Övning ger färdighet – förhoppningsvis

Arbetsveckan gick fort och plötsligt var det lördag (med betoning på plötsligt!). Det blev sent i säng, efter fredagshandlande, hundrastande, mockning, lite grillat framför TV:n, bandagerade av surgubben Gimli och kvällsfodring. Därefter sov jag till Stjärnornas stjärna, som jag spolade tillbaka lite varje gång vartefter jag vaknade, men till slut fick jag ge upp (och nöja mig med att tycka att Weise var klart bäst, med Renaida och Mariette tätt inpå!) och inta horisontalläge i sängen istället.

Snacka om panik, när jag sedan vaknade lördag morgon vid halv sju, istället för en timme tidigare, som jag ställt klockan på. Det vart fel klocka dock, den som är inställd på vardagar enbart! Men, på nå konstig vänster gick det vägen i alla fall. Bra planering och lite ”de får gå som det går!” så kom vi iväg i tid.

Ser ju inte så bra ut!

Jag skulle till ungefär samma område som på tisdagen, men bestämde mig för en annan rutt, om Skåneporten i Örkelljunga. Jag körde 1,5 varv i rodellen innan jag bestämde mig för att låna toan på McDonalds. Det tog 6 minuter max och det var fortfarande goda tider. Skönt slippa använda moder natur när regnet vräker ner. Kaffe i all ära, uppiggande, men det är vätskedrivande! 😅 Det visade sig nu att det vart gamla välkända vägen till Stenestad, som jag kört alldeles för många gånger förr. Jag slog bort alla sentimentala känslor från min senaste resa dit, då jag lämnade Vada med fölet i magen, för att aldrig mer återvända. Det var gamla klinikens sista operation innan flytten till Ugglarp. Nu vart samlingsplatsen bara några kilometer bort, så det kändes nästan som hemmaplan. Till skillnad från tisdagens resa, då jag kom från andra hållet, till nästan samma plats och kände mig helt vilsen. Märklig känsla!

Vi parkerade i en mindre sjö, men det hade i alla fall nu slutat regna och var uppehåll under hela kursen. Jag var tacksam för alla kläder jag hade slängt in i bilen. Fleese, goretxjacka och överst gamla Inkwellsvästen, som pricken över i!

Det var sju stycken öppenklasshundar och sex anlagsklassare, av olika raser, som gick på enbart klövsläp. Ellens löste sitt första spår galant. Fokuserad med näsan i backen, som en blodhund. Trots att hon inte visste vad hon letade efter. Klöven på slutet var hon inte så intresserad av. Det andra spåret gick hon en stund senare, men det visade sig vara lite för mycket störningar, med intressanta tanter bakefter, och hon blev lite yr i mössan. Nu blir det ett litet uppehåll på kursandet, eftersom de fått byta datum för kurs nummer två och det då hamnade samtidigt som Vårprovet, det vill säga fältprov. Nästa gång blir alltså den 6:e april och innan dess skall vi öva lite hemma.

Min nya mundering, och gamla jaktkläderna har dammats av 👍

Annonser

Nu ska det bli ordning

På söndagen, när vi tänkt rida i vårvädret, var Gimli så blockhalt som bara han kan bli. Stackars stackars!, men ridturen slapp han. Klinikbesök måndag förmiddag slapp han inte, utan fick vänstra framhoven uppverkad. En rejäl sulblödning var det, men där var inget var, än. Så skönt att stoppa ”olle i grind. Han, Gimli, får stå inne bandagerad nån vecka. Inte populärt! Snacka om surgubbe! Dessutom väger han ton, när bandaget ska bytas, varannan dag. Då står han som en elefant och låtsas att han håller på att ramla. Det var ändock väl att det var han, och inte nån av unghästarna som var drabbade. Man får ju försöka se det positiva!

Vi var inte tvungna att komma tillbaka till jobbet på eftermiddagen, och det var jag också glad för, eftersom jag sovit dåligt och skulle på kvällskurs med ”Kom igång med jaktprov”-träff på kvällen. Vi hade väldigt trevligt och det bestämdes datum för ytterligare två kvällsträffar med praktiska övningar. Detta var bara en bit nedanför Höör, men jag var ändock inte hemma förrän en stund efter 22 och hade en hel del att göra innan sängdags.

Haha, hon vet inte vad som väntar!

Kvällen därpå var det första Viltspårkursen med teoriträff i hällregn in the midle of nowhere. Jag körde efter gps i mobilen och jag tvivlade mer och mer på att jag visste va vi va va och vart jag var på väg, allt eftersom vägen blev mindre, allt krokigare och gropigare och bebyggelsen avtog. Väl hemma förstod jag bättre när jag insåg att jag kört över Söderåsen, och fram till orienteringsklubbens stuga. Där samlades vi ett härligt gäng, utan hund, men med presentation även av den vi har i snöret. Även detta var en givande kväll, späckad med fakta och tips för lyckad träning. Ytterligare åtta praktiska kurstillfällen och två provmöjligheter återstår av kursen, med början på lördag. Spännande!

Så lade jag märke till att min mobil var nästan urladdad. Vilken tur. Hade varit mindre roligt att försöka ta sig hem igen utan gps! 😱

Händelserik vecka

Måndagen var väl en helt vanlig måndag, förutom att det kändes lite ovanligt att jobba efter fyra dagars ledighet. Nästan skönt faktiskt, att vara tillbaka i gamla rutiner.

På fettisdagsmorgonen hade vi personalmöte, men för ovanlighetens skull blev jag sen och hade en riktig skitmorgon. Regnig dessutom. Ingen semla fick jag heller, eftersom jag slutade tidigt. Sedan fick jag hjälp att dressyrträna Ellen, med störningar av olika slag, av Leif, grannen och katten Mållgan.

Som tur var blev det semlor över, så jag fick en på onsdagsfikat istället. Mimmi hade kört hem tidigt för att förbereda leriga hästar inför hovslagaren, som inte kom. Men jag fick lite tid för annat när jag kom hem.

Sedan infann sig ”fössta tossdan i mass”, men såg aldrig röken av någon massipantåta. Dåligt, tycker jag! Jag skulle åka på privatträning i Klågerup efter jobbet och det kändes väl ”så där”, efter en riktigt strulig dag. Hundarna vägrade göra ifrån sig på hela dan, och det varnades för storm. Som att inte hällregn räcker! Ju längre neråt Skåneland jag körde, desto mer blåste det. Jag insåg att regnhatten var bara att lämna i bilen, om jag ville ha den med hem. Håret stod som en kvast runt huvudet, och var nästintill omöjligt att reda ut efteråt. Det får bli inbakad fläta i fortsättningen. Man lär sig. Ellen fick lära sig att ignorera hare. Efter att ha tjuvat på en som for upp framför nosen på henne, men som till slut försvann i fjärran. Ellen var som en liten prick i grannsocknen innan hon gick med på att blåsas in. 😱 Det blev alltså 1-1, till henne tyvärr. Så nu har jag lite att jobba på! Vi kom fram till att hon är ganska förarvek, men hård på vilt. Det vill säga, inte hård i munnen utan en otroligt stor jaktlust! Och det är en bra kombination, menar tränaren. Jag fick med mig mycket lärdomar hem, och en del att träna på, förutom halva leråkern runt kängorna, som jag ändå fått hjälp att spola av.

När jag kom hem var pållarna nyskodda och klara. 👍

Fredagen var Internationella kvinnodagen. Fast det märkte jag inte mycket av! Jag slapp fixa kvällsmat! Eftersom jag köpt med mig räkmackor hem. Men först skulle djuren ha sitt, och sedan vadade jag en runda med hundarna i hägnet, igen. Har svårt att tro att vi behöver mer nederbörd här nu!

På väg

Mot mitt nya liv! Jag hoppas på en nystart och ska försöka ge mig till tåls. I torsdags i gryningen bar det av. Mot huvudstaden med X2000. Jag fick akut behov av kalluft precis när vi skulle ge oss iväg hemifrån, och trängde mig förbi Leif, som spärrade vägen i halldörren. Jag bad honom i farten att ta min resväska. Det hade han nu inte gjort, märkte vi när jag senare klev ur bilen vid Norra station. Jag reste alltså light! Skönt, kan man tycka, så här i efterhand, och samtidigt en bra anledning att shoppa.

Dagen flöt på bra. Syster Cina hoppade på tåget i Alvesta och vi hade gott om tid att prata och umgås, trots att det blev två bråda dagar. Vi hann fram i god tid, även fast tåget var rejält försenat och stod stilla gång på gång. Vi till och med lyckades klara röda linjen till rätt station och ta oss den dryga kilometern till kliniken.

Väl framme möttes vi av glad och trevlig personal i en varm atmosfär.

De tyckte det var roligt att ha ”systrarna Bengtsson” på besök (sa de! 🙈). Lite annorlunda än den vanliga knäpptysta skara som brukar sitta i väntummet!

Jag hade förberett besöket med att fylla i mångsidiga formulär, som de fått mailat i förväg, liksom svar på en massiv provtagning, så tiden var dyr men välutnyttjad. Jag fick först träffa Eva barnmorska och sedan Berit gynekolog, som är den som skriver recept. Det var inga konstigheter alls, utan de förstod precis mitt beslut och mitt risktagande och jag fick mina bioidentiska hormoner, på licensansökan. I Sverige saknas kunskap om kvinnors mående och behov, och medicinmännen här är så dåliga på funktionsmedicin. Tack och lov för Mia Lundin, som tagit det på allvar och startat upp sin kvinnoklinik, HerCare, i Sverige, precis innan jag gett upp! Detta är alltså inte subventionerat av staten, eftersom det bara rör kvinnors välmående, vilket inte är så viktigt (Jag lider med de kvinnor som inte har ekonomi nog att kunna ta denna hjälp. Jag grät i ett par dar av lycka när jag förstod att Leif stödde mig och pushade mig att kosta på mig detta.) Bara det, att mötas av människor som förstår och inte förminskar ens besvär med dumma onödiga råd, känns fantastiskt. Nu kör vi!

Vi åt en pizza innan vi åter hoppade på pendeln på röda linjen tillbaka till Centralen. Där inhandlades pyamas, trosor samt ny nessesär. Eftersom det bara var torsdag hade vi gott om tid och köpte med oss en Matteus till kakan vi inhandlat på ett café. Det fick bli vår kvällsmat. Inte riktigt vad som rekommenderas, men det är ju inte var dag man är på resande fot.

Florentiner, var riktigt smaskens. 😋

Vi bodde på Hotell Generator, mitt i centrum. Billigt och enkelt, men med allt man behöver, när pengarna går till annat. 😅

Tack systern för trevligt sällskap! 😘

De där ögonen

Nya terminalglasen kom härom veckan och oj vad bra jag ser nu. Jag beställde även ett par nya progressiva, med smartdriveslipning, för att förbättra mörkerseendet vid bilkörning. Kontorsflytten närmar sig med stormsteg och då blir det långpendling!

Man får passa på att få lite hyfs på odjuret innan dess, för sedan kan man ju lätt räkna ut att fritiden är begränsad.

Ellen är väldigt lättlärd, men all over the place. Svår att komma inpå livet, liksom. Hon bara springer och springer. Man ska nog vara pensionär för att hinna med att aktivera såna. Kruxet är väl i så fall tajmingen. Man får va fit, för det gäller att ligga steget före, samt att vara bestämd och verkligen mena det man säger. ”Det där var för lite!” brukar Leif säga (Ellen är stoor nu, lite bufflig och hårdhudad, men såå snäll, innerst inne, om hon bara hinner lyssna 😍). Nej, så är det verkligen inte! Jag kan bli fruktansvärt arg och bestämd. Jag minns att jag skrämde slag på hela internatskolan en kväll när vi pluggade inför ett prov morgonen därpå. Andra valde att festa och det var ett herrans oväsen. Efter åtskilliga påtryckningar från min rumskompis, utan resultat, blixtrade jag till. Därefter vart det knäpp tyst i huset och förblev så, resten av natten. Så arg blir jag sällan, det kanske bara händer nån gång per decennium, men då är det inga tveksamheter. Det gäller att vara tydlig och distinkt! 🤣 Bara det att Ellen är som en förvuxen bebis, som har svårt att tygla all sin energi. Så vet hon att matten älskar henne, speciellt när hon sätter sig framför, sätter upp nosen, spänner ögonen i en och säger ”Förlåt, förlåt förlåt! Jag skall aldrig göra så mer!”

Då nästan tror man henne!

Tjo flöjt, sa Janne Vängman

Och pappa! Det är ett uttryck jag hört honom säga många gånger genom åren, men aldrig förstått riktigt. När jag googlade såg jag det är en boktitel. Får kanske läsa den nån gång.

I torsdags for vi upp till Alvesta för begravning. Vi körde om Ljungby och helt plötsligt på 25:an strax innan Alvesta körde vi in i ett vinterlandskap. Som att köra rakt in i en vit vägg. Stora snöflingor virvlade ner från skyn och lade sig i stora drivor. Mer och mer snö var det ju närmare kyrkan vi kom.

Det var sorgligt och en egendomlig stämning i kyrkan, men efteråt trevligt att träffa släkten, som vi inte haft så mycket kontakt med på bra länge.

Så fina blommor

Som de bäddar…

När man så äntligen har gått och lagt sig, för sista gången, efter att alla djuren fått sista målet och är rastade, och det låter som att någon håller på att välta huset! 😵😱🤔 Är det bara att stiga upp igen och undersöka saken. Det är Alfons som blivit instängd i TV-rummet och försöker bryta sig ut. Snarrrk 😴

Annars kunde det ju varit Ellen som möblerade om. Det gör hon var dag. Ibland ställer hon fåtöljen vid fönstret. En dag hittade jag ju Lisa liggande på fönsterbrädan. Samarbete lönar sig!

Andra dagar ser det ut så här.

Fast då är det Leif som möblerat, för att han inte vill ha en vorsteh i möblerna. Ellen tror det är ny säng, till henne!

Lite knivigare att ta sig i och ur, men ingenting är omöjligt!

Översvämningen i hägnet har lagt sig. Så idag simmade Ellen i bäcken istället. Dammen är ju fortfarande frusen. Detta hann hon med samtidigt som vi tränade reviering i beteshagarna. Jag tycker de är ganska stora, men uppenbarligen inte stora nog! 🤦🏼‍♀️ Söklusten är det inget fel på. När vi var klara fick hon flatterycket. Överskottsenergi!?! Jag får snart plocka fram cykeln (eller springskorna 😅).

Happy Valentines day!

Till dig oxå! Hann jag inte ens säga. Jag hade köpt med mig wienerbröd med chocolade hem till fikat, dagen till ära. Kände mig glad över att Leif lovat hjälpa mig att träna Ellen, och tänkte vi kunde ta en gofika efteråt. Eftersom jag ändå slutade tidigt köpte jag med en ostmacka, så jag skulle bli snabbt färdig. Jag hann inte innanför dörren innan Leif fiskat upp sitt wienerbröd (och hade gärna tagit min lunchmacka också, ovanpå sin pizza) och satt i sig det framför TVn. Så romantiska är vi här hemma! Det var länge sedan jag slutade fira någonting alls. Det är ju tanken som räknas, eller hur det nu var! 🤔

Jul, påsk, födelsedagar, bröllopsdagar – same same! Men lite roligt hade det ju varit tillsammans med någon som uppskattat gemenskap och samvaro! Fast jag har ju alla mina djur. Synd bara att jag inte kan ha dem på rummet. 😍

Fast jag har ju mina tre små vänner! 😂

Det fixar sig!

Snön töade bort och hela gården var en enda halkbana. Enda sättet att ta sig fram var med Icebugs. Alla var livrädda för Ellens glidtacklingar, när hon kom farande, utan en chans att kunna stanna. Jag har aldrig tidigare sett en hund sitta och kissa åkande kana! 🤣

Vi bestämde oss för att skippa rida och Mimmi hängde på kvällspromenaden med hundarna istället. Jag funderade på toabesök innan vi gick iväg, men efter besöket hos hypnotisören, för nu snart fyra år sedan, har jag inte längre besvär av min stressmage. Så vi traskade iväg i mörkret. Ungefär 100 meter in i hägnet började jag känna mig lite illamående. Ska du vända, undrade Mimmi. Nä, traska varvet runt ska jag väl klara. 😇 Det fixar sig! Efter ytterligare ett tiotal meter var jag betydligt mer tveksam, och vände hem, påhejade av Mimmi. Jag tar med hundarna runt, sa hon, medans jag masade mig hemåt, alltmer vinglig ju närmare gården jag kom. Efter att ha tömt magen krånglade jag mig i pyamasen och slängde mig i sängen. Där låg jag sedan utan att kunna röra mig. Hela rummet dansade och jag hade fullt shå att hålla mig kvar i sängen, kändes det som. Leif fick tre uppdrag via sms: spann, tofs och bubbelvatten, sedan gick natten, och nästa dag i magsjukans töcken!

Ibland kan man undra om magsjuka är enbart av ondo. Man blir visserligen lite matt och svag efterpå, men fastän urlakad ändå utvilad i kroppen och utrensad i huvet, och så fastan på det. Kanske en naturens rehab!?

Redan på fredagseftermiddagen mådde jag betydligt bättre och på lördagsmorgonen var jag, om inte fräsch som en nyponros men, som en ny bättre version av mig själv.

Fredagkvällen hade jag ägnat åt förberedelser inför mitt stundande besök på HerCare om tre veckor. Jag köpte labprover och bokade provtagning i Kristianstad, på enda stället i det här häradet. Sista möjliga tillfället dessutom, 18/2! 😅 Lite flyt ska man ha! Så fyllde jag i två blanketter med massor av sidor. Med vetskapen om att det inte fick ta för lång tid, för då skulle det kunna strula med skicket. Phu, stressigt värre! Ganska utförligt ifyllande krävdes, av matintag, klockslag och rutiner. Fick erkänna att jag lunchar på Pauluns allt som oftast, men tänkte jag kompenserar med grönkål och avslutar ju med guldmjölk varje dag. Så har jag ju faktiskt börjat med rekommenderade frukostmenyerna. Även om de blir till lunch eller i värsta fall kvällsmat ibland! 😂

På lördagkvällen firade vi Niclas uppe i Växjö. Vi åt och åt och spelade spel och hade trevligt, alldeles för länge. Vi försov oss morgonen efter och inte ens Ellen väckte oss förrän framåt halv nio. Hästarna fick ju mat sent kvällen före, men hängde på låset och undrade var jag höll hus med hökärran.

Jag tränade apport med Ellen, back (jägarfot) och pipan i hägnet (i regnet). Bäcken svämmar över sina bräddar och den torrlagda sjön likaså. Nu räcker det snart, annars får det bli vattenapportering på land. Jag har annars anmält oss till viltspårkurs i mars/april, när vi ändå måste gå kopplade. Ska bli intressant hur hon löser det!

Jag råkade stänga in Ellen i stallet ikväll och gick och ropade efter henne, gång på gång. Jag hörde pinglan avlägset, men inte kom hon. Olydiga hund, muttrade jag mellan tänderna! Till sist öppnade hon stalldörren och stormade ut! 😂 Så nu kan hon det, med! 😬 Hon har lösningar på allt! Det fixar sig!

50+

Volvon har tjatat både länge och väl om att det är tid för service, för att på senare tid övergå till att ”tid för service är nu överskriden”. I dag var det då klappat och klart att lämna bilen på verkstaden 07.00, innan jag for till jobbet. Vi skulle dessutom ta med Mimmis BMW för att kolla ljusinställningen, efter att hon fått byta lampa akut en kväll efter jobbet.

Igår plingade det till i min mobil: påminnelse om tid för mammografi kl 07.30 tisdag, det vill säga i morse. Någon ordinarie kallelse har jag inte fått. Att det skulle bli lite tajt om tid, förstod till och med jag. Det visade sig gå finemang att flytta fram tiden till 07.55, så hinner jag ändå i tid till jobbet. Dumt att dra på sig en massa onödig väntetid!

Allt flöt på som smält smör. Jag steg upp en halvtimme tidigare och Leif fixade djuren och vi hade nästan tre minuter tillgodo innan Bosse slog upp dörrarna till verkstaden. Mimmis kärra hade fått lampan ditsatt på fel håll, så det var snabbt åtgärdat. Vi körde hem och bytte till något mindre halkigt fordon och fortsatte mot Hässleholm, där Leif väntade max 10 minuter utanför mammon, innan han lämnade av mig, utan jyckar, på jobbet vid 08.00. 👍😅 Så ska en slipsten dras. Jämn takt!

13.03 hämtade han mig igen, nu med Ellen i bagaget, för att fara mot Hylte (vet inte för vilken gång i ordningen), för att köpa ny pejl (och ett par snuskigt prisvärda gortexkängor). Den andra säljer vi på blocket. Vi åt en utsökt bagel, från macken i Markaryd, på vägen. Bara den var värd resan! Mozzarella/pesto!👌 Leif tog en kyckling/bacon, som inte var sämre den.

Det tog väl knappt en halvtimme i Hylte så var vi väg hemåt igen. Vilket flyt!

Det var när vi kom hem igen som det började. Bromsklossarna var slut, så volvon fick övernatta hos Bosse, men det var väl inte hela världen. Det var när Leif hittade muspekaren till TV-datorn, liggande i hundfåtöljen och därefter ett vältuggat AA-batteri i TV-soffan, som vi förstod vad odjuret haft för sig medan Leif fodrade hästarna inför avfärden vid lunchdags. Men Ellen brukar ju aldrig, sätta i sig saker. Bara smaka lite, och fördärva möjligen. Det andra batteriet lyste dock med sin frånvaro, liksom ficklampan. Vi vände bokstavligen upp och ner på allt som stod väggalöst, fåtöljer och soffor, men inget batteri. Då ringde jag jouren och fick på stört en akuttid på Hässleholms djursjukhus. Ellen hade ju dessutom bara petat i maten när vi kom hem, och det har bara hänt en gång tidigare. Bäst att slå en röntgen och kanske hinna kräka henne, om vi har tur, resonerade vi. Precis när jag var på väg att fara iväg, kom jag på att ficklampan kanske kunde blivit kvarglömd i sadelkammaren igår kväll. 🤔 Det hade den inte! Däremot låg den i Mimmis bil. Konstigt, där har jag inte ens varit. Jag sprang in och vi gjorde om proceduren med underredskontroll av möblemanget. Mycket kan man hitta där, hundben, dammråttor och leksaker, men inget batteri. Men, även en blind höna… Leif såg något glimma till under den fula snidade draken och se, där var det!!! Batteriet. Jag ringde genast återbud till jouren. Tänk vad pengar vi sparat!

Stilstudie av galen valp!

En dag hade Ellen flyttat fåtöljen ett par meter, så den stod borta vid fönstret. Då låg naturligtvis Lisa på fönsterbrädan. 🙃

Mitt i allt spektakel under dagen kom jag på att det måste vara lillebroderns fyllårsdag idag! Jag checkade av med systern om han ville bli firad, och det ville han. Så jag ringde, grattade och anmälde vår ankomst till 50-årskalas på lördag. Om lillebror fyller 50, måste jag kanske inse att jag själv måste vara närmare 50+, snart! 😱