Bästa tänkbara Ófeig 🌟

I dessa studenttider har det blivit mycket ridning i hägnet, så blir det bara blir några hundra meter på smala grusvägen. Man skulle kunna tro att där är stilla och fridfullt i hägnet, men då bedrar man sig. Tisdagar och söndagar är det skytteträning och då brukar vi hålla oss därifrån, eftersom måltavlorna och kulfånget är på andra sidan vår ridväg. Sedan finns det ju andra stigar, men jag har inte behov av så mycket spänning i vardagen, även om våra hästar är skottvana. 🙉 I torsdags eftermiddag befann jag mig mitt i skottlinjen, när Ófeig plötsligt tvärstannade och studsade bakåt, med huvudet i vädret. Hon fräste genom näsborrarna och stirrade in bland granarna. Vad nu då? Jag är vanligen ganska tuff och brukar bara driva på, men detta var nåt annat, det förstod jag genast. Plötsligt hördes röster från andra sidan dungen. Vad i hela friden gör de här, hann jag tänka, innan jag såg älgen. Den rörde sig oroligt inne i den glesa skogsridån, fram och tillbaka längs viltstaketet och försökte ta sig igenom. Jag förstod det var personerna på andra sidan skogsdungen som skrämde den och drev den in mot vårt hägn.

Nu var det bråttom! Ófeig ville vända och lättade i framänden. Jag kunde omöjligt få upp mobilen ur fickan som hon konstrade, utan fick skynda mig av. Jag fick tag i Leif direkt (Kryss i taket!), samtidigt som jag förstod att det var ett gäng utländska arbetare som planterade skog på grannfastigheten. De kom närmare och närmare och skrek på utrikiska åt varandra, varpå älgen blev alltmer trängd. Du måste driva älgen västerut längs staketet, sa Leif. Lättare sagt än gjort med en häst som redan var på tårna. Så jag började lite försiktigt med ett how, sedan How, sedan av alla mina krafter HOWade jag iväg älgen, med bultade hjärta stampande längs vägen med Ófeig dansande i tölt bredvid. Undrar vad människorna på hygget tänkte! Det trodde väl bergakungen själv var i antågande! 😂

När vägen tog slut vid vändplan var det nära på omöjligt att ta sig upp på hästen igen, men till sist lyckade jag i alla fall sitta upp i farten. Tur man är smidig! 😅 Därefter fick jag en ridtur som hette duga. Ófeig var så laddad att hon knappt rörde marken, så jag valde att rida samma runda två gånger till, för att visa att allt var som vanligt igen. Jag vet inte vem som var svettigast efter denna ridtur, hästen eller jag, men jäklar vad bra hon gick. Vilken häst hon är Feigan!

I denna stund bestämde jag mig för att försöka få det där fölet efter henne i alla fall. Hon är bästa önskbara avelsmaterial, vad tänker jag på! Jag har haft all tid i världen att njuta av henne som ridhäst. Hon är fjorton år, har en riktig toppvisning, både exteriört och gångartsmässigt. Mitt enda sto efter Vada. Hon är lika stabil och klok som sin mamma, med alla hennes goda egenskaper och mycket mycket mer därtill, men har en energi och vilja som aldrig tryter. Jag är en kycklingmamma och rädd att något ska gå fel, men kanske får jag inte fler chanser och då skulle jag ångra mig. Nu får Ófeig bli avelssto!

Nuvarande avelsstona på Gåvetorp: silversvarta Óskadís och gulsvarta Ófeig.

Så kom Holly!

Efter lång väntan, 9 månader och sex dar, närmare bestämt. Inte helt smärtfritt, men det går vi inte närmare in på. Lite sport ska de va! Så efter några oroliga dygn var vi ganska urlakade hela klanen. Dagen efter var det planerat igångsättning, om hon inte behagat komma ut självmant innan dess, och detta var 6:e Juni. Så för att inte ta udden av Sveriges nationaldag hade hon den goda smaken att välja en egen dag för sin ankomst.

Välkommen Holly Grahl. 🇸🇪

Sommarplågan!

Den är lätt att glömma, speciellt när man efter en lång kall, blöt vår längtar efter sommar, sol och värme. Nu kom sommaren, idag min första semesterdag, på riktigt. Knotten kom för ett par, tre veckor sedan och de är i år rent ut sagt för djävliga.

Vi har ett riktigt frodigt bete utan lösdrift och där tänkte vi ha den magre och hingsten. Vi har tagit in dem om nätterna, men unghästen är ju inte precis den fetlagda evigt hungriga typen, utan ratar nu allt annat än gröngräs. Inte ens lusern går ner. Jag tänkte att vi sätter väl på ett täcke, så får han väl gå ute då. Sagt och gjort. Han är den snällaste av snälla och mest medgörliga unghäst jag stött på, så han stod som ett ljus medans han kläddes på i heltäckande luva och täcke, där ena bensnöret blivit musföda.

Allt var väl frid och fröjd i några timmar, tills knottsvärmen attackerade och han la sig ner och rullade. Täcket gled ner, trots bukgjord, varpå det andra bensnöret bestående av ett brett resårband hamnade om karleden. Leif kom inkörande på gården, samtidigt som Tobbe hörde hur Andvari dundrade fram och tillbaka i galopp, utanför fönstret, för att bli kvitt otyget. Både Mimmi och Leif ringde mig samtidigt. Så fort jag visade mig blev han lugn och stod som ett ljus medans vi knäppte loss och rättade till. Nu blir det väl problem, tänkte jag. Stackarn! Han har väl aldrig tidigare ens haft ett täcke på. Men, nej då. Han var lika snäll nästa gång munderingen skulle på. Fast först skulle täcket lagas.

Jag har en gammal Husqvarna symaskin, som införskaffades ny när vi byggde vårt första hus, för 35 år sedan. Det skulle man väl ha i ett hushåll, symaskin, likväl som hushållsmaskin och mangel. Man kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger jag använt dessa livsnödvändiga maskiner. Nåväl nu var det dags. Jag hittade en bakre del av Vadas gamla täcke, där jag avlägsnade vad jag behövde, nålade, satte i sladden och placerade trampan på golvet. Sedan kom jag på anledningen till min uteblivna karriär som sömmerska. Jag hade faktiskt högsta betyg i syslöjd och har dessutom sytt en folkdansklänning och diverse kjolar, så talangen vill jag påstå inte är helt frånvarande. Det var bara helt omöjligt att utröna hur alla rattar skulle vara inställda för att sy zig-zag. Hur jag än gjorde blev det raksöm. Till slut hittade jag en gles söm, som jag valde. Jag körde fram och tillbaka gång på gång, tills… Pjutt, hördes det inifrån maskinen, sedan bolmade det ut rök ur kontakten där jag stoppat i sladden i maskinen. Jag slet ur sladden, tog maskinen under armen och hivade ut den på yttertrappen. Så var det färdigsytt för denna gång, och antagligen på denna maskinen. Jag får tro att den gjort sitt. Tråkigt nog hade jag en söm kvar, men den fick jag sy för hand. Det blev inte jättefint, men fullt användbart.

Dock attackerade knotten hans ben och underrede så pass att jag ändå fick ta in honom. Kanske gillade de den unkna mögellukten, från det gamla täcket. Jag slängde det i tvättmakinen med en skopa parfymerat tvättmedel. Skam den som ger sig! 😇

Så gick vi vår runda i alla hästhagarna, letade fästingar, sprutade citronella och smörjde tjärsalva. Jag såg på långt håll att något hänt i lösdriften.

Jävlar, vilken smäll!

Vi skyndade dit, i alla fall jag. Hon med magen rör sig nu vääldigt långsamt. Hela den bärande stolpen knäckt på mitten! Vad har hänt? Hur ser hästen ut? Vem av dem? Vi rusade ut och undersökte hästarna, två småslynglar och en gammelgubbe, som inte skulle kröka ett hår på någons huvud. Det var inte en skråma på någon av dem, tack och lov! Så frågorna kvarstår…

På älgpass

Det blev ju en oväntad start på min sommarsemester. Solen flödade in genom rutan. Det var ju lördag morgon, så ingen klocka hade ringt och jag var helt lost på tiden. Så kom jag på att jag bett Leif fixa djuren, så jag skulle få sovmorgon, och det visade sig att klockan var nästan halv nio. Skön känsla med fint väder efter allt regnande. Bra för Mimmi och Tobbes nysådda gräsmatta. Det börjar redan lysa lite svagt grönt på håll. Det skar i hjärtat när slamtömmaren i onsdags rent sonika klafsade ut, rakt över det nysådda i värsta hällregnet, fram och tillbaka gång på gång. Han sjönk ner till anklarna på sina ställen. Trodde aldrig han skulle bli färdig. Så snart det torkat upp fick Tobbe laga, och nu gror fröna vackert ljusgrönt och skirt. Tänk vad de slet med sådden mellan skurarna, välten kladdade igen och Mimmi höggravid. Vi var iväg och parade Lisa och kunde inte hjälpa till. Mimmi var beräknad till igår, så nu är risken för för tidig födsel över. Jag tror det blir på mors dag. 😇

Nu svävade jag visst ut. Jag tänkte ju berätta om den otippade morgonutflykten. Leif kom infarande precis när jag kom ur badrummet och berättade att vi hade fått in en älg i hägnet. Hela jaktgänget höll på att samlas och jag blev anmodad att ta position framför stora stenen på hygget med 180° utsikt över skogskanten, skjutbanan och infarten till hägnet. Där stod jag i morgonsolen när drevkedjan och hunden vallade bort älgen. Fyra korpar cirkulerade kraxande över grantopparna och tyckte väl vi störde friden, vinden rasslade i asparnas nyutslagna bladverk och fåglarna sjöng. Grannflickan red förbi i skritt vägen fram. En traktor kom körande. Några skott i fjärran, men det måste vara från en annan skjutbana, för inte hade de väl skjutit älgen. 🙊 Sedan hände inget mer på en halvtimme, innan telefonen ringde och jag fick veta älgen tagit en annan väg ut ur hägnet. Det blir till att lappa och laga. Så var det slut på älgjakt för denna gång!

Óska’ -vår tama älg

Jag fick äta min frukost i lugn och ro tillsammans med min trogna jobbarkompis, som nu även hon är en före detting. En gårdshund har vi ju redan i Maja. Får väl satsa på allround fågelhund då. Därefter mockade jag boxarna och kom på att jag glömt tömma hästtransporten efter vi lämnat iväg Óskadis. Döm om min förvåning, när jag belamrad med skottkärra och grep öppnar dörrarna och finner den helt ren. Hon har inte rört sig ur fläcken på hela resan upp till Norrköping! RRRRumsren!?

Inte minsta klutt att mocka! 😳

Första dagen på resten av mitt liv

Den är imorgon. För nu vart det slut på yrkesarbetandet! Tror jag i alla fall. Har svårt att tro det skulle dyka upp något passande jobb till en något överårig medelålders kvinna som närmar sig pensionsåldern. Men, vem vet? Först ska jag i alla fall ha en lång skön semester, gärna lite lagom varm, med sol hela dagen och lite regnskurar om nätterna. Sedan får vi se. Jag ska nog kunna sysselsätta mig. Jag har även bestämt mig för att bygga upp min ömkliga kropp och bli mer fit än jag varit de senaste tjugo åren. Det blir en utmaning som heter duga. Sedan får jag nog satsa lite på konditionen, så inte pumpen lägger av, nu när jag fått min första spruta.

I morse var det tack och adjöföreställning på teams med arbetskamraterna på skadeavdelningarna. Det var verkligen jätteroligt med en pratstund, en skymt av de som var med i bild, och få tacka så hjärtligt för de fina presenterna. Hästavdelningen ser man ju inte så ofta numera.

Igår kom Johanna med blommor, en fantastisk hortensia, och flera paket. Dessa innehöll ett dussin kaffekoppar a la Ernst och en mjölkanna därtill, från skadeavdelningarna. Superfina! Helt i min smak. Det var Mimmi som tipsat om att hela min gamla servis koppar gåttisönder. De har dock hängt med sedan jag flyttade hemifrån, och det var inte igår, så detta passade så perfekt. Av resten av kollegorna och bolaget fick jag ett presentkort, varifrån jag så önskade, och det ska minsann få bli ett silverarmband, som jag länge velat ha. Hoppas den förbaskade coronan kan ta slut nån gång så att jag kan åka ner och visa upp det efter sommaren. 😍

Välkomna på en kopp kaffe, eller två,
eller varför inte ett dussin! 😁

Det tog nästan hela dagen att avsluta gamla ärenden och tömma datorn på femton års samlande. Tänk vad det gömmer sig saker, i undermappar, här och där, som man inte ens visste existerade. Papperskorgen fylldes på så fort jag tömt den. Men nu är den tom! Hoppas jag inte lämnat allt för många spår efter mig, mer än möjligen i hjärtat hos mina käraste kollegor!

Nu är provisoriska kontoret tömt på både mina och Mimmis grejer och inlastade i volvon med Leifs hjälp. Med två stolar, fyra skärmar, två brädor, stor flyttkartong med datorer, tangentbord, mousetrackers, telefongrejer, sladdar, you name it, så får det bara plats en person i bilen. Så hoppas vi inte behöver den i helgen. Vill inte behöva lasta ur allt igen! 😅

Femton år, bara sådär! 👋

Så var de dags igen, att bränna iväg uppåt E4:an. Denna gång med trailern bakefter och Óskadis inuti, samt inte fullt lika långt att åka. Vi var på väg till hingsten, eller nej, ingen hingst där, utan till seminstation på Gäverstad gård. Jag har kollat henne varje dag och teasat hingsten, men inga tecken på brunst än, och väl var väl det, eftersom det var helg i Danmark i måndags och inget skick den dagen. Hon kan allt få dröja några dar till! Efter många om och men kom vi fram, strax efter lunch och många skurar senare.

Ombytligt väder

Hingsten ifråga har varit påtänkt sedan jag fick veta, förra sommaren (faktiskt samma dag Ófeig kastade sitt föl), att Kveikur frá Stangarlaek var såld till Danmark. Då trodde man fortfarande att coronan skulle ta slut efter sommaren. Efter lite räknande och plussande insåg jag att det skulle bli en väldigt kostsam historia att ha henne på semin i Danmark, och sedan rann det väl ut i sanden. Jag hittade ingen annan bättre kandidat (med 10 för tölt! 😉) och tiden gick. Så en dag i våras fick jag se att Hreyfing AB skulle ta in sperma från Kveikur. Närmare bestämt Åsa Nevander, som ägde och tävlade Óskasteinn frá Oddhóli, Óskadis pappa. Jag har länge tänkt jag skulle höra med Åsa om hur han var som individ. Nu var det ju läge! Jag fick veta de höll till på Gäverstad gård, där Óska själv blev till en gång i tiden. Detta var ju ödet! Det måste ju vara meningen, och så fick det bli.

Ett foto på Óskadis framför blå porten innan vi for. Man kan tro där redan finns nåt i den stora magen 😉

Jag ska minsann försöka få till en ny Ferrari! För det är jag värd 😉

När vi lastade ut Óska öppnade sig himlen och hon förpassades genast ut i sin väntande hage. När vi pratat en stund och sett oss omkring klarnade det upp igen. Då kände jag plötsligt igen mig och kom ihåg hur vi släppte ut Imd, i exakt samma hage i maj år 2005, för sexton år sedan. För femton år sedan föddes Óskadis!

Jag letade fram en gammal dagbok och läste mina fullklottrade anteckningar maj månad och bakåt till mars. Bladen var så tummade att det gick att läsa både fram- och baksida samtidigt. Det var rena kaoset, så som det alltid var här hemma på den tiden. Vi hade en valpkull på elva valpar, på Peggy, som var en dryg vecka gamla när vi for till Crufts med Gissa och överlämnade allt stök till mamma, svärmor och Mimmi. Mimmi var då sjutton år och kunde allt som var värt att veta. Jag fick ryggskott på hemresan från England, så Emma bytte av Leif vid ratten mellan varven, och vi planerade redan under färden nästa kull på Mary och Gibson, våra egenproducerade jaktchampions. Vada var under fertlitetsutredning, efter att ha gått tom två år i rad med Randver och Skorri, och betäcktes med Kanslari lite senare. Silja var på Herrestad för träning hos Johanna och Vignir, men blev sjuk och stod en månad på Strömsholms djursjukhus med lymfangit och vätskande ben, eller om det var den gången hon fått en stressfraktur och hängde i matta 8 veckor på samma djursjukhus, helt i onödan, eftersom de trodde de hittat en röntgenverifierad spiralfraktur i lårbenet, vilken de själva orsakat när de sederat i benhinnan. Jag kommer inte ihåg vilket. Denna olycksfågel till häst. Det var bara något halvår emellan. Imd fick följa med Óskasteinn upp till Ia och Denny, eftersom hon inte hunnit bli dräktig på Gäverstad. Hon kom dock inte i brunst igen, utan visade sig vara dräktig i alla fall. Marjolein hämtade sedan hem Imd, när hon körde med tom transport från Stockholm, eftersom Marys sju valpar föddes och vi samtidigt hade valpleverans på Peggy-kullen. Phu! Detta var bara de viktigaste sakerna och almanackan var så fulltecknad att den knappt gick att läsa. Jag utelämnar allt annat med valpbestyr, fotografering, telefon med valpköpare, valptester, leveranser, träning, jaktprov och utställningar. Det gick i ett. Jag jobbade bara 75% på tre dagar i veckan på den tiden, eftersom jag hade 12 mil att köra till vårdcentralen i Älmhult tur och retur. Leif gick visst in i väggen, och ville skiljas på hösten när han återhämtat sig. Precis innan vi skulle fara till Finland och Gissa skulle tagit sitt Internationella championat. Jag har ännu kvar min gammalrosa manchesterkostym med svart brodyrtopp hängande oanvänd i garderoben, storlek 34. Vi delade på oss några månader och jag bodde själv med alla djuren en riktig vargavinter på gården. Fick hjälp av grannen Jörgen att skotta snö, minns jag. Flickorna gick på internatskolor långt upp i norr, båda. Leif ångrade sig, precis när jag avvecklat hunderiet, sålt mina avelstikar (förutom Gissa, Betty och Lotta), samt skaffat jobb och lägenhet i Småland. Jag fick jobb på Sveland samma vecka och det kändes som att det var meningen att jag skulle bli kvar. Så det blev jag. Då bestämde jag mig för att klara allt själv och gick kurs i barfotaverkning. Som mest hade jag tolv hästar jag skötte själv var fjärde vecka. Jag var stark som en oxe. Jag klarade mig nästan tio år till innan kroppen sa stopp och jag fick lite cancer. Sedan har livet inte varit sig likt och jag har måst trappa ner på galenskaperna Nu har det alltså gått femton år, och på fredag gör jag min sista arbetsdag på Sveland, innan jag avslutar med fyra veckors semester. Välbehövliga sådana! 😅

Hoppsan! En oavsiktlig skärmdump. Vi lyssnade på Calle på resan, på Leifs önskemål. Undrar om han ångrade sig, efter alla tankeställare. -Va faan ska man äta då, undrade han när boken var slut 😂

Valpar planeras!

Vad ska man tro? Lisa parades med ung hane förra året, utan häng. Egentligen skulle vi använt en äldre hane uppåt landet, men eftersom löpet kolliderade med en konferens, som enligt Leif var väldigt viktig 😳, fick det bli en lämplig hane på hemmaplan då istället. Men, hon gick alltså tom. Eftersom vi nu hade 80 mil att åka, ända upp till Delsbo i år, tog vi progtest på dygn 10 som låg på 5,5, samt dygn 12 på 18,6, i onsdags. Vädret slog om och blev varmt så vi for upp redan på torsdagmorgonen och provade så fort vi var framme på kvällen 1,5 dygn efter provet, för att inte missa. Tiken ställde upp sig men hanen fick ej till det. För tidigt? Troligtvis! Vi åkte de resterande 20 milen upp till Härnösand för att övernatta hos dottern med familj, och ner igen på morgonen efter. Hanen var mer på, men inget häng. Kan tillägga han parat en tik med två häng med resultat 10 valpar i vintras. Vi lämnade kvar Lisa hos Gibson och åkte till dottern igen. Hanhundsägaren Johan provade ett par, tre gånger om dagen. Inget häng trots idoga försök. 😳 Han lämnade dem ensamma korta stunder. Lite privacy kanske var var som behövdes. På söndagen sa Lisa ifrån att nu fick de va nog! Så vi for ner och provade en sista gång innan vi styrde hemåt och trodde det var över för denna gång, efter 240 mils parningsresa. Döm om vår förvåning då vår gamle Amos blev som helt tokig på tisdagen. Nuuu är det dags, sa han! Leif fick kasta sig iväg till djursjukhuset i Hässleholm för att kolla om Lisa fortfarande var i höglöp, om han borde åka tillbaka de 80 milen till hanen. Han fick vänta i sex timmar på provsvar! Man kan förstå att de har mycket på jouren efter långhelg. Men när vi fick svaret visade det på 200, så troligen har vi prickat rätt dagar i alla fall. Veterinären hittade inga fel på Lisa, utan menade att det kan bli valpar i alla fall. Vi får hålla tummarna! Om en vecka ska hon herpesvaccineras, och om ytterligare tre får det bli en ultraljudskontroll.

Nillas Castor Gibson

I vilket fall fick vi en härlig och annars avkopplande helg tillsammans med Emma, Martin och alla barnbarnen.

Whoop whoop!

Som ett brev på posten, alltså efter en dryg vecka, kom mina paket via Post Nord. Mina efterlängtade springskor, Salomon Speedcross. Som väl var hade jag luskat ut att de var jättesmå i storlek, så jag tog en storlek större än vanligt, och de var PERFEKTA! Som tur var regnade de inte hela dygnet så jag kunde inte låta bli att ta en testrunda med Ellen i bältet. Jag klarade nästan 1 km, utan att smälla av. Fast Ellen satte iväg i galopp, i vanlig ordning. Det är jäkligt jobbigt att bromsa, speciellt när man kiknar av skratt. Då har man nog av att kämpa för att få luft. När hon travar går det bättre. Hon struntar i småkillar på cykel och vi svävar fram ( kan man inbilla sig 🤪). Inte riktigt som när jag kutade senast, för närmare bestämt 36 år sedan. Lidingöloppet var något längre och backigare. Det var tredje gången i rad som jag deltog och varje gång var jag någonstans blad de 350 bästa, fastän deltagarantalet mångdubblades. Året efter låg jag på BB, och sedan hanns det inte med någon träning, utan en hel flock svarta polare (flattarna) var med på rastning. Nu är jag inte riktigt lika fit. Fast efter stretching känns det ändå bra, imorgon blir det nog värre!

Så löste jag även ut paketet med Imds munstege. Det var faktiskt en veterinär som rekommenderade mig, efter att ha varit ute och plockat ut pinnar ur gommen på Imd för tredje gången på kort tid. Hon undrade om jag vågade utan, men njeee, de vell ja ente. Fingrar är bra å ha, fastän de funkar sämre än förr.

Så kom det en pall hundmat, och det var verkligen snabbt, för det beställde jag i måndags kväll. Å Leif hade burit in alla säckarna innan jag ens kommit hem med maten jag varit och hämtat. Jag är sjukt imponerad. Även Målgans Metacam var färdigt på apoteket. På förmiddagen hade det varit helt slut, fick jag veta. Han har problem med kisseriet nån gång om året. Stressblåsa. Undra på det med vorsteh i huset!

Efter lång väntan lyckades då Lisa tajma in sitt löp väldigt bra. Jag har nu beställt tid för progtest i Våxtorp i nästa vecka. Sedan, när det är dags skickar jag henne med Leif till Norrland för att träffa en snygg och duktig hane.

Veckan därefter får vi verkligen hoppas på att de varma vädret, som de lovat kommer på måndag, håller i sig så vi kan köra Óskadis till seminstation. Jag har bokat Kveikur frá Stangarlaek 1. Funderade på det redan i fjol, då han såldes till Danmark och man trodde coronan skulle gå över efter sommaren, men insåg att det skulle kosta skjortan dessutom. Jag hittade inget bättre alternativ och la fölplanerna på is, tills jag fick nys om att Kveikur skulle finnas på semin i Sverige, hos Åsa Nevander, som ägde Óskas pappa, och dessutom på gården där Óska blev till. Detta avgjorde saken. Det måste var meningen, att jag är värd att få åka Ferrari igen, efter ett långt arbetsliv är tillända.

Inte ropa hej…

Redan på söndagsmorgonen var svullnaden helt nere på Imds ben. Ingen temp eller tillstymmelse till hälta, men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken!

Vädret var anskrämligt dåligt, dag efter dag. Om det inte snöade och blåste så haglade det eller regnade. Så Imd fick vackert stanna på box. Det var ju gott om plats så vi varvade mellan två. Hon är dock dålig på att dricka, så så mycket utkomster blev det nu inte. Det roligaste på dagen blev promenaderna och där sparades inte på krutet. Man kan inte fatta att hon är 25 år, tant Imd. Jag har nu varit lycklig ägare till denna fantastiska häst i 20år.

Detta fina foto tog Mimmis kompis Lisa, för tio år sedan, när vi var på tävling på Margaretehof

På tisdagen fick hon sin femte injektion antibiotika och sedan skulle hon gå på Hipotrim per oralt (via munnen) morgon och kväll ytterligare fem dagar. Detta blev ju lite cirkus. Min kappa ändrade färg allt mer för var dag som gick. Det är ju inte lönt att tvätta den förrän denna medicinering är över, förstod jag snabbt. På fredagsmorgonen är hennes ben inte lika torra längre, men sedan händer inte så mycket mer. Hon är ju inte purung och kanske hon varit lite uttorkad så länge hon stått på box. Vi håller tummarna och hoppas på det bästa.

Nu har det gått några dar till och Imd är på banan igen. Om man tänker att hon aldrig varit sjuk eller skadad så borde hon ha många liv kvar. Och med tanke på hur piggelin hon varit under konvalescensen så blir man nästan sugen att träna igång henne igen. Älskar denna häst!

En riktig skitdag

Fredagmorgonen började i högt tempo, eftersom vi skulle ha avdelningsmöte innan arbetstid. Jag småsprang ut till hästarna och såg genast att de betedde sig lite udda. Imd stod inte på sin vanliga plats och pekade med ena framhoven var hon ville ha sitt hö serverat, utan stod med huvudet emot mig. Vid sidan om henne stod Tekla, med tungan utanför, och huvudet snett under Imds mage. När jag kom närmare såg jag att Óska stod likadant, fast från andra hållet, och slickade. Jag sprang fram och konstaterade att Imd var skadad i båda bakbenen. Huden var avskavd på framsidan av vänster has och insidan av höger skenben. Inget blod, men rejält svullen i båda benen. Shit shit shit! Kunde hon ha fastnat i eltråden, for det genom mitt huvud. Jag matade dem och kollade igenom henne. Inte helt lätt med all vinterpäls som fortfarande sitter.

Vojne vojne! 🥲

Jag sprang runt staketet, men allt var helt. Tvättade benen med tvålvatten. Ingen temp. Ringde veterinären, som lovade komma under dagen. Fixade frukost och hann precis till mötet, om än med hjärtat i halsgropen.

Sedan fortsatte dagen i ungefär samma anda. Veterinären kom strax efter fem. Perfekt timing! Jag hade precis hunnit ta in Imd och borstat bort överflödet av päls. Hon var allt lite dämpad, men fick ändå lugnande för att rakas och sondera såren. De visade sig vara flera. Tyvärr även ett sticksår nära nedersta hasleden. Det verkade inte gå in i leden, men man kan ju aldrig veta. Vi valde att hoppas på det bästa och inte utsätta en gammal häst för ledspolningar med allt vad det innebär plus osäker prognos. Antibiotika, Hipotrim och smärtstillande, fick det bli. Så håller vi alla tummar och tår för att det ska gå vägen.

Box över natten, var ingen höjdare, tyckte Imd. Vi promenerade vägen fram och tillbaka på morgonkvisten. Det vill säga, jag gick och Imd töltade på tvären, med höga lyft, i sann Óska-style. Like mother, like doughter!