Just som man tycker att livet leker, så händer det som inte får hända. Jag möter Tekla i dörröppningen med upplyft höger framben! Det var svullet i kotan och en sårskada på utsidan av skenan, en bortriven kastanj, samt några mindre revor. Neej, vad har hänt, och vad är klockan nu på kvällen före nationaldagen! Jag springer iväg efter mobilen på laddning och ringer Leif, som precis kört iväg till skogen med hundarna i dragbilen, och till Mimmi som ännu inte dykt upp. Sedan till veterinärens telefonsvarare. Jag lämnar inget meddelande utan provar igen en stund senare och då funkar inte ljudet på mobilen. När stängde jag ner den senast?! 🙄 Det var nog mer än länge sedan, så jag provade med det och startar upp igen. När jag sedan skulle slå pinnkoden fick jag hjärnsläpp. Snablars! Bara att starta om hjärnkontoret och låta nervsystemet jobba istället. Vi kom fram till att låta en distriktare komma och göra en bedömning av status. Det tog max trekvart så var Ingrid på plats och drogade ner Tekla x tre, till 400kg, utan nämnvärt resultat. Hon var inte minsta stressad, utan fullt medveten om vad som hände och skedde samt att hon absolut inte ville bli sederad. Nålen i såret gick bra, men bedövning, nada. Till slut blev det efter grundlig rengöring lite spolning utanpå. Efter det gick det bra att sy två stygn utan bedövning. Antibiotika på det och smärtstillande, sedan var vi lika trötta allihop.

Tekla fick ett fint grönt bandage och stå på box till att börja med. Vilken tur det var helgdag, mitt i veckan, så vi kunde både passa sjukling och fixa paddocken, medan stona fick turas om att hålla Tekla sällskap i boxen intill. Leif grillade och körde iväg och handla det viktigaste, vad det nu var. Jo, tändvätska, eftersom strömmen gick så fort han satte på den elektriska eldgaffeln. Vi ringde och bad honom köpa A-fil till Tekla och päroncider till oss. Vi förklarade med stor möda, i kör, hur han skulle hitta rätt på exakt rätt sort i vår lilla affär och Mimmi messade en bild på en burk Kopparbergs päroncider. Detta var vad han kom hem med:

En bild säger mer än tusen ord!🙈

Dagen avlöpte sedan fint, tills det var dags för nästa dos antibiotika på kvällen. Det blev protester, hopp och skutt och med halva dosen injicerad for liten häst åt ett håll och sprutan åt ett annat, och kanylen var borta! 😳😱 Shit shit shit! Vi fick i henne resten och in i nästa box. Sedan leta, leta leta efter en nål i en höstack. Eller närmare bestämt kanyl i kutterspånbädd. Borta! Mimmi åkte hem och Leif fick återgå till ovalbanan, medan jag påbörjade evighetsgörat med att sopa ut små små delar av kutterspån ut i stallgången med hjälp av en sopkvast med en ficklampa fastklistrad med silvertejp på kvastskaftet. Jag gick dubbelvikt och stirrade ner i spånen och lyssnade om något klirrade mot golvet. Men nej, kanyler klirrar inte som söm när man sopar, jag testade. Men tur i oturen, när halva boxen var tömd hittade jag nålen, mitt i boxen.

Sedan kunde jag återgå till att springa fram och tillbaka med hästar, hö, och vatten, som inte ville komma ur slangen. Till slut kunde jag hjälpa till att färdigställa ovalbanan, där vi lagt ut 20 ton stenmjöl på en dag.

Fint blev det! 😁 Nu väntar vi på reeegn…