på en man som utbrast ”Vad är detta för en skönhet!” Jag var ju tvungen att fråga om han menade hunden, 😉 och det gjorde han. Han hade själv korthårig vorsteh. Vi utbytte några snabba frågor om härstamning och annat viktigt, samt avhandlade kommande helgens fältprov, där han skulle delta.

Tjugo meter längre bort saktade en äldre man in bilen, vevade ner rutan, beundrade Ellen, och anförtrodde oss att han haft fem likadana, och körde vidare, med ett stort leende.

Något som slagit mig är att de allra flesta som jag träffat som har vorsteh är äldre människor, många rentav pensionärer, vilket först förvånade mig. Nu förstår jag bättre. Man måste ha väldigt gott om tid om man ska fostra en vorstehvalp, och det har ju jag! Not! Vääldigt stort tålamod krävs, men man måste också kunna bli arg och reagera blixtsnabbt, för att sedan omedelbart slå om, bli mild och kunna belöna! Så ska man ha bra kondis och vara lite överaktiv. Det där kan väl passa med pensionsärslivet!? Jag har ju lite problem just med tidsaspekten. Man får prioritera. Hinna äta, och det där med bestämda måltider kan man glömma. Men där har ni mig. Jag glömmer äta. Ofta äter jag frukost och lunch på jobbet och något(t) i sängen framför TV play, om jag inte somnar av ren utmattning.

Jovisst, en sak till med vorsteh! Den bästa! De är verkligen knähundar, vorsthrarna. Åtminstone kortisarna. De älskar smek och kel. Då slocknar de och kan ligga kvar i timmar och sova.

Efter att ha jobbat en hel vecka, och ytterligare en halvdag övertid (straffet för att man tar semester 😝), så slår det en vad tiden flyger!

Vart tog det lilla fölet vägen!? Det gäller att ta tillvara på tiden och njuta av varje sekund. Jag kom på att jag knappt hunnit fota sötnosen (han är alldeles för snabb för att hinna få några vettiga bilder), han är aldrig still. Vi har alltså två överaktiva bebisar på Gåvetorp. Nu ser man i alla fall att han inte är någon fux, fast färgen fortfarande är lite obestämbar.

Sötare föl får man leta efter! 😍

En morgon i veckan utbrast Leif. ”Fanken, det går ju inte att kalla henne Ellen. Det fastnar i munnen när man ropar. Så går det ju inte att komma ihåg heller!” Jag skrattade och påminde om att det var han som insisterat, men höll med! Det är svårt att identifiera henne med namnet. Jag har tänkt detsamma och funderat på Sally, sa jag! Hon är egentligen en Sally! Jaa, varför har du inte sagt det innan!?

Samma dag visade odjuret stora framsteg i lydnad och kontaktbarhet. Nu äntligen vet hon vem hon är och kan sitt namn. Nu är det ju verkligen omöjligt att byta. Dessutom betyder det otur att byta namn på en häst! Är det månne detsamma på hund? Skit samma, Ellen är Ellen och nu släpper vi det här!

Ellen den 1:a och Ellen den 2:a.

Efter tre arbetsveckor med valp som ännu ej är rumsren, bestämde jag mig för att det fick vara dags för en gemensam semestervecka. Det är ju ganska svårt att få ta semester på mitt jobb eftersom det alltid är så många frånvarande. Nu i GDPR-tider får man inte skriva att folk är sjuka, utan det får bli frånvarande istället. Eftersom jag har en hel del semesterdagar kvar, förutom de man kan spara, kan det ju vara läge att ta dem nu då. Så vi kan ta tag i kisseriet med hårdhandskarna. Lite märkligt är det, men under arbetstid kan Ellen hålla sig i timtals, medans hon hemma måste ut stup i ett. Även om vi inte har de andra hundarna inne är hon tämligen överaktiv. Det är alldeles för många intryck för att hon skall kunna kontrollera sig helt enkelt. Det gäller att hålla henne lugn inomhus, så att hon hinner koppla av och känna efter. Jag ger henne även en skvätt tranbärsjuice då och då ifall ifall det skulle vara nån vaginit eller uvi på gång, och det verkar funka (Jag kom senare på att det är hon som tömmer hingstens vattenbalja stup i ett. Konstigt vad han börjat dricka mycket, har jag funderat, nu när gräset ändå är så blött! 😂).

Samtidigt måste man ju försöka få något gjort, trots att det är semester. Jag mockar hästboxar och lukar ogräs i paddocken. Då kan Ellen vara med och stjälpa till. 🤪 Det är verkligen tråkigt evighetsjobb, samtidigt som man har lite lagom överblick. Igår gjorde hon en avstickare in i hagen till Óska och fölet, 😱 men det gick bra och sedan fick det bli gränssättning vid staketet. När det var matdags rymde hon hem! 🙄

Jag började semestern måndag morgon med att köra till stan och semesterlogga datorn, vilket jag glömde i fredags och så hade jag ett viktigt ärende på stan. Fixa ögonbryn! Eftermiddagen bara försvann. Jag ångtvättade golven och tvättade hundfällar. När jag kom in igen efter rundvandringen hos hästarna möttes jag av pölar över hela köksgolvet, som runnit in under bord och skinnsoffan. Leif hade varit hemma och släppt in hundarna! 😳 Det visade sig dock vara från vattenskålen som Amos vält ner i sin säng och Leif burit ut. Fint! Lr not!🙄

Även tisdagsförmiddagen tillbringade jag på jobbet, eftersom Ellen skulle få sin 12-veckorsvaccination av Pelle-vet, som kommer varannan tisdag. Skönt att ha det gjort! Så det var ju ett nödvändigt ont. Fast det är det ju var dag. Ont, det gör ont, det gör ont… och ännu mer ont blir det för dem som väljer att resa till Lund för att jobba. Nu har styrelsen bestämt, över huvudet på personal och kunder (ägarna) att Sveland flyttar till Lund, oavsett vad det för med sig. Det blir ytterligare drygt två timmars resa om dagen, för dem som väljer att följa med. Hoppas kunderna har stort överseende, med fördröjning av skadereglering och frånvarande anställda.

Nu släpper jag det här en vecka och ägnar mig åt semester och alla djuren. Jag har satt igång att rida Ófeig igen och hon verkar ganska nöjd med ridhästlivet. Tur det eftersom gräset växer och frodas nu när regnet återkommit till Skåneland. Jag tog Ellen med mig upp till Småland på fredagseftermiddagen och hälsade på mamma och Cina. Vi promenerade en lång runda genom Alvesta och, tittade på gamla hus och pratade minnen.

På hemvägen var jag rejält trött och halvvägs hem mötte jag ett skyfall så jag fick krypa fram en halvmil för att kunna se något av vägbanan. Resten av vägen fick jag kryssa mellan paddor som hoppade och kröp överallt och två älgar korsade vägen precis framför motorhuven. Ellen bara sov och sov.

Jag hade funderingar på om buren kommer vara för liten när vi kommer tillbaka till jobbet! 🤔

Kan nog släppa det. Den är lagom stor för en collie att ta till flykten.

Att jag skaffat mig en apportör är det ingen som helst tvekan om. Jag har förstås fått påpekat för mig, att nu är det ju ingen apporteringsspecialist eller ren fågelhund det här, utan en allrounder, och en del individer får man rent av lära apportera. Men det ska jag väl fixa, tänker jag. Collien Maja har ju lärt sig, kryss i taket, fast man får tänka tvärt om, korrigera istället för uppmuntra. Beröm fattar hon inte alls. Annat är det med Ellen. Hon plockar allt som rör sig. Sedan kan det vara vad för slags kreatur som helst hon träffar på. Jag hade bara haft henne ett par dagar, när hon sprang på en nyss avliden mullvad på gräsmattan. Mördad och ratad av en katt, kan jag tro. Det sa bara smack, så satt den fastnitad mellan sylarna. Jag tror inte ens hon hann lukta på den innan hon tagit den. Tack och lov var jag snabb (imponerad själv!😅) och fick till en smidig avleverering, innan den hann försvinna eller vad hon nu tänkt göra med den. Phu! Ingen tvekan där inte. Veckan efter var det en gulsparv som hon nappade i farten och sprang några varv med i gapet och visade upp för kompisarna. Jag bestämde mig för att vi väntar lite med apportering tills lydnaden är befäst. Men redan samma kväll sprang hon runt med en stor padda i källaren. En fot stack ut!🤢 Jag fick henne att släppa den, och den levde, så den tog till flykten, förståndigt nog, in under ett skåp. Dock har hon även ett avundsvärt bra kom ihåg, och återvänder snart till brottsplatsen innan man hinner vända ryggen till. Så det hjälper inte heller att stänga källardörren, för hon upptäckte snart att man kan ta sig in genom kattluckan (fast inte många dagar till). Mördarsnigeln på uppfarten nöjde hon sig med att slicka på, tills jag rådigt ingrep (med en skyffel). Tack och lov är hon lydig, men man får vara väldigt på alerten, för hon är på allt. Leif undrade vad hon höll på med i gräset och öppnade lilla gapet, och tänk.. där hade hon en stor vinbärssnäcka (med inneboende)! 🤮 Katterna försöker hon släpa med sig fast de ligger klistrade vid marken. Dumma som de är låter de henne hållas. Kvider lite bara. Även Lisa låter henne hålla på och dras runt i öronen. De leker, kallas det. Det är bara Maja som det är lite reda med. Hon fostrar, fast även hon börjar visst smälta för den ”äckliga” valpen.

Hon är dock verkligen lydig. Säger man nej, slutar hon tvärt, och kastar sig över nästa (förbjudna) projekt. Jag frågade uppfödaren om han lärt hela valpkullen vad nej betyder, men det hade han inte, och han var lika förundrad över kullsystern Elsa, som även hon tydligen är ett under av läraktighet. Det måste vara mamma Solda som skött sitt jobb med bravur. För maken till lydig valp får man leta efter. Sedan att hon är klåfingrig som få, och överaktiv, det gör ju bara att hon utvecklas snabbare än någon annan hund jag träffat på. Risken är ju att man går för snabbt fram. Man vill ju inte överträna.

Naturprogram är toppen, och allmänbildande, tycker Lisa!

november 2018
M T O T F L S
« Okt    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
2627282930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: