Söndag morgon var Leif och Lisa iväg på räv(?)jakt i nysnön och vi hade soffan helt för oss själva. Jag hade varit förutseende nog att skicka ut katterna och var djärv nog att lämna kvar hundarna, medan jag fyllde på kaffemuggen och uträttade diverse göromål (efter att först ha dukat av frukostbrickan och mina tidningar. I detta fall rörde det sig om mellansvenska vorstehklubbens eminenta välkomstblad till nytillkomna vorstehägare – typ en lathund för hundförare på jakt med vorsteh.). Och tänka sig, de låg kvar, alla mina lathundar. Vilken lycka!

Annars har det ju hänt en del grejer i veckan som jag är mindre nöjd med. En kväll i skymningen gav jag mig iväg med bara Ellen för en runda i hägnet (Maja hade varit lite låg efter löpet, så hon fick stanna hemma för att inte bli nedkyld 🤔 och emellanåt bli imatad en del blodkorv). Följdaktligen fick Ellen gå lös på vägen medan jag tränade inkallning och stopp på pipan. Precis där hägnet börjar var hon plötligt försvunnen. Ljudet av bjällrans pinglande försvann snabbare än jag uppfattat att hon var borta. Jag är ju van vid att hon gör små sök båda sidor vägen när vi rör oss framåt inne i hägnet, men strax hördes ett ihärdigt skallande långt långt inne i skogen. Vem är ute med drivande hund så här dags, tänkte jag? På vår mark! Har någon av drevrarna rymt, månne! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara odjuret som drev, så långt borta, och med så ljus gäll stämma. Det mörknade snabbt, så när jag äntligen fick tag i Leif gav vi oss iväg inåt skogen på varsin sida den strömmande bäcken, som är 2,5-3 meter bred. Kunde hon ha simmat över den i kylan, dragits med och fastnat! Jag följde den först medströms, tills jag kom till ett rejält stopp av grenar. Då vände jag om och tog av åt det hållet varifrån ljudet från hunden hörts.

Nu vet jag var hon är, sa Leif! Där finns ett grävlingsgryt ganska långt iväg på andra sidan bäcken och hägnet. Det är Säkert Ellen som driver grävling. Nu var det beckskumt och vi snubblade fram i skenet av ficklamporna, genom ris och snår, och jag var nära falla i vattnet flera gånger. Strax tystnade skallet och Ellen kom tillbaka, som om ingenting hänt. Hon är ju van att jag går med ficklampa och har full koll vart jag är. Bara hon inte går på gris, slapp det ur Leif, innan han hann tänka! Huh! 😱 Så nu är det koppel som gäller, alltid, i skymningen. Nu ska hon minsann få smaka på andra bullar, än de hon fick smaka på luciadagen. Lussebullar med saffran. Hon blev alldeles lyrisk när hon kände lukten av saffran första gången. Någon hade tappat några bullar på golvet och kastat, så jag fiskade upp en ur kompostpåsen till Ellen. De luktade visst bättre än de smakade, tyckte hon, för hon höll på med samma bullbit en kvart, innan den slank ner. Sedan somnade hon i sin säng.

Collie-style. Umgås för mycket med Maja! 🤔

Vi har en liten bäck, med en liten fördämning i form av en pytteliten naturlig damm, vid sidan av vägen inne i hägnet. Där har jag fullt schå varenda prommis, åt båda hållen, med att hålla reda på Ellen. Nu är det ju minusgrader, men inte så många att vattnet frusit, och köldgrader är inget som stoppar odjuret. Nu hade jag ju lyckats få henne torrskodd hem hela den senaste månaden, men så igår var det ju dags igen. Liite för tidigt för julbad, och eftersom hon inte luktade apa satte jag in en bur med filtar i sadelkammaren, där hon fick ligga och torka, som straff, medans jag kvällsfixade hästarna. Julbadet får vänta tills nästa vecka!🎄

Annonser

Det märks ju på det jag skriver att det mesta just nu handlar om Ellen. Ja, så är det nog, och kanske inte heller så konstigt. För ska man inte tillbringa hela dagarna med att städa upp efter henne, så tjänar man på att istället ha henne under tukt och förmaning, dvs sträng uppsikt. Så får det bli. Jag har ju semester. Nu hade jag ju tänkt röja i hemmet, men det går ju sådär, med tanke på gårdagen. Fast jag får ju medge att hon lugnat ner sig betydligt och att hon även lyssnar ibland, samt till och med verkar förstå vad jag menar. Hundar är fantastiska.

Jag har nu vid flera tillfällen, utan kommando, förmedlat att hon kan ligga kvar och vänta, medans jag hämtar mer kaffe etc, och hon gör det! Detta är säkert tack vare att hon är med på jobbet. Det springer folk (liksom jag själv) fram och tillbaka hela dagarna och hon ignorerar det fullständigt och sover vidare. Om man inte påkallar på uppmärksamhet förstås. Då kommer hon, men går genast och lägger sig igen på uppmaning. Så har hon ju lite svårt att hålla reda på när det är lunch, eftersom det skiljer sig från dag till dag. När inte min kropp kan vänja sig vid oregelbundna mattider, hur ska hon! Fast snart ska hon trappas ner från tre till två mål mat per dag, för hon är ju en stor flicka nu, snart 6 månader.

Inte heller på onsdagen har jag lyckats få något gjort. Eftersom solen sken och det var härligt väder bestämde jag mig för att ta tag i ridningen och eftersom Mimmi är i flyttartagen tar hästarnas runtomkringskötsel upp all min tid. Den som inte Ellen tar! 😅

På kvällen kom Daniel och skodde på ridhästarna med snösulor och brodd, så nu är vi förberedda för Kung Bore. ❄️❄️❄️❄️

Det körde upp en svart volvo och rekade torsdag morgon, bara en liten stund efter att Leif och Mimmi lämnat i varsin bil. De skulle lämna Mimmis kärra på verkstaden. Jag var ju helt säker på att det var Leif som vänt tillbaka, så jag steg inte upp. Men när den körde iväg igen några minuter senare, utan att någon bildörr öppnats, kikade jag ut genom fönstret och såg den svarta volvon sakta rulla iväg. Ingen av hundarna sa ett knyst. Kan det vara så att min bil vid köksingången hindrat dem!? Oavsett känns det inte bra, men nu är man i alla fall förberedd för besök.

Tyvärr var jag sedan tvungen att vara hemifrån hela dagen, eftersom jag skulle köra Mimmis Tobbes flyttlass i trailern. Men, hundarna fick hålla fortet och allt var sig likt när Leif kom hem.

När man snart ska vara ledig brukar ju vanligtvis tiden snigla sig fram. Men, så är nu inte fallet. Veckorna fullkomligt rusar fram. Det är väl så det är när man har mycket inbokat.

I måndags var Marjolein här och ID-kontrollerade och chipade Tungli, som inte längre får behålla sitt namn, visade det sig. Det verkar bara vara på Island hästarna får heta nästintill vad som helst, bara det är ett namn med isländsk innebörd. Nu är han istället namngiven Leiftri från Gåvetorp. När vi valde det läste vi betydelsen gnistra, glimma och tycker det stämmer med natten han föddes. Nu hittade jag även betydelsen lugn! 🤔

Tekla fick ju heta Tekla, som tur var. Det hade jag ju bestämt sedan länge, att jag skulle döpa ett sto till Tekla. Tekla är ju ett egennamn, så hon har inget att leva upp till. Just nu är hon en egensinnig tonåring, som tror hon kan göra hur hon vill. Så i lördags, när jag mockade lösdriften, samtidigt som hästarna stod och åt, surnade hon till och langade iväg en spark mot mitt lår. Det var första, och sista gången! Absolut förbjudet!! Jag blev jättearg, och det lät jag henne veta! Med råge. Tur jag inte hade mobilen i fickan! Då hade det kanske inte blivit nån blogg idag. Eller hade det gjort mindre ont! 🤔

Tidigare på dagen var jag med Ellen på Vorstehklubbens utställning i Åstorps boulehall. Det var en trevlig tillställning med utmärkta faciliteter, med både stolar och bord samt servering. Nu hade jag ju aldrig varit där tidigare så jag hade, vis av tidigare erfarenhet, asat med mig förutom valp, både vagn, bur, stol och ryggsäck, och fick således lite lugn och ro att följa med i bedömningen, se och lära. Det är alltid intressant med ny ras. Tyvärr så var det ju bara Ellen och kullsystern Elsa, med uppfödare Lennart i snöret, i valpklass 1. Båda fick excellent och Hp (hederspris) och finfina kritiker, men det var Elsa som idag drog längsta strået. De var väldigt typlika och korrekta exteriört, men med lite olika kvalitéer för tillfället. Jag är i alla fall jättenöjd med Ellen som tillfullo motsvarar alla förväntningar. Jag vet att Lennart och jag har lite delade uppfattningar om mentaliteten, men jag tror att Ellen är snäppet intensivare. Men jag har väl fått vad jag förtjänar. 😅

Igår morse, när Leif åt frukost (i ottan) och ”passade” hundarna, passade Ellen på att smyga upp i övervåningen och leta efter mig. Hon har för korta klor, menar Leif. Tyvärr har hon även en skarp näsa och kände att en katt varit inne på toa, snöt en kattbajs, innan jag rusade ur sängen och bar henne nerför trappan i flygande fläng. Jag var jättearg och jag undrar om hon gör om det!

Det är ytterligare en sak som styr mitt liv, som jag kanske måste förklara. Det var Leifs morfar, som byggde det här huset, för en väldig massa år sedan. Han var lite nymodig av sig och skulle ha skjutdörrar istället för vanliga dörrar. Vi gjorde dumheten att spara dessa när vi renoverade och alla, hundar såväl som katter har lärt sig öppna dem. Därmed sagt att man måste ha ögonen på både katter och hundar, sin mat, och allt vad man håller på med heela tiden. Du måste passa din hund, säger Leif! Jaha, slipper jag göra allt annat då?! Min hund är öööverallt, heeela tiden!

Idag, min första semesterdag, var väl en sådan dag. Det började så bra med att jag både hann släppa ut ridhästarna, fodra och duscha, innan ”elen” (som hon heter när vi pratar bakom hennes rygg) började protestera. Hon var med och sov på golvet i badrummet.

Det tar annars alltid en väldans tid innan jag får äta, för alla djuren ska ha mat innan jag äter själv. Jag försöker lära Leif detta, men det har svårt att gå in! Ska byta ut kom ihåg-skyltarna från i somras, ”Stäng av vattnet!”, mot ”Ge hästarna mat, innan du äter själv!”

Efter duschen och lite trixande med påklädning och dylikt fixade jag frukost och fick med mig, valp och allt (frukostbricka, tidning, mobil, laptop, you name it) på samma gång in i TV-rummet. Då far ”elen”det upp i skinnsoffan och kissar på sig! Jag vet ju att det inte var meningen, men hon är ibland mer än lovligt framfusig och vi försöker förmå henne att ta det lite lugnt i sin framfart. Jag blev i alla fall jättearg och skjutsade ut henne i regnet, medans jag högg papper, vattenbalja och trasa och började torka. Det var dock ganska snabbt uppklarat. Men, när jag kom tillbaka in i rummet satt katten och slickade smöret från min ena macka. Behöver jag förklara att jag vart jättearg? Nej, tror inte det. Jag hivade ut katten, och den andre oskyldige, samma väg som valpen (nu inkommen). Jag bredde nya mackor, men aptiten hade svårt att infinna sig. Detta är svaret på frågan: Hur kan du hålla dig så smal? Jo, jag har djur! Jag äter väldigt sällan, jag rider så ofta jag hinner, så promenerar jag miltals och svälter på arbetstid.

Så har jag Ellen! ❤️

Nu har jag tagit tag i ridningen efter ett riktigt långt uppehåll. Jag har nog inte ridit en enda gång på snart en månad. Efter första ridpasset glömde jag stretcha, så dagen efter kunde jag knappt gå. Ännu värre var det nästa gång jag satt upp, rena tortyren. Men efter stretching var tredje ridturen precis som att jag aldrig haft något uppehåll.

Stackars lilla Ófeig är allas hackkyckling. Hon blir till och med bortkörd från maten av ettåringen Tekla. Tur i alla fall att hon är lättfödd.

Detsamma med mig. Ellen snor min mat så fort jag vänder ryggen till. Härom dagen tog hon min bamsestora fina avocado, som legat på ett fat på bänken (bredvid bananerna 😉) för att mogna på sig. Hon tog den när den var precis perfekt, och jag skulle bara torka upp en kisspöl hon precis gjort på govet. Fanken, hon är ju rumsren, nästan! När jag kom ut från badrummet efter att ha tvättat händerna mötte hon mig med munnen full av resterna på kärnan. Skalet låg på golvet! Den var god, sa hon! Skithunn!

Ibland kan det va bra att va kamoflagefärgad!

Fast på lördag får vi hoppas att hon syns. Då ska vi på Vorstehklubbens utställning. Hon ska ställas i samma klass som sin kullsyster. Hoppas där kanske är några fler, som hon kan slå! 🤣 Lennart valde valp före mig, men skit samma, jag hade tagit Ellen i alla fall. För Ellen är Ellen!

Jag är dum i huvet och glömmer vad jag håller på med, men ibland har man tur när man (inte) tänker! Jag tog ut vorstehvalpen och collien på en runda i hägnet, efter att ha försett mig med visselpipa, dummie, godis, koppel m fl, viktiga attiraljer. Släpper lös, varefter valpen ger sig iväg med stora språng utefter skogsvägen. Kallar in med pipan, meeen, nu börjar det! Visslar stopp och hivar iväg dummien. Valpen sitter kvar (och collien!!! 😅, som jag kastar mig fram och hugger tag i), skickar iväg valpen på apport, på en visserligen relativt kort apport, men som hamnat dold i vassen vid sidan om stigen, 🤦‍♀️ inser jag efter att jag gett kommandot. Valpen söker, söker och söker, och ger sig inte förrän hon hittar. Lyckligt vänder hon raskt tillbaka, sätter sig och levererar i hand! Man blir gråtfärdig av lycka! 😇

Jag har faktiskt tränat stoppsignal några gånger tidigare, och till och med tre gånger i köket i samband med kast, men detta var första gången utomhus. Så lite korkat att träna inkallning, stopp på pipa, stanna kvar, med kast, störning i form av hund och mitt ingripande, och svår dold apport, avlämning och leverering i hand, allt på samma gång. Men duktig hund, och det visade sig senare att det inte varit en tillfällighet. Hon kunde! Fast då tog jag en sak i taget. 😇 Ingen apporteringsspecialist! Pyttsan! Hon är duktigare än någon flatvalp jag haft i samma ålder, med så pass lite träning. Fast hon är säkert fem gånger jobbigare än en flatvalp, och tio gånger värre än en collie! 🤣

Måndagmorgonen började Leif med att tömma en 20- kilossäck torrfoder i en 15-kilos fodertunna. Dvs några kilo hundmat på golvet. Såväl hundar som katter tyckte det var helt ok, men det tog en stund. Sedan var veckan igång.

Jag var hos Pelle o röntgade om Majas höfter på tisdagen, men de var inte ett dugg bättre än för ett drygt halvår sedan. Så jäkla tråkigt, collies som inte har några problem med höftlederna. Det kommer hon säkert inte heller att få, men tradigt eftersom hon är så bra exteriört, men nu får det vara slutvisat.

Så skulle vi tränat för Sirpa, men hur ska man hinna rida när man är hos veterinären mest hela tiden, och plånboken är tom. Det ena ger det andra!😉 Jag brukar dra mig för att ta hem veterinären i onödan, för på något konstigt sätt tar det sedan aldrig slut med veterinärkontakter.

På torsdagen kom Ylva för att vaccinera och tandkolla hästarna. Skönt att ha det gjort i alla fall. Tungli var ännu för liten, så han får sin första spruta i januari.

Jag lämnade in ett spontankastat morgonurinprov på Ellen efter återbesöket på djursjukhuset. Det visade sig vara blankt, men en massa vita i urinen, så de ville ta ett sterilt prov med cystocentes och ultraljud, för att vara på säkra sidan. Hu, vad jag drog mig för det, men blev övertalad av Mimmi. Om nu något skulle vara fel är det väl ändå bättre att få reda på det från början. Såklart! Det visade sig vara helt fint, och på köpet fick jag ju veta att även urinblåsa och njurar såg normala ut. 👌 Detta var tredje veterinärbesöket med förgiftningen, som jag sedermera kom på kan ha berott på den stora idegranen på kyrkogården. 🤔

Tvättat transporten, har vi gjort också. Det känns riktigt bra. Största anledningen till att det blev gjort till slut (i november 😝) är att Mimmi snart ska flytta! Stalltvätten får dock vänta tills våren på grund av sommartorkan. Bara det inte blir likadant nästa år! 😳

En dag när jag var ute på en snabb rastningsrunda försvann Ellen! Lääänge. Hon har en pingla i halsbandet, så när jag inte hör den, hör hon inte heller mig, så då kan man lika gärna va tyst. Jag kom senare på att det var älgjakt, så hon kanske var och hälsade på någon i grannlaget. I fortsättningen har vi bara gått lösa i hägnet. Vi går ett varv efter jobbet varje dag, Ellen, Maja och jag. Ibland hänger även Mimmi på. Ellen springer minst tjugo gånger så långt som oss andra, men även jag känner att jag börjar få lite kondis.

Man kan vara olydig på olika sätt. Jag köpte några gröna bananer. Om det är gott med bananer eller inte råder delade meningar. Ellen provade dem ganska omgående, men konstaterade att de inte var mogna, och la resten av dem i fåtöljen.

Men dagen efter var de det, då slank de ner med skalet på. Fast hon sparade en till Leif. Jag hade ju redan ätit en grön, som tur var! 😊

Hur det än var, så när Ellen väl presenterade disktrasan, bestämde jag mig för att i alla fall åka på hundutställningen. Badat hade hon ju redan gjort på djursjukhuset helgen innan, så det fick räcka med putsning av svansspets så var hon i utställningstrim. Hon skulle in som nummer 60 i ringen, så jag ville inte åka allt för tidigt. Det är jobbigt som det är för en valp på hundutställning. Speciellt som jag inte hade någon möjlighet att ta med mig någon bur för henne att sova i. Jag hade fullt schå att få med mig ryggsäck, stol och hundfäll med endast en virrpanna i snöre runt benen. Därför kom jag fram klockan elva, precis innan veterinärbesiktningen stängde för dagen. Så långt var allt väl. Värre var det när vi anlände till ring 3 inne i gamla ridhuset. Där stod folk, hundar och burar som packade sillar och oliksinnade hundar sicksackade sig fram och tillbaka i en oavbruten ström hela dagen. Stackars Ellen – och stackars mig, som fått parkera en stol halvvägs ut i passagen! Vi fick dock god hjälp av en rasfrände, och blev servade hela dagen. Annars vete sjutton hur vi klarat upp det. Domaren fattade emellertid tycke för Ellen. Hon fick sitt Hp, BIR-valp 4-6 mån och vann även grupp 7.

Sedan följde åter igen en lång väntan inför BIS-finalen. Ellen höll på att gå upp i atomer, och levde runt som en övertrött bäbis. Till slut ville hon bara bort från eländet. Hon backade in i stora ringen, till publikens jubel. Vi som planerat en sådan storstilad entré. 😅 Trots allt ställde hon upp sig och showade framför domaren (och det var ju det viktigaste 👍) och kamera och slutade som BIS-4.

Björnkärrets Reine Marie ”Ellen” BIS-4 på Sydskånska KK:s Valp-/veteranutställning i Gåsatider. Tog mig friheten att låna fotot. Tack för det!

Jag vet inte vem som var skitigast eller tröttast, så jag brydde mig inte om att korrigera benställning, när hon hela tiden ställer upp sig så fint. Lite framför sig på fotot, annars är hon en synnerligen välbalanserad och korrekt konstruerad liten tik.

När vi så äntligen kom hem förväntade man sig att Ellen skulle slockna, men då visade hon Mimmi sin skattgömma bakom fåtöljen. Där hade hon förutom sina leksaker även gömt mina bilnycklar. Phu, det kunde blivit jobbigt måndag morgon! Fast det blev det i alla fall.

Phu, tur att denna helg är över. Jag hade ju lurat Leif att det inte fanns något gott hemma (enda sättet att få ha det ifred 😉), så när grannbarnen kom och jag var ute i stallet fick han lämna det dystra beskedet att tyvärr fanns det inget godis. Han hade annars skött sig och lagt den sedan länge inhandlade kransen på morbror Curts grav. Svärmor hade ringt Mimmi och bett oss köpa något fint, flera veckor i förväg, vilket vi gjorde. Vi kollade inte så noga då när det var dags, utan gav den till Leif. Först låg den dock bak i min bil några dagar. Sedan tog Leif hand om den och då hamnade den på taket till hans firmabil. Jag fick påminna så att han inte körde iväg med den liggandes kvar där. Senare hittade jag lite pynt (eller rättare sagt, Ellen hittade), som han tappat på gräsmattan, och så hade det tillkommit en extra dekoration.

Fast jag tror inte Curt snusade.

På fredagen stängde Svelandkontoret klockan 14.00, så vi rastade Ellen en snabb runda runt kyrkan innan vi for till Maxi för att handla. Ellen viftade glatt på hela kroppen när vi var tillbaka och travade in alla kassar i buren bredvid. Väl hemma satte hon sig att kissa på gräsmattan, som allra hastigast, innan hon rusade vidare in i köket. Hon kom med sådan fart att hon dånade in med bredsidan i köksskåpen och ramlade, för att lika snabbt vara uppe på benen igen. Hon tittade åt mitt håll och jag noterade då att ögonen var kolsvarta och hon vinglade till. Oj, slog hon i huvet, undrade Leif, när jag påpekade att något måste va fel. Vi satte henne i buren, medan vi tog undan de andra hundarna, och då satt hon och lutade sig mot gallret. När hon kom ut igen på köksgolvet tog hon snedsteg, mellan rusherna. Jag ringde direkt till djursjukhuset och de undrade hur snart vi kunde vara där. En halvtimme senare var vi framme och redogjorde för vad som hänt. Vilket var ingenting, vad vi visste. Vi hade inte sett henne sätta i sig någonting, inte heller varit nära någon svamp eller glykol. Bara gått en runda på kyrkogården, i koppel. Nu vart Ellen riktigt dålig emellanåt. Medvetandegraden gick ryckigt fram och tillbaka, hon läckte urin och började plötsligt krampa. Vi fick lämna kvar henne över natten på dropp och aktivt kol. Stackars den som ska passa henne, tänkte vi båda. De lovade höra av sig om något skulle tillstöta eller hon skulle bli akut sämre. Annars skulle vi höra av oss mellan elva och tolv dagen efter. No news is good news, så att säga!

Stackars Ellen!

Vi hade anmält både Maja och Lisa till SKK Internationella i Växjö, Maja på lördagen. Vi var sent färdiga och tvekade om vi verkligen skulle orka köra. Jag kände dock att jag behövde något annat att tänka på, så jag satte igång att bada hund. Det är väl ingen match att fixa ett korthår. Bara bada lite, packa lite och fixa frukost. Upp i ottan och iväg det bar. Vi var framme i god tid och gott om parkeringar fanns det, kryss i taket. Maja skulle in som nr 2 i ringen. Det resulterade i Excellent och CK, och fastän hon stod som ett fån, med svansen mellan benen, påtalade domaren (rasspecialist och allt) flera gånger att hon var ”en jättefin tik”. Hon blev 2:a bästa tik med reservcert och reservcacib, endast slagen av en finsk tik, som senare visade sig ha alla cacib hon behövde.

När vi ringde djursjukhuset fick vi veta att Ellen piggat på sig och själv dragit droppet, så hon kunde åka hem vid tvåtiden. Jag tror nog att de gärna ville bli av med odjuret. 😂

Ellen var klart piggelin när vi hämtade, men fick stränga restriktioner om att vila och ta det lugnt. Det vill säga koppelpromenader fram tills återbesöket torsdag. De sa det kunde hända att hon skulle bli jättetrött emellanåt, men det hände inte! Snacka om understimulerad valp! Leif ville absolut inte passa henne när vi åkte iväg till Växjö nästa dag, så hon fick hänga med och sova i buren.

På söndagen var det Lisas tur, men hon dissade domaren och fick nöja sig med very good. Skithund! Kritiken var annars ganska bra.

Vi fikade hos Cina på hemvägen. Ulf, mamma och Hedvig var också där. Så rastade vi hundarna i Alvesta centrum och for hem. Därpå följde en riktigt urjobbig vecka. Det sa bara swish, så var den slut (precis som pengarna, efter alla veterinärräkningar). Jag har ingen aning om vart den tog vägen, mer än att Daniel kom och gipsade Andvaris hov, så att han äntligen kunde gå ut i hagen igen, efter att ha stått inne i elva dar. Konstigt nog verkade han inte ha det minsta emot det, bara nöjd med att ha egen box och få maten serverad. En som var mer än lovligt jobbig var däremot Ellen, som höll på att krypa ur skinnet på fem dar. Hon hittade på allt bus hon kunde finna på. Hon läste gästboken, från pärm till pärm

Synd, för den var fin

Hon terrade Lisa och katterna. Kissade i skinnsoffan. Då blev matten arg, liksom när hon springer uppför trappan, så fort hon hinner. Inga hundar i övervåningen, så är det sagt. Bara katter. Så har hon rastat matten en gång i halvtimmen, så snart hon är vaken. Veterinären ringde på fredagen att Ellens njur- och levervärden var bra och vi skulle bara lämna in ett urinprov också. Nu får det minsann va slut på ”vilan”. Dietmaten är slut, men den var mest luft, tyckte Ellen. En dag satt Maja och vaktade Lisas mat, så inte Ellen skulle äta upp den. Själv skulle hon aldrig våga röra den. Lisa låg i andra rummet och gnagde på ben.

Idag har jag passat på att ta det lugnt, när Ellen gjort av med lite energi och varvat ner. Imorgon ska vi på valp- och veteranutställning i gåsatider, så jag tänkte vara väl förberedd. Ellen badade på djursjukhuset i lördags och trimningen av svanstipp var snabbt avklarad. Jag hämtade Mimmi i stan och köpte en pall spån på hemvägen, så lite hann vi få uträttat innan Leif påpekade, när jag städade badrummet, att ”Hon har tagit disktrasan!”. Hon var alltså Ellen! Jag påminde henne om att det minsann var jättebabba och tog den tillbaka, vände mig om och hann tänka ”nu kikar jag i spegeln och tar henne på bar gärning”, innan jag vänder mig om och den är borta, disktrasan! Jag hör Ellen på övervåningen och hur hon tar sig nerför hela den hala branta trappan, bredbent vaggande, stolt som en tupp. Dock utan disktrasa. Jag stönar, springer upp och letar. Tillbaka ner för att kolla så jag inte misstagit mig, men tomt. Inte heller har den ramlat bakom elementet. Upp igen, nada. Jag letade säkert tre, fyra gånger till, på samma ställen, och några till, utan resultat, för att inse att den slunkit ner i en valpmage. Hel, eller i bitar, var nu frågan. Ska man åka till djursjukhuset, igen, och kräkas upp den. Ska det vara nödvändigt. Flattarna åt ju ett otal disktrasor, men de var ju vuxna. Hm, inte kul att sitta där en fredagkväll, och utställningen kan man ju glömma. Jag provade med en rejäl sked senap. Det är bättre kräkmedel än salt. Jättegott, var det dessutom, tyckte Ellen, med Graveleijs sötstarka senap. Hon kunde mycket väl tänka sig en sked till. Jag tror det var Peggy som åt en halv burk då det begav sig och ”någon” hade ätit upp kompisens gasbinda till kragen. Hon spydde inte heller av senapen, utan av kräkmedlet på kliniken. Det var inte Peggy som var skyldig, visade det sig då.

Jag gav Ellen en rejäl skvätt olivolja också, för säkerhets skull, innan vi körde hem Mimmi igen. När vi väl var i stan började jag vela igen. Skulle jag åka om kliniken i alla fall. Jag messade uppfödaren, för att kolla vad han hade för erfarenhet av glupska små valpar, men han passade ju på att fylla år mitt i alltihop och jag ville inte störa. Catta, kom jag på, och hon kunde stötta mitt beslut, så jag körde hem. Det fick bära eller brista.

Maja och gänget tittade på TV, men blev jätteglada när jag kom hem. Vi utställningstränade lite i köket och lekte med bollen. Rätt som det var kom Ellen, med disktrasan! Den hade hon hämtat bakom fåtöljen! 🙈

Tänk att man kan bli så glad över en gammal disktrasa! 😅

Första snön för i vinter kom precis innan sommaretiden övergick till vintertid (förhoppningsvis för sista gången, men kvarnarna maler väl långsamt i vanlig ordning).

Den gångna veckans strapatser har tagit hårt på min sjuka lekamen. Influensa skojar man inte bort! Denna helgen ska jag verkligen lata mig, vila och ta hand om mig själv. Tänkte jag. 🙄

Min överaktiva valp måste dock först få möjlighet att springa av sig för att inte driva en till vansinne med sitt klättrande på väggarna.

Sagt och gjort, så byltade jag på mig och tog en stilla promenad i storskogen. Dvs jag strosade och Ellen flårusade. Vi kallar henne numera Elen, först så att hon inte skulle förstå att vi pratade om henne. Men senare eftersom hon gång på gång springer in i eltråden i sin framfart. Då tjuter hon i högan sky, men glömmer sedan lika fort. Nu håller vi på att lära oss gå ”här!” (lös på koppelavstånd – fot), vilket funkar ganska bra. Nu har hon dessutom lärt sig koppla på näsan under sina ”revieringar” (typ 😂) och hittar därmed då och då små ”byten” som hon levererar galant i hand.

Igår hamnade vi strax bakom vår sommarhage, fast på andra sidan bäcken. Ellen märkte direkt att det var hemåt och undersökte olika alternativ att ta sig över. Till sist simmade hon resolut över till andra sidan. Vattnet stod en bra bit över stövelskaften, så jag stannade kvar och kallade henne tillbaka. Det var såklart inte lika enkelt i det strömmande vattnet, men till slut simmade hon tillbaka igen. Mission completed!

Mitt mål hade varit att vänja henne vid vatten redan första året, så hon inte skulle bli en badkruka sedan när hon kopplar på förståndet. Vi har därför tagit promenader runt dammen i hingshagen, där hon springer i vasskanten, och sist gav hon sig självmant ut på en simtur! 👏 Vinterbad var annars inte med i planeringen! Efteråt blev det dusch i badkaret i Milk&Honey schampoo. Så nu sitter jag här med åtminstone en sovande väldoftande knähund i soffan.

Ibland funderar man på vilka ofog man ska ”bestraffa” och vilka ska man ”låta gå”, för det är det enda hon gör om dagarna, ofog. Det känns som att hon bara gör otillåtna saker. När hon inte slocknar i mitt knä, vill säga.

Inatt var de i alla fall duktiga vovvar, fast jag tror bara det var Lisa och Maja som skällde. Klockan var 02.04 (eller 03.04 sommartid 🤔). Jag vaknade direkt och sprang ner i köket. Lisa skällde mot dörren och menade att det stod någon utanför. Eftersom jag inte trodde riktigt på henne tog jag med valpen och släppte ut henne samtidigt. Hon sprang rakt på en svart häst. I mörkret är alla hästar grå, ju!? Men denna var svart och heter Tekla. Utbrytardrottningen i farten igen!

Det var mörkt både på uppfarten och gårdsplan, så därifrån hade hon inte kommit och de andra hästarna var kvar i hagen. Smart, eftersom där faktiskt är mat i mängder, ovanligt nog för årstiden. Det lär räcka minst en månad till. Jag fick väcka Leif och valla in henne i hagen igen. Sedan får det minsann bli andra bullar av.

Här är mor och son och två syskonpar. Sug på den! 🤔

När jag vaknade nästa gång var det för att Leif glömt Maja i hallen när han gick in. Hon hade alltså helt sonika öppnat ytterdörren och gått ut i natten. Hon stod nu och skällde utanför mitt fönster och ville in. För kallt i hallen med dörren på vid gavel, tyckte hon. Detta var nog vid fyratiden, så jag rastade valpen och somnade om.

Nästa gång jag steg upp gick Tekla utanför köksfönstret, igen, och hade gjort så någon timme tidigare as well. Leif planerade sätta en tråd till underst, men jag tror inte vi har någon så klurig häst som utstuderat lägger sig ner och kryper under, så vi letade vidare. Hagen består av tre sammanstängslade sommarbeten runt huset, och eftersom hon befinner sig på samma ställe varje gång måste hon ha hittat nåt bra ställe att ta sig ut på. Glasklart, hon kryper under tråden och går igenom häcken, räknade jag ut och hittade mycket riktigt spåren. Problemet löst. Jag är minsann både listig och stark! 😇

När vi väl installerat alla hästar i de sista beteshagarna för säsongen kändes plötsligt allt runtomkringarbete så mycket lättare. Skönt för en sjukling att slippa bekymra sig över ut- och insläpp av hästar. Det räcker gott med valpkissning. Man hinner bara tänka tanken, så sätter det igång nya saker. Vi upptäcker halt unghingst i hagen i mitten på förra veckan. Han går tillsammans med Gimli (Mr Niceguy), så bråkrisken är eleminerad. Vi hittade inga tecken på varken sår, svullnad eller temp och han blev lite bättre dag för dag, tills på tisdag kväll. Då var han blockhalt. Dock fortfarande utan temp. 🤔 Efter samtal med kliniken bestämdes att vi åker in på direkten, för att utesluta det värsta. Mimmi fick ta ledigt från jobbet och jag proppade mig full med piller och näsdroppar och påbörjade lastning av ovillig tvååring. Andvari är genomsnäll, klok och orädd, men storvuxen och färdigutvecklad som en fullvuxen hingst, och stark som en björn, och vi var bara två (späda, men envisa hästtjejer!) och hade våra farhågor om att inte komma iväg.

Jag började min hästkarriär som sjuåring i ett new foreststall, med att promenera nykastrerade ettåringar (eller om det rentav var hingstungar). Jag som var några år yngre än polarna fick såklart de snällaste (Puttifar, Lukas och Kabas var favoriter 😍), men man lärde sig tekniken och att aldrig släppa taget (anledningen till en av mina hjärnskakningar. Den andra i raden, när jag hängde i grimskaftet efter en häst på Ranered, under mitt första jobb, som sextonåring. Den första fick jag när jag ramlade av Totte på ”fritt valt arbete” på högstadiet. Jag frågade då gång på gång från sjukhussängen, under väntan på röntgen, ”Var det Totte jag red? Har jag ramlat av Totte?” tills mamma och Cina tittade på varann, befarande det värsta, och undrade om jag verkligen skulle bli riktig igen efter detta. Minnet från händelsen har jag dock aldrig fått tillbaka, men jag har fått veta efteråt att jag fick hjälp upp på hästen efter varje avsittning tills vi var tillbaka i stallet.).

Som trettonåring fick jag köpa min egen ettåring (en missförstådd fullblodskorsning), som jag promenerade och miljötränade. Det gick alldeles utmärkt, så länge ingen annan försökte sig på att leda. Inridningen gick sisådär, eftersom ingen lyckades hålla honom kvar när jag satt upp på ryggen. Hänga gick bra, men där var det stopp. Till sist fick han ridas in som en riktig cowboyhäst. Därefter var han tämjd och jag hade bara en ofrivillig avsittning från honom, med huvudet före i ett hinderstöd i cement. Därav tredje hjärnskakningen. Den fjärde var ej i något hästsammanhang, utan då en bänk gav vika när jag skulle önska en låt i Finjabackens tält på Hässleholmsfestivalen -08. Jag föll baklänges ner i kullerstensbeläggningen med två bulor i bakhuvudet som följd. Jag var yrslig och sängliggande i flera dar. Det var precis före VM, så familjen var mer orolig över om jag skulle kunna åka, än över mitt tillstånd. Det kunde jag, såklart. Vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig! Har aldrig kunnat! 😂

Denna envise rackare blev dock som förbytt, bara vi lastade på Gimli först så klev han tjänstvilligt upp och stod där som ett ljus hela resan. Det visade sig sedan, tack och lov, att det var en hovböld som smärtade. Hovbölder kan vara luriga och gå fram och tillbaka. Speciellt så här efter en torr sommar kan det vandra in en ilsken bakterie i lamellranden på torra hovar, när sedan blötan kommer. Han blev drogad, röntgad, uppverkad, bandagerad och upputtad på trailern för återfärden. Nu står han nöjd och glad på box, omgärdad av kompisar, och blir ompysslad.

Två dagar senare skulle han på återbesök när hovslagaren var på kliniken. Vi befarade att det skulle bli värre att få på honom på kärran denna gången, efter tidigare erfarenheter. Men tji fick vi! Han bara klev på. 😅 Smart kille! Hemresan påbörjades på samma vis, så nu är han både leatam och resvan! 👍

Andvari från Gåvetorp

Fan va bra han är, vår snyggaste tvååring ever!!!

januari 2019
M T O T F L S
« Dec    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: