Jag ligger lite efter i skriveriet, så passar på idag, när ändå benen är trötta och stumma efter gårdagens promenerande i betesfälten.

Det låg till så att Leif var nerbjuden på harjakt till Österlen. Men så fick ena jaktkompisen förhinder, så markägaren och Leif skulle jaga själva. Då var Leif så fräck och frågade om jag fick komma med och träna hunden istället. Utan bössa. Det gick bra! Alldeles infernaliskt bra! Vi fick den mest ypperliga träning som tänkas kan, i att harar är de mest otäcka varelser som kan uppenbara sig på ett fält. Och att alla gubbar och tanter blir förskräckligt arga när de dyker upp, så det är bäst att stanna och jaga fågel istället. Åh, det var mycket roligare! Då var alla så nöjda och glada, och Ellen fick ägna sig åt sina pointerrevieringar, tills hon själv upptäckte att matten var ”försvunnen” och hon lärde sig att vara uppmärksam och hålla reda på matten istället istället. Så fick hon även gå i par och lära sig sköta sitt! Basta!

Vilken fantastisk dag, tack vare Lars-Åkes eminenta vägledning! Åh vi är välkomna åter! Bara det! 🙏

Så idag vilar vi, och vickar på nyklippta målade vintertår! Det ska man göra innan man vandrar milavis i högvuxna betesfält, har jag lärt mig.Aj aj!