Satan i gatan

Jag blir så arg! Varför är det alltid jag som ska bli lidande för att andra slarvar! En del springer omkring och ska hjälpa till och spara tid. Packar upp allt och slänger kartonger och bruksanvisningar och flyttar sedan om sakerna, så att de sedan saknas när de ska monteras. Skåphandtagen hittades till slut bland vvs-sakerna, efter att snickaren avslutat. Monteringsskruvarna till handdukstorken följde nog med kartongen till tippen första vändan.

Mattläggaren talade inte om förrän väggmattan var uppe (för Leif), att den skadats vid transporten och fick skäras extra mycket. Det hade godkänts av chefen för affären, utan att vi blev tillfrågade. Jag som blev grymt besviken att den bara blev 1,90 synligt istället för 1,98 på 2 meterstapet. Det vågade han inte tala om för mig, fastän jag påpekade. Samme chef hade beställt fel väggmatta till en annan kund. Den fick rivas ner, göras om, och sinkade vårt ytterligare. Goda tider att få hem ny matta alltså. Så hade han inte fått in väggmattan tillräckligt i hörnet, så det fick bli fogbitar mellan skåp och vägg. Då blev bänkskivan för kort, så den fick ombeställas och slipas i hörnet. Tur jag kom på! 🤦🏻‍♀️ Allt ska man tänka på..

Ballingslövkommoden, som jag valt samma som Mimmis, just för att det var så rustika trälådor, kom med små smäcklådor i plåt. Putins fel! Det gick inte att få tag i trä (för det finns ju inte i Sverige). Stoby Måleri skulle informerat, men det gjorde de ju inte. Då hade vi ju inte behövt anlita dem öht! Med leverans på drygt 2 månader!

Sedan skulle Leif skicka iväg mig att hämta gummifötter till tvättmaskinen, för att han missat checka av följesedeln när han hämtade i utlämningen (fyra saker är för mycket att hålla reda på). Jag tyckte han kunde kört själv, så jag kunnat instruera snickarna, men icke. Istället fick jag vända hem en gång, och checka något akut, och sedan köra igen. Därefter bli uppringd igen halvvägs hemma för att instruera hur hundgrinden skulle monteras. Jag hade då redan innan talat om att jag måste vara hemma när de gör det, för jag visste det skulle bli fel annars. Och det blev det. De hade hittat instruktionsboken (men inte läst den uppenbarligen). Fästet i murstocken sitter som berget, så jag får såga av en bit av plasten, så kan det gå.

Jag får snart psykbryt. Hatar när det packas upp kartonger och innehållet hamnar lite överallt. Mitt kontrollbehov som spökar. Om jag är nöjd? Vi var ju tvungna att bli av med svartmöglet. När det är klart får vi se hur jag känner. Men än är det långt kvar tills det är färdigt. Krokar och förvaring beställda, så mycket ännu som kan strula. 😋

Satan i gatan, vad fint det blev ändå… 🥰

Före städning dock 🧹🪣🧴🧼

Saknas ena handdukstorken

Bänkskivan är beställd och torktumlaren står och väntar på förankring

Mysbelysning

Ridrelaterat

Inte har det varit så mycket ridrelaterat senaste veckorna. Det tar emot när man varken har toalett, dusch eller tvättmaskin. Man går liksom i ide och vill bara att tiden ska gå. I alla fall jag har krupit ner under en sten. Kroppen värker allt mer, av brist på de vanliga avlastningsmöjligheterna, hälsokost och ridbrist. Idag är det helg och inte en massa bilar på gårdsplan, så jag bestämde mig för att rida Ófeig på ridbanan. Mimmi hjälpte mig borsta av värsta leran, eftersom mina händer värker. Du behöver ju inte vara så noga, sa hon. Rykta som en islänning, bara sadelläget, och rid! Så när jag var klar med Ófeig gjorde jag själv iordning Andvari för en ridtur.

Bra så här!? Notera att iaf sadeln blänker

Han såg ut som att vi ridit omkull! Innan vi ens börjat. Men snabbt och smidigt gick det, och efter att jag stretchat vart jag som ny.

Lite pepp var jag nog efter gårdagens direktsändning av world cup tölt på SIHS på play. Isafolds pappa, Kveikur frá Stangarlaek 1, var med och hans 10-tölt är så mjuk och smidig och han fullkomligt flöt fram i ökade tölten. Han och Julie Christiansen delade andraplatsen med Maria Berg på Toppur frá Audsholtshjáleigu.

Kveikur frá Stangarlaek 1

Holly diggar segraren Dennis Hedebo Johansen på Muni frá Bendstrup

Holly har också ridit idag, på Ófeig. Inte den bästa nybörjarhästen, men hon höll sig i skinnet, och vi försökte få Holly nöjd och sitta av. Men det var lättare sagt än gjort. Har du ridit klart? försökte vi gång på gång, med samma svar: Nej! Mer!

Andvari var nöjd med att komma in och få sin lusern/korn-gröt med örter medans jag rengjorde ridpersedlarna han skitat ner.

Hur bara lyckas man med det här! 😂 Att knäppa ihop kappan med nosgrimman..

Officiellt!

Marjolein har varit här och id-kontrollerat Isafold, så nu heter hon sitt namn officiellt. Sedan var inte registrering och passansökan det enklaste, då inte hennes far finns med i Hestur, då han är dansk, utan jag hystade raskt iväg 7 laxar för mycket, eftersom jag räknat fel på en månad och trodde det var sista dagen för rabatten. Jag fick tillbaka dem dan därpå, men hon var ändå en dag för gammal då det var hennes 6-månadsdag. 🤷🏻‍♀️ Tänk vad tiden går!

Isafold från Gåvetorp

Jag har även införskaffat en ny dator på Black-rean, då den gamla lever sitt eget liv. Ny tvättmaskin och tumlare blev det också, och nytt badrum, fast inte på rea.

Tekla är kvar hos Catharina och sköter sig exemplariskt, har vi fått veta. Vi är så tacksamma för detta, då vi just nu lever synnerligen provisoriskt och Holly även passar på att vara förkyld. Det blir med andra ord inte så mycket gjort, utan man vill gärna att dagarna rullar på, och det gör de..

Holly har fått en ny ridoverall!

Jag vet inte vilken sida som är sötast ❤️

Inatt jag drömde

Nej, för jag var faktiskt vaken, tror jag, och kunde inte somna om. Köksgolvet var färdiglagt och listerna på plats. Det kändes så konstigt att gå på ett helt plant golv, som saknade kullar och dalar och inte rörde sig alls. En så surrealistisk känsla, att det inte lutade det minsta. Det var nog därför jag kom på känslan från när jag var kanske tre/fyra år, när jag gick i den slitna, på mitten av många fotsteg, nednötta trätrappan i Aspahuset. Där, i en lägenhet, bodde några ungdomar som brukade vara på fiket. Barbro och Lilian brukade passa mig, och deras bror Nalle med föräldrar och hunden Chang, som var en chowchow med blå tunga. Tänk att man kan ha så klara minnen från man är så liten, när närminnet varar typ 2 sekunder!

Mycket konstigt dessutom att börja fundera på så märkliga saker mitt i natten. Måste bero på att jag börjar bli urless på att inte ha varken toalett eller tvättmaskin, bara ett utrivet badrum och nerskitat kök, med slipdamm och prylar samt halvuppackade grejer överallt. Dessutom två höglöpande tikar och en valp springande mitt i alltihopa. Första veckan fick de vuxna bo i hundrummet, men så blev det snorkallt, så hästarnas vattenkoppar frös, och de (hundarna) fick komma in och bo igen. Mina kläder börjar ta slut och frysen måste lagas och då behöver antagligen även kylen stängas av, så dumt att handla en massa mat. Jag varken äter eller dricker, så man slipper gå på toa, så det gör inte så mycket. Leif får äta på jobbet.

På måndagen kom en kille och flytspacklade badrumsgolvet och spacklade väggarna. Han berättade att det blivit någon siffra fel vid beställningen till ett annat par, så de fick riva ner våtrumstapeten igen och den måste göras om före vår. Därför blir vårt badrum inte färdigt denna veckan heller! Stön! Tur det mörknar tidigt, så jag går och lägger mig med datorn och mobilen klocka sex. Då går dagarna fortare. Står inte ut att vara i vår sunkiga nedanvåning. Idag kom dessutom snön, Holly, Kelly och Isafolds första. En hel dm på en gång!

Att bo i kappsäck

Nu har vi provat det, alldeles för länge. De första veckorna helt i onödan, men nu har vi ingen toalett , och varken kyl eller frys i köket, men det senare i alla fall i huset. Toalett och dusch får vi låna i granngården, hin sian järed. Problemet är bara att få med sig allt man behöver, utan att behöva vända tillbaka gång efter annan. Det man inte har i huvet, får man ha i benen. Annars får man gå bakom knuten. Vi har ett dass, som fortfarande finns. Det är bara marken under som rasat. Leif stängslade hagen ända ut till branten, trots mina protester, och när hästarna gick för nära rasade stenväggen. Konstigt? Nej, inte så värst!

Nu har det gått exakt en vecka, sedan renoveringen startade och snickarna har gjort ett fantastiskt jobb, både med sitt eget och att tajma elektriker och rörmokare, så nu väntar vi bara på målaren och att få in ny väggmatta och golv i badrummet. Det är det träligaste, att vänta på folk som inte kommer, så det blir en helg till…

Tack och lov för Hinza-väskor! De är räddningen.

Kaos

Så var det igång! Förberedd, sedan flera veckor! Nja. Det går knappt att tänka sig allt som behöver planeras och flyttas fram och tillbaka. Man vill ju kunna använda det mesta in i det sista, och tvätten tar ju liksom aldrig slut.

Transporten är framkörd på uppfarten för bortförsel av avfall. Hundarna får bo i hundgården. Förutom minstingen, som får vara i tv-rummet. Nu dock överbelamrat med möbler, golvlister, kylskåp, you name it. Där tänkte vi oss vi skulle kunna hålla till i helgen. Undrar om vi får plats. Jag sprang fram och tillbaka och raffsade ihop det nödvändigaste, tog valpen i koppel och travade iväg genom hagen till grannens. Där får vi hållas under dagen!

Flytspacklat

Vid arbetsdagens slut meddelade Erik att golvet var flytspacklat ock klart att gå på kl 18.20. Då satt vi i grannvillan och åt middag. Men strax efter 20.00 var det inspektion och tänk det blev över förväntan bra. Väl utvädrat kunde vi till och med sova i egna sängen. Tur det fortfarande är sommar (trots mitten av november). Toan går att använda, så har vi ju vatten i köket. Finemang. Nästa vecka sover jag hos grannens tills badrummet är klart.

Sommaren nov -22

Som väntat!

Mimmi ringde från sängen i Aspnäs för att fördriva tiden fram till SJ skulle släppa biljetterna för bokning av julresan vid midnatt. Såklart kraschade sidan direkt! Hon var vaken till 02.00, men det var kört. När hon skulle med tåget söderut morgonen därpå var det signalfel, så då blev det att vänta. Sedan när det väl var iväg en oro för att missa anslutningståget i Stockholm. Heja SJ! Hur kan man tro de skulle klara en höghastighetsbana, när de inte lyckas hålla den de har i resbart skick! Nej tack till höghastighetståg genom Skåne!

Leif tar bilen över till Tobbe! Det är 200 meters gångväg genom en hagen, men föralldel kanske 300 meter med bil. Faktum var att han hade lövblåsen med sig för att blåsa ren deras trädgård. Det var ju snällt!!

Idag hade jag tänkt rida, eftersom jag inte hade något annat än mockning och fodring på schemat. Trodde jag! Då rapporterade Leif att snickarna var på ingång. Under gårdagen hämtade vi badrumsinredningen, som äntligen anlänt till Stoby, och nu var det hög tid att utrymma resten av badrum och golvyta i köket. Märkligt att det alltid blir så, att man går och väntar och väntar, och att det alltid blir förseningar. Sedan plötsligt är det jättebråttom!

Den som har klöver på ängarna…🎶

Som tur är har vi ju det, så nu går jag faktiskt i pension i förtid. Man ska vara rädd om sig, för man vet inte hur länge man har sig. 😇 Jag tycker ju det är roligt att jobba och hade jag fått dessa erbjudanden tidigare hade jag nog kört på ett tag till. Men det är ju faktiskt roligare att vara med djuren, och bättre för både kroppen och knoppen, så nu väljer jag det. Hälsan är livet, hälsa ofta!

Så har jag ju denna godingen i hagen!

I söndags var jag uppe i Småland, hos Hanna och kikade på hennes nyinförskaffade Equipe sadel, som hon fått låna en vecka på prov. Fantastiskt sadel. Hon provade även min, men den vidare bommen passade bättre, så det blev affär. Dagen avslutades med att mamma bjöd på en makalös räko&laxlåda. Smaskens! Sedan bar det hemåt i mörker och regn. Mimmi var på väg åt andra hållet, till Härnösand, under hela dagen, för tredje gången denna terminen. Så ytterligare en resa veckan före jul. Sedan blir det färre gånger resten av terminerna. Det funkar ju bra ändå här hemma, nu när jag är hemma. Synd bara att det måste regna var eviga dag!

Det lilla huset vid skogens slut…

Nu har det gått en dryg månad sedan jag anmälde mig till kursen, och den hade nästan fallit i glömska. Ófeig ser fin ut och börjar gå riktigt bra. Nu har hon ju vilat nästan en vecka sedan vaccination och tandbehandling, och transporten gick igenom besiktningen, så inget att vänta på. Som bekant har jag lite svårt att komma igång på morgnarna, men försöka duger, och med Mimmis hjälp i stallet blev hästen presentabel. Jag vet inte vad Ófeig förväntat sig, men när hon steg av trailern var hon verkligen på tårna. Hon blev placerad mitt i stallgången och stod som ett ljus i givakt, tills hon somnade, vaknade, tuggade och frustade om vartannat, så helt fel gjorde jag väl inte. Vid lymfmassage krävs ingen styrka och hästen är ju inte större än att det funkade finemang med mina axlar.

På morgonen hade jag valt att köra om Älmhult, via Pjätteryd, istället för att ta E4:an. Den undviker jag gärna med hästtransport om jag kan. På hemvägen tänkte jag detsamma. Men, det var stört omöjligt att få upp samma väg tillbaka på gps:n. Den ville skicka mig rakt söderut istället. Så wth, vi kör väl på det, tänkte jag och vände åt motsatt håll från där jag kom.

Det var en grusväg, om möjligt ännu smalare än den mellan husen här hemma, nyskrapad och välskött, men omöjlig att mötas på, fast med små mötesfickor här och var. Efter ett par km mötte jag sopbilen, som var vänlig nog att backa till en ficka. Jag fortsatte ytterligare ett par km tills jag kom till en y-korsning med en lika smal nyplogad väg. Där vände jag och körde tillbaka. Vid utgångspukten ställde jag in min gps på Älmhult och däriftån skulle jag väl hitta hem. Det blev några vägbyten här och var och efter att jag tagit höger i Pjätteryd, säger gps-tanten ”tag höger” efter bara några meter igen. Jag lydde, varpå hon genast sa sväng vänster! Det var bara det att där fanns ingen väg! Å inte kunde jag backa tillbaka ut på storevägen med hästtransporten bakom. Jaha, nu var jag ute på en sådan där pytteväg igen, fast asfalterad denna gång. Å ingenstans att vända. Fortsätt 2,7 km och sväng vänster, säger hon då. Kör i vind, då kommer jag på rätt håll i alla fall, tänkte jag. Precis innan jag var framme dök skylten upp: SVINABERGA, och jag såg huset. Visst, det var renoverat och med en stor veranda till vänster, men jag kände igen det som igår. För säkert 55 år sedan var jag där senast, när mormors far Oskar fyllde 90 år. Jag fick följa med ut i vedbon och välja ut en näverdosa av alla de uppe på hyllorna som han täljt. Allt såg ut precis som jag mindes och jag har undrat många gånger hur det kunde se ut idag. Är det möjligt, kan det vara samma, eller? Regnet skvalade och tårarna steg i ögonen. Det kändes kusligt. Var det ödet som styrt, att gps:en skulle tvinga in mig på avvägar för att få svar?

Mysteriet med den försvunna 🧸, eller den hemkära 🐴

Jag har letat hela veckan över missing nalle, men först idag kom upplösningen av fallet. De fyra vännerna sitter dagtid på min säng, lutade mot en linnekudde. Den stora grå, som brummar misslynt när han ändrar ställning, han var min första nallevän och en julklapp från mamma och pappa i småbarnsåldern. Systern fick en blankpälsad gul, med rött sidenband runt halsen, och jag en raggig grå. Jag har för mig att jag fick välja, med viss påverkan av systern. Den andra är virkad av äldsta dottern, ett brunt mästerverk med turkosfärgad halsduk. Han är minst i gänget. En fick jag som kryahälsning av förstfödda barnbarnet Kajsa. Å så en gul micronalle, fådd av systern. Det var Kajsanallen som hade gömt sig och krypit in mellan sängbotten och lådan under sängen när fotändan var upphissad. Sedan låg han där och sa ingenting, tills idag då jag gav mig sjutton på att han skulle hittas. Jag kröp under sängen och hittade honom uppkrupen på lådan med braåhasaker.

Hans nos var gjord av garn 🎶

Jag undrade varför det var så lätt att stiga upp klockan sju en söndag morgon. Kom inte på förrän senare på kvällen, när hundarna velat ha mat redan halv tre och nattamat halvåtta, att det antagligen berodde på att det nu är vintertid och klockan egentligen varit åtta.

I vilket fall gick allt enligt planerna och när Catta och jag fikat färdigt, och smitt planer, gick vi till verket, med att lasta Tekla. Mimmi och jag hade tagit de största dusterna dagen före. Tekla är inte alls rädd, bara smart och envis. Men nyfiken och positiv! Hon klev glatt på, åt sin lusern, och backade ut, innan Mimmi satt fast henne eller gett mig lov att stänga. Allt gick lugnt och positivt tillväga. Men sedan, ville hon inte mer. Hon lärde sig att hon inte kom undan, men bakbenen ville inte kliva på. Så när mörkret kom fick vi ta paus.

Nästa dag bestämde hon sig efter en fjärdedel av tiden. Då hade jag backat till nerfarten till gårdsplan, så stepup:en var riktigt låg, bundit fast hingstväggarna så vi hade trehästarsutrymme, så en lång lina som Catta manövrerade, och vips var hon uppe. Catta är både listig och stark!

Tekla från Gåvetorp

Nu ska Tekla bli ridhäst, under Cattas ledning. Jäklar vilken tävlingshäst hon ska bli! Här finns inte tiden, nu när Mimmi pluggar, och min kropp lämpar sig inte för unghästträning längre. Bara att inse fakta. Catta är guld!

Tänk idag, två dagar senare, hade samma nalle igen smitit in på samma ställe. De är listiga de där små!

Så oskyldig man kan se ut! 😂