Jag vet inte, faktiskt. Jag sätter upp mål, och dem når jag, om jag så skall slå knut på mig själv.. och jag gillar ju att tävla. Vad som hindrat mig från att satsa helhjärtat genom åren har ju varit min mage. Jag har stressmage. En diagnos som jag satt och uppfunnit själv. Jag har alltid imbillat mig att jag ärvt den av min far, bara därför att han fick ulcerös colit, som begränsade både honom och resten av familjen. Därför har jag förhållit mig till den diagnosen, alltså min mage, och anpassat mitt liv efter tillgången till toalett. Jag har alltid gillat långdistanslöpning. Jobbigt bara att, oavsett det var träning eller tävling, hamnade man alltid så långt hemifrån. Jag har faktiskt avverkat tre Lidingölopp med goda resultat, med ungefär två månaders förberedande träning, det fick räcka. Problemet var att så fort jag fokuserade på en tävlingsprestation, eller bara jag tänkte på vad som skulle ske, satte magen igång. Jag var tvungen att gå upp i svinottan för att hinna fixa magen innan jag skulle delta i något, träning/tävling whatever. Till sist blev det så att jag anmälde hundarna till utställningar och jaktprov, men åkte aldrig. Det kändes som en vinst bara att slippa fara iväg. Men dyrt vart det i längden!

Så en dag kom jag att prata om fenomenet med nya frissan, som visade sig ha haft precis samma problem, hela livet. Tills en dag! Hon berättade att hon var livrädd för läkarvård och därför aldrig tagit någon hjälp. Men insåg att det var ohållbart att inte göra något. Så efter lite förberedande efterforskningar besökte hon en väl ansedd hypnotisör, som menade han skulle kunna hjälpa henne. Tvivlare som hon var trodde hon inte på detta, men testade i alla fall en seans. En dryg månad senare kom hon på att magen inte krånglat sedan besöket, och fortsatt så även under de två åren som gått. Jag tog genast kontakt med denne man. Jag var välkommen hem till honom, men tog Mimmi med mig som moraliskt stöd. Hon var minst sagt skeptisk. Men, jag spelade med, åkte hem, och valde sedan att glömma tramset. Jag kom ihåg allt som sades, tänkte det var larvigt, och att jag aldrig skulle göra om det. Det gick en lång tid innan jag förstod vad som hade hänt. Min mage betedde sig normalt. Den körde inte igång det minsta, varken när jag oroade mig eller jag peppade mig inför något, som vid den tidpunkten var gångartsridning på islandshäst. På den vägen är det.

Jag tävlade ganska mycket den sommaren 2014. Små tävlingar på orutinerade hästar , men dock. Sedan har det blivit en del käppar i hjulet, men livet har ändå blivit så mycket lättare.

Just nu bara jobbar jag, tränar och sköter djuren. Inga aktiviteter alls pga corona. Men jag kan ändå inte låta bli att tävla med vattenkokaren, hur mycket jag hinner innan den kokat upp vattnet. Jag hinner oftast med att slänga ihop alla ingredienserna till morgongröten i glasburken. 1dl havregryn, 1msk linfrö, 2msk solrosfrö, 1msk gojibär, 1msk mullbär, 1msk tranbär, 1tsk kanel, 1tsk kardemumma, en nypa salt, innan det är kokat klart och avslutas med målsmällen. Bara att hälla i 2dl vatten, röra runt med skeden, ev lite honung, och sätta på locket. Så får det stå 10 minuter medans jag springer runt och morgonfodrar hästarna. Det hinner jag!

I magen 😄

Andvaris Kolla masken-svar på odlingen kom idag. Jag hade begärt kompletterande odling på bandmask och stor hjärtmask med tanke på att han varit så tunn, men de var båda negativa, tack och lov. Han har förresten lagt på sig senaste veckan, det märker man på sadelgjorden. Det kan ju inte enbart vara vinterpäls, tänker jag. I förra veckan släppte vi ihop honom med Frodi. Han, Andvari, satte sig genast i respekt. Frodi dansade och kråmade sig, men det imponerade föga. Då skakade han irriterat på huvudet och övergick till att uppvakta stona på andra sidan stängslen. Inte heller där hade han någon framgång. Det är inte lätt att vara hingst. Det tog väl en dag, men nu är de oskiljaktiga vänner.

Yin och yang

Jag är så himla nöjd med mig själv. ☺️ Får man det? Idag har jag ridit Andvari i alla gångarter (tre 😉) i hägnet, samt verkat både Leffe (värstingen) och Imd, förutom fodring, mockning och allt runtom då. Hovarna var verkligen helt okey, så jag har skött mig bra. Leffe skötte sig bra också, nu efter kulorna rykt. Imd är en kärring, med ålderns rätt.

Igår red jag både Andvari och Frodi, samt verkade Lillebror och Óskadis. Bara Tekla kvar då.

Så har jag ju faktiskt kört kickbike med Ellen både lördag och söndag. Efteråt tog jag en powerwalk med henne i bältet. Det vill säga, jag gick, så gott det gick, medans Ellen drog allt hon orkade i galopp. Till sist galoppade jag också, när jag inte klarade bromsa längre. Phu, det var jobbigt. Men jag måste ju hitta formen innan marsloppet. 🏃🏽‍♀️

Tittade mig i spegeln när jag kom in på kvällen. Tyckte väl det knastrade mellan tänderna. Fick spola både Ellen och cykeln med vattenslangen.

Sicken lortgris! Ser ut som en travkusk! 😂

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har ju en förmåga att stänga av och köra på. Tror faktiskt jag har det efter min mamma. Hon bara visslar en stump och så är allting bra igen. Efter en riktig skitdag, fredag den 13:e, som man egentligen bara skulle hoppat över och låtsat den var en ond dröm, så började jag gnola på en gammal polska. Den har ingen text, utan är bara en trall, en folktrall helt enkelt. Jag kommer ihåg att jag brukade ofta gnola på den förr. Ja, nu är det faktiskt så länge sedan att jag kan säga, att förr gjorde jag så och så… Den är är lite dyster, trallen alltså. Men så finns det en till, som börjar likadant, ”Hejdå🎶…”, men den går i dur. Jag gav mig inte förrän den också satt. Jag gnolade, tjoade och trampade takten, lite i baktakt. Den går i hambotakt, så vad är väl naturligare än att ta en svängom på köksgovet. Så började jag fundera och plötsligt kunde jag inte. Jag gnolade och provade, schottis gick ju bra, snoa likaså, men hambo var snärjigt. Fötterna ville inte. Jag blev så arg och besviken att det inte gick automatiskt, så mycket som jag dansade, för fyrtio år sedan. Jag trodde det var som att cykla, att det satt i ryggmärgen liksom. Det gjorde det alltså inte! Jag övade och provade gång på gång och till slut var jag så yr och illamående att jag slängde mig i soffan och berättade för Leif, som skrattade och undrade ”Vem dansade du med?” 😂

Det magiska ordet. Det som de allra flesta sätter högst på listan över vad som krävs för ett fungerande förhållande.

Jag är partipolitiskt oberoende. Jag väljer oftast inte sida i konflikter. De flesta vågar inte stå för vad de tycker, utan att ha minst en sympatisör vid sin sida. Någon annan som för talan, eller hejar på när man yttrar sig. Ensam är inte stark, men jag ställer upp för mig själv. Jag är väl en ensamvarg. Kanske för att jag inte känner tillit. Inte till någon.

Trots detta kan jag bjuda på mig själv, blotta mig både fysiskt och psykiskt. Därför att jag har inga skrupler. Vem bryr sig, om hur jag ser ut, eller hur jag känner? Just därför händer det ibland att det hoppar grodor ur min mun. Ibland är jag alltför rak och säger saker, som jag står för, men till fel personer. Men man lär sig vilka man kan lita på. Ett brustet förtroende varar för alltid. Jag är inte långsint, men jag gör aldrig samma misstag två gånger. Jag har gjort tanklösa saker, som jag ångrar, som jag inte kan göra ogjort och jag begär inte att bli förlåten. Man får stå sitt kast. Jag respekterar människor som är krassa och ärliga och står för sina värderingar, så länge de inte är elaka eller gaddar ihop sig. Människor är rädda för ensamhet och utanförskap. Man får ha förståelse för det,

Jag har en massa ”hemligheter”, skelett i garderoben, som jag inte kan dela med mig, eftersom de inte är mina. De blir fler och fler och ibland känns det som att de vill ramla ut. Ibland skulle man behöva någon, som man inte känner, att berätta för. Någon som inte är sensationslysten. Men det kan man inte begära av någon, för det är det hela samhället går ut på idag. Att dela med sig av sensationer, och alla är sig själv närmast!

Strax efter fyra läggs locket på och det blir kolmörkt direkt. Det blev ju väldigt påtagligt när vintertiden trädde i kraft. Innan dess gick det riktigt bra i och med att vi jobbar hemifrån. Vilken tidsvinst det är. Man har fått mer dagsljus, mer frisk luft, bättre vila och mer tid till återhämtning. Även mindre dåligt samvete för djuren. Nu är det dock en mörk tid framöver. Lyset på baksidan av stallet slocknade en kväll, så man ser inte handen framför sig när man ska in på logen, eller utfodra småkillarna. Det löste sig dock automatiskt i och med att de fick en ny hage i veckan. De har där nere i svackan så mycket gräs att beta så dem ser man inte röken av. De kommer bara upp för att dricka, och knappt det. När vi inte sett dem på hela dygnet tog vi pannlampan och gick ner och letade upp dem. Lillebror var så tjock om magen så man trodde han skulle spricka. De hade hittat en spann som blivit kvar med regnvatten, så de hade sluppit gå upp. Såna matvrak!

Taklampan till vårt arbetsrum har också gett upp, och fick bytas, liksom lampan i fläkten. Den var det lite värre med dock. Frågan är om det ens går att få tag i en sådan längre. Den är nog inte bytt sedan vi flyttade hit. Fläkten skriker som en mistlur, så den har nog gjort sitt den med. Vad händer!

Jag har nu ridit Andvari några gånger i hägnet på helgerna. Han kliver på med låånga steg. På kvällarna får man träna honom på gårdsplan i lampans sken. Han tycker inte det är jättekul med markarbete och krumelurer, men vi kör korta pass och det går framåt. Det är smidigt att ha nära till stallet när det är regn och rusk och mörkt mest hela dygnet. Andvari är så svart att det är omöjligt att se honom i hagen i skummet. Men snart är det Jul, och då vänder det! Så tänker jag och då kan det bara bli bättre.

Det mesta som hängt över mig är nu fixat. Fälttränat Ellen, som nu även fått en ny dragsele, då hon växt ur den gamla. Kastrerat småpojkarna. Vaccination och tandkoll av hela hästflocken, där ridhästarna nu är nyskodda, höstavmaskade och släppta i sina vinterhagar. Besiktning av bil och släp godkänd. Hämtat hem Andvari. Min knula på ryggen är bortopererad och stygnen tagna. Även min tandkoll gick över förväntan. Nu börjar vi komma i fas. Kvar är optikerbesöket, som aldrig tycks bli av. Tyvärr blir det inte heller någon Norrlandsresa i år. Alltför riskabelt bestämde vi. Folkhälsomyndigheten rekommenderar just nu att man bara träffar de personer man träffar varje dag. Jag är supernöjd med det och känner hur livet kommer tillbaka, lite närmare för var dag. Har bara en chef som sliter och river i mig, dag som natt, men ska försöka överleva det, och corona. Jag vet såklart att det är nya måsten på gång hela tiden. Det är det som är livet. Men när allt kommer samtidigt känns det ibland övermäktigt.

Ellen nyekiperad – nu kör vi!

Idag när jag körde bil högg det till i hjärttrakten och jag kom att tänka på att jag är faktiskt tio år äldre än pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt. Jag började fantisera hur man kommunicerar till folk om man blir akut sjuk när man kör bil långt hemifrån. Kom fram till att det är nog bara att härda ut och ta sig till sjukhuset.

Andi har funnit sig väl tillrätta och verkar fylla i kroppen. Han såg ut som en gammal ko när han kom. Vi tog en Kolla masken-test, innan vi avmaskade, för säkerhets skull. Unga hästar har ju inte byggt upp någon immunitet och det är säkert påfrestande att bo på internat. Han är i vilket fall glad och nöjd över att vara hemma igen. Han äter upp all mat han får, men han har låtit oss förstå att han vill ha hösoppa. Hela vattenkaret har han fyllt med hö. Det blir i alla fall inte dammigt.😂

På fredagen slutade jag tidigt och förberedde inför stundande långkörning. Bilen var klar, dragkroken fixad, liksom nya däck. Så var det bara den lilla detaljen med ombesiktning. Hoppsan, senast 30/10, dvs innan vår avresa. Dvs samma dag vi kom på det! Men Leif fick krypa till korset och göra vad han lovat, och hade dryga 30 minuter tillgodo att hinna infinna sig till bokad tid, innan andjakten ens börjat. Jag tog på mig att köra och hämta transporten på verkstaden på kvällen före avfärd. Snacka om goda marginaler. Vi behövde ändå inte fara i svinottan och medan Mimmi tog en hel massa powernaps lät jag talboken hålla mig sällskap. Då rullar milen snabbt. Andvari stod färdig att åka, men fick visa upp sig i ridhuset några varv innan det var dags att hoppa upp på släpet. Nu gjorde han ju inte riktigt det, denna gång. Utan Marcus lyfte hela bakändan, medan jag drog fram. Han var ju inte så maffig, hästen! Vi lämnade en vacker hingst, men nu är han allt annat än vacker, så skönheten satt visst i kulorna iaf. Han har vuxit en hel del, men tappat hull och muskler och i sin vinterpäls ser han mest ut som ett gammalt ök. Men ett snällt sådant, och så fort han rör på sig ser man redan i skritten hans potential. Visst, det krävs lite fantasi, men då ser man talangen och hans magnifika exteriör. Halsen är välansatt med en hög manke, välanlagd skuldra och en flott överlinje. En välvinklad bog och fyra rejäla välställda stockar till ben. Å så nått litet smalt emellan. Han äter som en häst och dricker som en svamp, men skiter som en fågel, så något borde väl fastna på revbenen. Jag tog en skrittrunda i hägnet, dagen efter hemkomst, och fick använda översta hålen i sadelgjordsstropparna på båda sidor, så nu får han allt lägga på sig lite hull. Jag köpte en ”Kolla masken” som vi skickar på måndag. Nu får han vila efter resan några dar innan han får gå med de andra pojkarna. Gimli blev inte glad att se honom, men gudars skymning vilken snäll häst!

Mer höst än så här blir det väl inte. Vackert med alla lönnlöv, som nu pryder backen.

Blodlönnen framför tulpanträdet förlorar sin prakt! Alla löven faller..

Jag har åter igen investerat i en ny pipa, som jag håller på att träna in på Ellen. Hittade även en läderrem, som jag efter mycket letande och pillande dekorerat. Snyggaste halsbandet, som passar till allt. Denna gillar vi! 👍

Vi har varit ute och lydnadstränat och även gjort lite fältträning, och tänk, den fungerar! Den signalen låter samma fastän man blåser mjukt, så den föll jag för.

Vi åkte ner till Lars-Åke igen för att gå med Ellen i betfälten, en sista gång innan de sista betorna tas upp. Regnet föll från gråsvart sky, men sånt är livet. Kläder efter väder, så reder det sig. Det var en lång resa och lika bra att göra sig av med allt kaffe innan man är nere på slätten. Leif stannade på en rastplats och jag rusade ut. Saxade över vajerräcket, och svish föll jag på ryggen och åkte kana ner i diket. Det låg en överväxt playwoodskiva på andra sidan räcket. Hal som såpa var den och just på den var jag tvungen att kliva. Leif hade missat hela skådespelet, men fick hjälpa till att torka mig ren innan jag kunde sätta mig i bilen igen. Dagens träning gick bra och nästa gång blir det träning i rapsen.

Vi brukar hämta vår mat på Ica Maxi på fredagar, men denna veckan fallerade det, då alla tider var slut när vi skulle beställa. Coronan har satt ny fart i Skåne, så nu drar folk öronen åt sig. Typiskt när man har som mest att göra. Men det var inte så mycket folk, men man märker ju vilken sort som sprider smittan vidare. Jag hade tänkt fortsätta hämta ut mina kassar, med eller utan corona, och bara kompletteringshandla sådant som inte finns att beställa. Det får kosta vad det vill. Nu när det var så länge sedan jag storhandlade senast märker jag vilka svårigheter jag har att handla. Mina armar funkar inte. Finliret är borta. Verka unghästar däremot går bra. Då är det de stora muskelgrupperna som får arbeta. Skulle jag få en kontroll med fulla kassar så tror jag de får behålla dem!

Idag ska vi hämta hem Andvari. Så nu ska jag rida unghäst igen. Då får jag passa mig så jag inte faller av!

Fallna löv!

Då får vi börja bloggen med ett foto av huvudpersonerna.

Å avsluta den i sängen! För fy vad trött jag är, i både kropp och knopp! Godnatt! 🧸

november 2020
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: