Nu är han här – Lillebror! Imd lyckades nästan lura mig även i år, trots att det var dags. Hon brukar ju gå över tiden, även de gånger hon varit beräknad sent på sommaren. Nu var det åttonde fölningen och detta fick bli sistan, har vi bestämt! Hon hade varken släppt bäckenbanden, fyllt i juvret och ingen tendens till vaxproppar. Men, när jag rastade Lisa vid tolvsnåret på söndagsnatten, råkade jag se en silhuett av en enda häst på kullen. Det såg ut som Tekla, men kände jag måste kolla. Jag band Lisa och trevade mig in i hagen i mörkret. Det var Imd! Hon gnäggade svagt, och hejdade sig. Konstigt hon var ensam. Jag fick lite aningar om att något var på gång, så jag ställde klockan på 02.00 och 04.00. Den senare behövdes inte. För när jag kastade mig ur sängen, öppnade fönstret och lyste med ficklampan stod alla stona där i ring, precis nedanför mitt fönster. Och i mitten låg han! Den röde prinsen! Det vill säga, jag såg en röd, men inte vilket kön. Det var beckskumt och jag ville inte störa eller blända dem.

Första fotot i lampans sken

Jag tog en stol och satte mig att vänta. Det tog ett par timmar innan efterbörden lossnade, sedan gick tarmbecket, men inte ville han dia. Han hade fullt upp med annat. Han sprang runt och visade upp sig för syskonen. Hej på er, här är jag – Lillebror! Till slut fick vi hjälpas åt och försöka tvinga honom rätt. Men han var jättestark (och jättestor!) och ville inte! Konstig prick! Till slut sansade han sig och tog en slurk, så jag kunde slappna av och hålla koll inifrån fönstret istället.

I fölningshagen har vildsvinen levt rövare, så där är inte så mycket bete i år, därför hade vi inte flyttat över dem än ( innan Imd visat några tecken). Nu blev det bråttom att stängsla om och fixa iordning lösdriften, innan frukost. Som väl var kunde jag jobba hemifrån på måndagen.

Litli Bródir från Gåvetorp

Annonser

Denna vecka har jag och Ellen varit på kurs igen, nu tredje delen av ”Kom igång”-kursen i bruksgrenarna. Vattenapportering var det som gällde denna gång. Någon deltagare undrade om Ellen badat någon gång än i år. Jodå, Ellen badar minst en gång om dagen oavsett årstid. Simmat vete fåglarna, om hon gjort på länge. Det är mest diken som gäller i Ellens värld. Hon fick då börja uppvisningen, fast med lite tvekan om hur man bär sig åt när bottnen plötsligt försvinner under tassarna. Den först kastade anden hamnade väl långt ut i dammen, så den fick hämtas in av en mer rutinerad öppenklasshund, och därefter kastas ut igen på mer lagom nybörjaravstånd. När så Ellen väl kom iväg var hon lite väl exalterad och simmade rättuppstående med plaskande framben. Man måste ju se vart man är på väg! 😆 Men hon bärgade i alla fall anden utan tvekan och sprang rakt upp på land, utan att skaka av sig, och lämnade av direkt i hand! Som om hon aldrig gjort annat! 👏

Jag har faktiskt ridit lite också, fast det är inte så mycket att orda om. Ofeig gör sitt bästa, alltid. Lite värre när hon är för tjock, men då tar hon bara i lite mer, så löser det sig också! 🤣

Vi gjorde ett sista försök att ta utställningschampionaten på Lisa. Denna gång i stor konkurrens. Det var 12 stycken tikar bara i jaktklassen. Lisa lyckades bli fyra, trots att domaren tyckte hon var i tunnaste laget för dagen, med excellent, men tyvärr utan Ck. Så där sket det sig! Inte så lätt att få i sig maten när man är ”högdräktig”, menar Lisa. Tur då att hon ska valpa nästa vecka! Not! 🤣

J Västralunds Itzi – Matten tycker Lisa är snygg iaf! 🤩

Så kom den stora dagen jag sett fram emot. SVK Södras vårutställning för Hans Rosenberg. Jag har gått rasdomarutbildning (inoff) för honom en gång i tiden och respekterar hans kunnande och hundöga mycket högt. Han är synnerligen kompetent och specialist på konstruktion och rörelser, oavsett ras. Det bästa var att han uppskattade Ellen och höll öppen kritik om hur föredömligt välkonstruerad och välbalanserad hon är och framhöll hennes gångarter. Jag är nästan mer glad för hans omdöme än för meriterna. Hon fick Excellent, CK, Cert, BIR, och som lingon på moset slutade hon som Best In Show! Inte jättemånga raser, men flera fina. 🤩

Tada!

Tyvärr skymmer vi alla fina priser på fotot! Det var länge sedan jag ställde på en utställning med så digert prisbord.

Så träffade jag Marie, en gammal bekanting från förr, på gamla goda flattiden. Det var riktigt roligt. Vi hade massor att prata om, och hennes fina hanvalp blev BIR och BIS-valp, liksom hennes tik BIS-veteran. Hoppas vi träffas igen på Herrfallet i juni.🐾

Vi fotade ju stjärnskottet när vi kom hem från Danmark, och fick massa grattis på Fejan.

Visst är hon bedårande vacker! 🤩

Nu är örat läkt och hon kan motionera i hägnet igen. Man kan ju hoppas det ger henne aptiten tillbaka. Hon har tappat lite efter löpet, även hon (Lisa bantar). Annars har det kommit väl till pass att träna passivitet. Vi har även tränat jägarfot, med och utan koppel. Ellen hänger med, back (=fot) ner till stohagen varje morgon för att kolla Imd, som snart ska föla. Hon får sitta/stanna utanför hagen och vänta. Ibland är hästarna hundratals meter iväg, men än så länge har det gått bra.

Så var det avslutning på viltspårkursen. Ellen fick gå ett anlagsklass blodspår och det klarade hon, med lite krusiduller i björksnåren. Inte visste vi va vi va va, men klöven hittade hon och plockade i farten. 😅 Riktigt duktigt jobbat. Skulle nog behöva gå ett spår till innan provstart, så anmälde inte till nästa helg.

Söndag morgon blev det sovmorgon. Ända till klockan sex. Vi bestämde oss för att lämna Lisa hemma, eftersom hon redan fått vad hon behövde, och eftersom Ellen skulle gå sist i ringen var det ingen brådska. Vi kunde till och med shoppa loss i lugn och ro. Leif betalade! Hon köpte en boll till Ellen och hon vart helt lyrisk över allt pipande, och en skitupplockare. Jag köpte ett nytt utställningskoppel. Det var samma tio hundar som dagen innan. Denna gång fick vi nöjet att klå gårdagens BIM-vinnande junior, och Ellen fick istället juniorcertet och Cruftskvalificering. Heja Ellen!

Vänstervarv i Roskilde

Vann tikklassen gjorde Ellens pappas mattes tik Ria, som hade åkt ända från Trondheim. De fick med sig både Cert och Cacib hem, så titlarna var bärgade och det vart en lyckad resa även för dem. Grattis Grattis! 🏵

Fredagen skulle tillbringas i Lund, och with a little help… gick det att fixa en telefondag hjälpligt. Vi tog bilen denna dag, så tack vare det orkade jag ändå förbereda inför lördagens utställningsäventyr. Leif lät meddela att han och grannen var på kreatursjakt, efter förrymda ungdjur, och kom inte hem förrän det nästan var läggdags. Jag skrev en lista på allt jag behövde hjälp med. En av dem var att få av mig kängorna. Det var stört omöjligt för mig att få upp knappen till boa-vajern, efter kvällsrastningen, så jag spolade istället av dem i duschen och använde dem som inneskor. Jag var redo för sängen strax efter midnatt och skulle ju inte stiga upp förrän fyra, så det var goda tider. En sak till, hände! När jag precis kommit hem (förutom att Ellen, som vägrat göra ifrån sig i rastgården på hela dagen, efter att Leif rastat innan han åkte, ändå pinkade ner hela köket när jag kom innanför dörren), och torkat golvet, så kände jag att jag var torr i ögonen. Jag tog i ögondroppar, varpå den vänstra linsen försvann in bakom ögat. Jag spolade och spolade, men det var stört omöjligt att få fram den. Jag får väl sova på saken och se om den dyker upp. Eller be om hjälp på måndag, tänkte jag. Det skavde bra, men på morgonen dök den upp, kryss i taket, dubbelvikt och geggig i ett rött öga. Jag fick väl klara mig med enbart en lins, förstod jag. Bättre än inget!

Vi hann iväg som vi skulle och var framme i Roskilde strax efter åtta, efter att ha besökt rastplats, inhandlat Bropass och kört på grönt, gick allt som på räls. Efter att ha terrat kennelklubben angående Lisas arbetscertifikat, och till sist fått det per mail, kom till slut även originalet per snigelpost, postat en vecka tidigare. Vi fick då ut vår nummerlapp, samt hittade enkelt båda utställningsringarna, och tänk att de låg nästan intill varandra, 42 repektive 44. Vi hade ju inte införskaffat någon katalog, för två drevrar, och en junior (kunde ju inte vara så många fler av max tio vorsthrar). Det visade sig att den andra drevertiken var en svenskfödd DKJUCH med massor av utmärkelser på både prov och utställning (berättade de stolta ägarna), och gick alltså i samma bruksklass. Ridå ner! Lisa skulle in som nummer 13 i ringen och Ellen som nummer 33 i sin, så det var väl gott om tid, trodde vi. Men icke! Nästan alla tidigare hundar skulle även bedömas av en domaraspirant, och det tog evigheters evigheter innan hon var klar! Så den ordinarie domaren fick vänta och vänta på att aspiranten skulle bli klar. Leif fick sedan gömma sig för att jag skulle få med mig Lisa runt i ringinen. Det gick väldigt bra till en början, men så uppstod saknad och hon såg väldigt vilsen ut. Som väl var hade domaren då redan bestämt sig, så Lisa fick Exellent Ck Cert Cacib och blev BIR, innan vi rusade vidare till nästa ring. Där visades den ena hanen efter den andra, så jag väntade på hanhundsklassen. Det var tält tätt inpå utställningsringen, så vi satt mitt emot domartältet, och ringen var stoor, så jag hörde inte alls vad som sades. Såg tydligen inte heller, mer än att Leif inte tyckte det var snyggt med kuperad svans. Då, som först upptäckte jag att det var en tik!!! Juniortik? Såklart! Jag hade missat Ellens klass. Jag rusade fram och frågade hur det hade gått till. Vi stod tre stycken och tittade och hade missat att ringsekreteraren hade ropat. Hon sa att hon till och med hade frågat om någon visste om jag var där. Naturligtvis visste ingen det, eftersom jag var okänd för dem, och allrahelst inte konkurrenten! Ringsekreteraren var ensam och rörde sig knappast utanför tältet, så att ta sig så långt som till andra sidan ringen och ropa in var väl otänkbart. Så jag, halvseende och halvdöv också tydligen (förstår näppeligen språket och definitivt inte det danska räknesättet!) hade tillsammans med övriga åskådare missat både bästa hane och inrop till juniorklass tikar. Snopet!

Tydligen gillade den norske domaren juniortiken, som fick juniorcertet och slutade som BIM, före både nordiska championtiken och Certtiken. Så kanske det spelade kvitta om vi varit inne i ringen eller ej. 🤣 Vi får väl se imorgon hur det går då!

Vi körde i alla fall hem när rasen var slut, och det var skönt, även om vi missade leta efter min restnoterade medicin. Inte många rätt denna dag!

Men nu är Lisa ”bara” ett svenskt CK ifrån SEUCh DKUCH INTUCh, och en hare ifrån SEJCH. 👍😍

I måndags fullständigt översvämmades hundarna av fästingar. De var överallt och vi plockade och plockade. Pelle skrev ut Bravecto på tisdagen som vi gav på kvällen. Redan dagen därpå kunde jag dammsuga upp hur många döda torkade fästingar som helst, trots att vi plockat så noga. Snacka om att man missar! Pelle övertygade mig om att det var godkänt även för collie, så Maja fick också, och hon överlevde. Sicken tur! 😅

Detta är bästa fästingtången, införskaffad för mer än tjugo år sedan. Numera lagad med eltejp, då det inte går att få tag på nya. 😐

På måndagen lyckades jag boka in distriktsveterinären att komma hem och vaccinera Leffe på tisdagen efter jobbet. På morgonen ringde hon och ville komma ett par timmar tidigare! Det var lite kaos på jobbet redan på morgonen, eftersom det var strul med att få headsetet till telefon att fungera, så jag kunde omöjligt komma på någon bra lösning. Men med gemensamma krafter löste det sig ändå, så jag slapp grunda om honom, och nu är både Tekla och han i fas med de andra. Det är bara Andvari, som vi redan grundat om en gång, som är i ofas. Veterinären vill man ju inte ha hem i tid och otid. Brukar säga att ett veterinärbesök kommer sällan allena!

Nu går hästarna redan på sitt andra sommarbete. Det är framförallt med tanke på att vi vill ha Imd närmast huset när det är dags att föla, och det är bara en månad kvar. Tänk om jag kunde sia om när det är dags lika bra som med lillebror. Jag passade på att verka hennes hovar lite i hagen, en sista gång inför fölning. Så klippte jag hennes kastanjer på bakbenen. De har blivit mycket hårdare på senare år. Förr gick de att dra av som i skivor.

Vi tog Ellens stygn på fredagen, innan jag for från jobbet. Det såg helt ut, men lite knögligt. Skönt i alla fall att det har läkt utan komplikationer. Redan på kvällen tog vi en promenad i hägnet, och hon passade på att bada i bäcken, såklart. På hemvägen kom vintern tillbaka

i kulform. I alla fall kuligare än snö, som till och med blivit liggande på andra håll.

Hästarna släpptes på bete rekordtidigt i år. I mitten april. Det är rena sommarvärmen utomhus och gräset frodadades, till en början. Sedan avstannade tillväxten igen i brist på nederbörd. Det var riktigt skönt när vädergubbarna lyckades pricka rätt i sina regnplaner, sista helgen i april. Det har vräkt ner från himlen, både lördag och söndag.

Tidigare i veckan, jag tror det var på tisdagen, körde jag till Nelfab-fabriken i Örkelljunga för att hämta 12kg Biopromin. Först på hemvägen mellan Röke och Bjärnum märkte jag hur mycket det blåste. Jag körde förbi två lastbilar med röjare som höll på att rensa ren vägen. Det låg grenar och ris längs hela sträckan. När jag var nästan hemma kom jag ifatt en stillastående långtradare. Framför den låg ett stort nedfallet träd med två stammar tvärs över vägen. Jag tvekade bara en liten stund innan jag backade tillbaka uppför den långa backen och vände tillbaka mot Röke. Halvvägs höll röjarlaget på med ett nytt träd som hängde i telefonledningen över vägen. De hade precis släppt på trafiken igen så jag körde vägen om Hässleholm hem. På kvällen började vi förstå allvaret i alla bränder som härjade i södra Sverige. Riktigt allvarligt var det i Hästveda, vid Åbuamossen, där en hel hästgård brunnit ner till grunden (Leiras gamla hem, visade det sig) och många gårdar blev evakuerade innan de fick branden lite under kontroll först ett par dygn senare. Vilken fasa! Tack och lov att vädret slog om.

Det var kvällskurs i eftersöksgrenarna i Höör, hemma hos Göran och Agneta, i torsdags efter jobbet. Denna fantastiska vårkväll inriktade vi oss på släpspår. Det var första gången Ellen spårade kanin. Hon vart allt lite smyg till en början. Hon var riktigt spårnoga, och det gick vääldigt sakta. Till slut var vi i alla fall framme vid kaninen. Snopen blev hon, men efter lite uppmuntran tog hon den och bar den hela vägen till spårstart. När de andra kursdeltagarna gått sina spår fick vi gå på gräsand, och det kändes tydligen mer bekant, för nu gick det undan, och även den levererades i hand vid start. Duktig vovve!

På fredagen gjorde vi vår sista dag på kontoret uppe i stan. Mimmi och jag var sist på plats och vi slet med buntbanden, som hållit ihop alla sladdar, och allt vi skulle få med oss. Phu, det var en pärs!

Nästan tomt

Även Ellen tyckte det var jobbigt, och varmt. Hon spydde diskret i vattenskålen jag ställt in i bilburen, i brist på plats. Smart hund!

Hästarna har nu fått duscha ett par dagar ute i regnet, och fåglarna är helt galna av glädje. Och så är jag! Jag tror aldrig det känts så bra med nederbörd som nu.

Våran lillebror han kom till världen som på beställning. Den 26:e april, precis som mormorn bestämt (bara för att jag aldrig lyckades komma ihåg vilken dag han var beräknad. 😉), det lät som en bra dag. Han gjorde peace and victory-tecknet på den första porträttbilden! Rätt inställning redan från födseln.

Ris som ris, liksom! Man kan dock fatta att Maja och Lisa tröttnar. Ellen ger inte upp i första taget. Kanske någon som vill leka i alla fall, om man är tillräckligt enveten. Mimmi skickade mig en länk på hundar med roliga uttryck då de fångar (försöker fånga) godis i luften. Maja och Lisa är ju överdängare på att fånga.

Om Ellen skulle lyckas är det mer tur än skicklighet. Men det blir roligare bilder. Här med en tomat!

Stackars Ellen skall vara i stillhet (😬) tills hennes öra är läkt. Det är sytt i tre lager och brosket läker långsamt, så drygt 14 dar. Tabletter får hon också, inte kul att få inflammation på ett sådant ställe, så antibiotika, inflammations- och smärtdämpande, tre gånger om dagen. Ingen fara, för hon gillar tabletter. Maten går ner sämre, trots A-fil och pre-/probiotika. Tur i oturen så slipper hon krage, eftersom den kan göra mer skada än nytta. Såret sitter ändå så till att det är svårt att klia. Dock ska hon vara under sträng uppsikt. Så inga släpp i hägnet på ett par veckor. Det är ju det värsta problemet, att hålla sig lugn när hon inte får utlopp för all energi. Hon fick ett pipdjur igår, men då höll hon på att gå fullständigt bananas och riva halva köket. Det får bli många korta koppelpromenader.

augusti 2019
M T O T F L S
« Jul    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: