Joråsåatt, nu har jag tagit mitt samhällsansvar och bokat in tredje sprutan. Check! ✔️

Lisa är då äntligen ordentligt parad ✔️ och förhoppningsvis dräktig. Det visar sig. Lisas uppfödare undrade hur vi väljer valpköpare. Lisa är en väldigt duktig jakthund, som dessutom är showig, social och en riktig TV-nörd. Skulle ju inte vilja sälja en Lisa-avkomma att sitta ensam ute i en hundgård. De som vill starta på jaktprov har givetvis företräde. Och vaccinationsmotståndare avvisas vänligt men bestämt.

Gråben gillar hon inte!
Men utställning är kul!

Visst var vi lite missmodiga efter söndagens inte riktigt lyckade besök med Lisa hos tilltänkta hanen. Leif lämnade kvar henne och körde vidare till Stockholm. Jag rådfrågade min avelsmentor Kicki på söndagkvällen och Leif bestämde sig hastigt och lustigt på måndagseftermiddagen att köra de 2,5 timmarna tillbaka till Vingåker och assistera. Lisa blev överlycklig, å så bara pang satt de! Perfekt parning! Lisa fick sedan följa med tillbaka till Stockholm. På onsdag åker de tillbaka igen för ett nytt försök innan de vänder kosan hemåt igen. Oavsett så får man se det som en riktigt lyckad dejt mellan Västralunds Itzi och Viltstigens Dalton.

Snacka om typlika 👌

En lyckad händelse till inträffade denna måndagseftermiddag. Andvari var så taggad att jag bestämde mig för att markarbeta istället för att rida. Ibland fullständigt bubblar det över och det är så tråkigt att behöva lägga locket på när han är så glad. Jag har bestämt mig för att han ska få känna sig lycklig och nöjd med sig själv, eftersom han inte är så stark i kroppen att man kan traggla med kontrollerade igångsättningar i tölt än. Hej och hå, flaxa på! Man hinner knappt ett varv på ridbanan innan han är igång och idag trampade han på, så bara tjoff, töltade han på flera meter i sträck! Han föll ner i trav ett par steg, sedan tölt igen. Jisses vilken nöjd häst. För att inte tala om matten! När det pyst ut lite energi satt jag upp och red några öppna och sedan gick det bra att trava flera varv på volt, i fel varv. Bara det! Sedan avslutade han med ett halv varv i tölt!👏👏👏

är det dags, då är det dags igen!

Lisa löper, sedan nio dagar tillbaka. Vi bestämde att vi testar en gång till. En sista gång. Vi har lagt hur mycket som helst på parningsresor, utan att det blivit några valpar på henne. Så varför inte lägga lite till? Nu när dieseln ändå är svindyr! Fast vi nöjer oss med halva sträckan. Det är ju ändå vinter. Leif får åka själv denna gången, så jag kan stanna hemma och ta hand om alla djuren. 🥰 Så kan han passa på att hälsa på broder Christer i Stockholm och våldgästa några dagar.

Då får du åka och ta progesteronprovet denna gången, menade Leif, som körde fel och irrade runt på fel ort förra gången. Jovisst, det är väl bäst! Så det har vi fixat idag, och redan på söndag får jag nog vinka av dem.

Som du stickade åt mig. Kofta, filt, glasögonen och kudden, tidningen, mobilen. Så frukostbrickan, såklart.

Men innan dess har hästarna fått sitt, och katterna. Det ser Alfons till. För det mesta är det han som jagar mig och svansar runt tills jag följer med. Han låter som han inte fått mat på en vecka, men magomfånget skvallrar om nåt annat. Leif ger katterna mat tre gånger om dagen, men det händer att han glömmer, därför får de av mig också! Vi kan tyvärr inte ha fri tillgång, då är där ändå alltid tomt i skålen och en smällfet katt.

Leif fixar frukost till hundarna också, eftersom han stiger upp i svinottan för det mesta. Det är bara den där obligatoriska ostkanten Ellen får av mig när jag brer mina frukostmackor, sedan är hon nöjd tills vi sätter oss i soffan. Jag sätter mig, sedan landar Ellen, i knäet, helst ovanpå tidningen, på vorstehvis. När hon blivit ordentligt kramad och omklappad är hon nöjd och lägger sig vid sidan om och jag kan läsa det som återstår av tidningen.

Detta är fullständigt normalt, har jag förstått. Jag har aldrig tidigare haft någon knähund (läs kelhund). Vi har haft ett trettiotal flatcoats i hemmet genom åren. Inte samtidigt, utan alla har haft chansen att få uppmärksamhet, klapp och klang, men ingen har gillat att ligga i knäet och gosa. Flattar vill helst själva stå för klappandet (omslickningen). Vi hade en del flattar som inte slickade och som man till och med kunde klappa på huvudet, men de blev för varma och leta helst upp en sval plats på golvet. Annars är raserna ganska lika mentalt, så intensiteten var jag van vid, fast jag hade en försynt collie emellan. Den största skillnaden är väl att vorstehn är betydligt buffligare och det beror troligtvis på deras spontanitet och att de inte själva inte förstår hur stora de är. Det kan bli hur tokigt som helst!

Oj då, som det kan bli!

Jag har ju inte provat rida Andvari i nya sadeln. Equipe Emporion är lite vid i bommen till honom fortfarande. Han är nu jättefin i hullet, men kan såklart muskla sig lite mer innan den passar. Jag köpte en jättefin svart korrektionspad till honom, men rider ju helst i min gamla sadel, när det inte regnar.

Nicke nyfniken

Idag regnade det, minst sagt. När vi skulle sitta upp fullständigt vräkte det ner. Mimmi fick rida med överdraget på sin sadel och jag tog Emporion, för första gången. Oooo såå smal han var! En sån annorlunda känsla. Som att sitta på en balansbom!

Jag har ridit Fródi i Emporion. Han går så in i bänken bra med den! Då är han helt lösgjord i bogarna och bjuder som bara den. Tusan vilken bra häst! Han dansar fram. Mimmi provade sadeln på Gimli på banan senast och även han gick som på moln. Om det var sadeln eller nya bettet, men han var en fröjd att rida. Å ingen som såg honom, klagade Mimmi!

Nu var det riktigt mjukt och lerigt i hägnet, så vi tog det ganska lugnt för att inte rida sönder grässvålen. Vi travade en bit på skogsvägen och sista sträckan hem samlade jag Andvari, för att balansera om honom, å tametusan nästantöltade han minst tio meter i sträck, flera gånger! Måste vara sadeln!

Nu köpte vi ju sadeln som en extrasadel, för att slippa blöta ner childericen när det regnar, att ha vid inridningen unghästar, samt så att någon annan ska kunna rida med oss ibland. Till exempel Leif. Han fick sadeln samt en ridtur på Gimli i julklapp! Men då skulle han ut och jaga istället! 😳 Skyll sig själv!

Det får väl bli Holly som hänger med istället. Nu när hon nästansitter, inte 6 månader fyllda på bilden.

Det är egentligen ingen fråga, utan ett påpekande om att man är gnällig! Skulle det vara en fråga, så varför är det så viktigt att veta var det gör mest ont, när det gör ont nästan överallt. Utom i armbågarna och vänster knä. Det kanske är där det gör minst ont som är värst, därför att det ömmar och molar hela tiden. 🙄 Dum fråga helt enkelt!

En annan dum fråga, som ofta kommer från läkare, är ”Hur kan jag hjälpa dig?” Vilken jä-la klysha! Det är väl det de är utbildade till, att ställa diagnos och bedöma åtgärd! Äsh, de behandlar ändå bara symtom. Tacka vet jag de som tror på naturens läkekraft och kroppens självläkande förmåga.

Just nu har jag en förfärlig träningsvärk, helt självförvållat. Eftersom jag gärna vill se resultat, eller i alla fall hitta den ultimata träningsnivån, tar jag gärna i lite för mycket. Jag har fått en gratismånad på gymmet, eftersom jag numera är 60+are. Den möjligheten kunde jag ju bara inte missa, trots att jag mycket olägligt skaffat mig en axelskada. Men den kan inte stoppa mig, jag har ju en arm till. Så får jag bara vara på gymmet när receptionen är öppen och eftersom de stänger 13.00 blir det även ett litet tävlingsmoment i sig, att hinna med hela programmet innan dess. 😅 Ibland blir det svårt med alla äldre farbröder som vill ta en fika och prata med mig samtidigt. 🏋️

Nu är det nästan färdiggnällt! Jag får skylla värken på att jag ätit för mycket julskinka. Det straffar sig. Mitt msm tog dessutom slut härom dagen. Men skaffade nytt igår, på nyårsdagen, samtidigt som vi pantade burkar och handlade på Maxi. Har aldrig sett så lite folk i affärerna. Så har jag ridit för lite och fått spänningar i kroppen. Skyller på dåligt väglag och obalans i styrningen. 😂

Idag är i alla fall en vanlig dag, med min alldeles vanliga frukost. Å snöhalkan är borta. Nu kan det bara bli bättre!

En väldigt vacker sådan, om jag får säga det själv. Jag är väldigt stolt över mina vackra duktiga hästar. Alla nio har fått lusrand klippt under mankammen, inte den vackraste klippningen dock! Det viktigaste var att vara effektiv och jobba snabbt. Vi har inte klippt någon av hästarna de senaste åren, så halva flocken var helt orutinerade, men urduktiga.

Vi började med Leffe. Han är ju på sitt vis och kan kräva en stark hand, och vi hade förvarnat Leif om att han skulle kunna behöva rycka ut. Men icke sa nicke! Leffe stod som ett ljus, och då hade inte Mimmi ens börjat brumma än! Leiftri är totalt orädd och mycket stabil, men hatar att bli fasthållen. Får han bara lite fria tyglar går allt som en dans. Och det gjorde det denna gången också.

Därefter var det Gimlis tur. Att han hatade att bli klippt upptäckte vi redan första gången vi tog fram klippmaskinen för måånga år sedan. Han var då så han skakade i kroppen och slog med frambenen. Med mycket övertalning lyckades vi ta oss igenom med livet i behåll. Vi kände ju inte ens varandra den gången. Nu är ju gammelman rutinerad, såklart, och gjorde inget väsen av sig.

Näste man till rakning var Lillebror. Som förväntat var detta ingenting som rubbade Lillebrors lugn. Som en filbunke stod han där och undrade när han skulle få sin belöning. Vi kunde klippa bäst vi ville. Inget rubbar denna klippa till häst. Han är bara en sådan supertrevlig kille. Ojojoj! 🥰

Då var vi klara med en hage. Ingen av dessa grabbar har visat någon tillstymmelse till lusangrepp, utan det var helt i förebyggande syfte. Jag har aldrig varit med om att få pälsätare på någon häst i december, och inte på någon vuxen. Men i år sa det bara poff, på en vecka var Andvari helt uppäten under manen.

Imd stod näst på tur och hon har ju varit med förr, tanten. Stackarn, trodde kanske hon skulle få bli ridhäst igen. Men det är nog inget att satsa på, mer än möjligen för Holly då. 🤠

Även Óskadis fick nog vissa förhoppningar. Hon älskar att jobba den hästen, men nu är hon allt bra tjock om magen. Tyvärr slant jag lite med maskinen, så en stor tofs av manen rök, men den växer väl ut igen, som barnbarnet sa när Cina förlorat sitt finger vid en lastningsolycka. ”Var inte ledsen farmor, det växer snart ut igen!”

Så var det då Teklas tur! Eller otur. Tekla är kolsvart och glänsande i pälsen, med rödgnistrande man. Precis som Imd brukade se ut vid pälssättningen. Blåsvart! Sedan är hon vaken och uppmärksam, så det gäller att vara smidig! Detta är en smart och tänkande häst, men fullt på det klara med att nu är det dags att bli ridhäst. Hon är nog den mest läraktiga elev vi haft i stallet. Så himla lik Ófeig i allt! De som inte ens är släkt, har vi tänkt. Men Ófeig är ju faktisk hennes faster. De har samma smala nätta huvud, fina rygglinje och välställda ben. Å så denna energi och vakenhet! Så mammas hovar på det.👌 Det gick finemang att köra en rand där också! Phu!

Efter Tekla var det pappa Fródis tur. Mimmi är inte glad för klippning av islandshästar, men Fródi är nära kompis med den mest drabbade. Och de är NÄRA, i ordets rätta bemärkelse. De står verkligen och kramas i hagen, och slåss om vartannat, på pojkars vis. Snacka om kompisar.

Andvari var skeptisk. Men, nu var det hans matte som höll i klippapparaten, och Mimmi som brummade. 😂 Jag tror hon kom på det innan vi satte på den inför Lillebrors klippning (han som struntade i vilket!😳), att brumma så han inte skulle märka motorljudet. Nåväl, han lät mig hållas. Största problemet var väl att han inte är så värst fet, utan skinnet vill gärna skrynkla sig. Han blev i alla fall av med pälsen på hela halsen, och även lössen då hoppas vi på. Han fick även en omgång med kiselgur, så det stod härliga till.

Ófeig klippte vi också. Hon är ju också dräktig, så hon var faktiskt lite angripen, men hon har ju varit med förr. Hon fick en dust av kiselgur hon också, liksom Frodi. Sedan vart jag nog helt snurrig i bollen, av allt klippande och dammande, för sedan när jag var klar gick jag ut och hämtade Ófeig i hagen och pudrade in henne igen. 🙄 Så nu är det ordentligt gjort.

Dagens verk, från vänster till höger! 😅

Jag var inte inne förrän framåt nio på kvällen, efter mockning och allt, så det blev ingen utlovad ostkaka ikväll heller. Mandelmanns jul på play, thé och avokado på knäckemacka, sedan somnade jag ovaggad!

Klockan 03.00 vaknade jag och kom på att jag glömt klippmaskinen, orengjord i stallet! 😱 Jag flög upp, i tofflor och fleese (kappan hade jag tvättat och hängt på tork) och ut i stallet. Sedan var jag klarvaken. Lika bra att sätta igång, så var det gjort, rengjort! Gjort är gjort, liksom!

Svarta damen, det är jag, bara med den lilla avvikelsen att någon dam är jag långt ifrån. Bara svart! Det är så praktiskt när man ska spara på el. Allt går i tvättmaskinen samtidigt, underkläder, strumpor, tröjor, byxor, så snart kassen är tömd. Jag gör sammaledes med mina lakan, tvättar på morgonen och i sängen igen på kvällen. Handdukar har jag ett byte, tvätt och upp igen. Praktiskt när det är platsbrist.

Den godaste i förgrunden 😄
Eller kan man vända på steken! 😂

Julmaten är ett dilemma, hur man får plats med den, men i år blev det bara det viktigaste, julskinka, jansson och knutsson, köttbullar, prinskorv och diverse sallader. Egentligen är det bara julskinkan jag gillar, resten blir bara för mycket. Alla röda juldekorationer känns överflödiga. Rött är inte min färg. Jag köpte visserligen röda band till gardinerna, men de kom visst inte upp i år. Idag är det då äntligen vardag. Jul ser jag helst på play, på feel good filmer. Det bästa med julen är när den är över. Å det är den idag, för mig i alla fall.

Nästan hela december har dock varit vit i år här hemma. Det måste vara något slags rekord för Skåne. Å så kylan! Det är känns så mycket bättre att frysa lite om huvud och fötter än den råa vinden som skär genom märg och ben. Det har varit så skönt för både oss och djuren att slippa alla leriga hagar åtminstone denna sidan nyår. Sedan går det på rätt håll igen. Mot ljusare tider!

I går red jag min svarte springare på ridbanan. Nu äntligen känns han stark och spänstig i kroppen. Så fort jag kom upp i sadeln visade han sin glädje och efter ett halvt varv började han göra sina små glädjeskutt, rakt upp. Uups! Tänker han springa iväg, tänkte jag först. Men nejdå, det är ju hans töltförsök. Han provar och provar, om och om igen, men de långa benen har fortfarande lite svårt att koordinera. Mycket beröm får han i alla fall. Han är på rätt väg!

Jag fick tummen ur för sent och fick ta sista tiden att hämta mat på tisdagmorgonen, klockan 08.00. Man ska ju helst vara vaken när man kör bil, åsså den obligatoriska rehabgympan innan jag stiger ur sängen (hjälper alltså👍), så det blev ganska tidigt uppvaknande. Ny snö har det kommit också, så om det inte hällregnar imorgon så slår bondepraktikan fel. Anders braskade och det verkar som julen gör detsamma. Leif fixade hundarna och gav de installade hästarna mat medan jag var iväg, sedan gav jag resten när jag kom tillbaka och tog hand om all maten. Jag skulle precis ta frukost när Leif behövde hjälp med snökedjorna till traktorn. Tiden bara skenar iväg och plötsligt var klockan tio och jag var illamående av hunger. Tänk att hur man än skalar av julfirandet så blir det stress och tidsnöd!

Lillejulafton ska vi fira Hollys första jul hemma hos Mimmi och Tobbe, så idag skulle det rullas köttbullar, bakas bröd, griljerad skinka och förberedas. Leif och Tobbe såg till att få in granen. Nåja, jag fick ju rädda upp situationen, så nu är den på plats.

Sedan fick hästarna sitt tredjemål, omvårdnad och mockat. Därefter stöp jag i säng. Praktiskt att kunna dela upp det så nattsuddaren Mimmi tar sista fodringen.

Andvari och Frodi har fått en ny foderplats i tidig julklapp. Jörgens tillverkning. Mycket uppskattat!

Leif rastade drevrarna i hägnet i morse och plötsligt var de borta, båda! Han trodde de hunnit iväg en bit före och gick åt andra hållet för att genskjuta, men inga hundar. Då fortsatte han dit han tappat bort dem och insåg att de tagit sig ut ur hägnet genom ett hål i nätet. Då drev de redan för fullt på andra sidan sjön. Det var då han ringde mig..

Jag hade som tur var, för mig, hunnit äta min frukost, då han bad mig ta bilvägen till andra sidan sjön och se om de tagit sig över vägen. Jag hann en bra bit från storevägen innan jag såg tassavtryck i snön. Jodå, där hade de varit båda, vad det verkade. Samt ett rådjur. Sedan följde spåren en bred stig tillbaka mot sjön och hägnet igen. Men, några spår gick åt andra hållet. Då ringde Leif att han hunnit ikapp Amos på drevlöpan och fångat in honom. Ingen Lisa i sikte dock.

Jag hörde en gårdshund skälla från sista gården jag passerat, men efter en stund även ljusa skall norrifrån. ”Kör så nära du kan och stanna bilen där”, sa Leif. ”Om drevet går över vägen så försök fånga henne!”

Så hördes ett ylande från nån km öster om vägen. Leif hörde inget, men då har hon tappt, berättade han, och då är hon jättesur! Hon drev ett tag till, allt närmare, sedan ett vrål igen. Efter ett tag hördes hon bara 3-400 meter ifrån mig. ”Kan du ställa bilen och gå emot henne”, undrade han.

Vägen var så smal att det knappt gick att mötas mellan snövallarna, men jag fick chansa. Jag hade ju inte stött på en enda bil hitintills. Så jag klättrade ner mot en självföryngring och sjönk ner till knäna i tung snö. Det gick knappt att ta sig fram och jag tackade min lyckliga stjärna att jag bytt om från kappa och stövlar till overallen och kängor. Jag pulsade och stånkade mig över till andra sidan och klättrade på alla fyra uppför en brant. Då tystnade hunden. Inte ett knäpp hördes någonstans. Hur ska jag nu hitta henne, hann jag tänka innan jag var uppe på toppen. Jag får väl spana runt lite! Då ett par meter bort, bakom en tall långt ner i snön fann jag en blöt Lisa. Kopplet hade jag glömt i bilen, så jag tog henne i famnen och plumsade tillbaka de dryga 100 meterna i mina egna fotspår. Tur det var nerför mesta biten. Jag fick sätta mig ner och vila halvvägs för att orka resten av sträckan tillbaka till bilen. Phu, jag tror ändå jag fått lite bättre kondis på sistone. Ja, så nu vet jag lite hur det ser ut på andra sidan sjön! Efter arton år 😂 tack vare Lisa!

Jag hann inte ens hem innan Leif ringde, att nu får vi köra direkt in till stan och besiktiga bilarna. Han hade beställt båda tiderna, samtidigt till båda, dagen före. Vilken tur att jag hann håva in Lisa innan. Hade ju varit synd att missa besiktningen, eftersom det var sista chansen nyårsafton. Å då kan man ju ha roligare för sig!

Alltså, dessa båda sköningar! Lisa och Amos!
januari 2022
M T O T F L S
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: