Inte med de två snökaosen vi haft hitintills denna månad. Vi har väl bara fått nån cm sedan dess och det tycker jag gott kan räcka för denna vinter. När sista snön töade bort trodde fåglarna det var vår. Nu har det blivit kallt och fryst på igen och det tycker jag är helt okey. Perfekt att slippa geggan i hagarna.
Så var jag klar med avelsplaneringen. Det gick ju snabbt och smidigt och både Leif och jag är mycket nöjda med valet av hane, snygg och duktig. Hoppas Lisa tycker detsamma! Men vi håller på det ett litet tag.
Så där ja! Och inavelsgraden är låg och avelsrådet lyckönskar!
Snön har vräkt ner ett par dagar. Vi hann bara uttrycka hur skönt det var att snön från förra snöovädret regnat bort under natten och planerat för ridning till helgen, så blev det fullständigt snökaos under gårdagen. Hästarna var som nerisade snögubbar och åt gladeligen sitt hö inne i lösdriften. Bara Óskadis som var lite obekväm med att vi inte följde de vanliga rutinerna. Hon är då verkligen ingen passiv hanterare, utan sprang runt och provade allas hötussar, vilken matplats som var bäst. Tur hon är snäll! Bara lite bossig, men lätt förlåten.
Idag kom det utlovade vackra vädret. Det var fantastiskt! Åh, vad man längtat efter solen och ljuset. Sedan blir något märkligt lugn av snön. Alla ljud dämpas och allt blir mjukt och långsamt rogivande.
Synd jag hade bokat tid hos Pelle i Vesslarp just idag. Men det var ju tvunget. Jag tror det är femte gången på några månader vi åkt för att tömma Ellens analsäckar. De sitter så djupt att de inte tömmer sig själva förrän de är jättestora och hon är väldigt bekymrad och irriterad när de läcker. Stackarn! En riktig luktis. Nu tyckte Pelle vi måste ta bort dem, så vi har bokat in en operationstid i slutet av månaden. Huh! Som väl var hade de hunnit få vägarna plogade, så det var nog vår väg till samhället som var värst.
På hemvägen körde jag om vår Ica-affär, Olof Nils, och hämtade ut hundbäddsöverdragen, som jag beställde i lördags av Afterdog.com. Anders skulle då beställa hem mina matchande färger på polyesterfleese, sy två överdrag, skicka, och de var framme idag, Torsdag. Heelt otroligt! Kan berätta de var poppis! Maja parkerade i den antikgröna som matchar med lister och trappa, och Ellen i den valnötsfärgade i Leifs tv-rum med trägolv och trämöbler i olika träslag.
Jag handlade med mig en räkmacka och slog upp ett glas rosé (från Tobbes samling), som jag intar i sängen efter hästarna fått sitt. Mmmm 😋
Måndag var vanlig jobbedag, efter en lång julledighet, då både Mimmi och jag tog semester i mellandagarna. Jag hade telefon och den gick varm, minst sagt. Sista samtalet avslutade jag en halvtimme efter stängning. Phu!Det passade mig därför alldeles förträffligt med trettonhelg tisdag/onsdag.
Vi hade jaktgäster från Österlen trettondagsafton och Lisa skötte sig med den äran och det fälldes två rådjur för henne.
Jag körde en runda på kickbiken med Ellen. Det var fruset i backen och vinden blåste kall så ögonen tårades. Plötsligt, där grusvägen var som allra smalast med fårstaket på båda sidor, dök det plötsligt upp en hel skock, inte får men väl äldre människor, som var ute på finpromenad. De var fyra, fem stycken och tog upp halva grusvägen. Jag fick bestämma mig snabbt som ögat, om jag skulle hala in Ellen att gå vid sidan om mig, och komma precis bredvid finfolket som hejade och skrattade, eller låta henne fortsätta dra 3m framför mig. Jag bromsade, medan Ellen drog som besatt. Hon ignorerade folksamlingen totalt, precis som hon gör med hästar, och bara swishade rakt förbi, som att de inte fanns. Jag, som ändå var beredd att ingripa, blev helt förundrad och imponerad av min duktiga hund, som går in för sin uppgift med liv och lust. Ellen har nu sin nya Dragråttansele, där jag har lite bättre kontroll på henne även i sidled. Den förra har hon växt ur, så den sålde jag på en säljsajt, igår faktiskt. Det kom en ung tjej åkandes, hämtade och swishade.
Flera par boots och kängor har också blivit sålda av Sellpy i veckan, till ett högre pris än jag tänkt mig. Men, det är Sellpy som värderar, så man slipper fundera. Bara att tacka och ta emot.
På kvällen red jag nyskodda Andvari, bara några varv på gårdsplan. Han var tunn, hungrig och grinig och gick skitdåligt, men slapp inte undan och då var det ändå ok.
På natten kom snön. I mängder. väderprognosen sa att den kommer att stanna över veckoslutet, minst, eftersom det ska bli kallare. Skönt med lite ljus och slippa lergeggan. Men detta var ju inte vad vi räknat med när vi skodde hästarna vid jul. Lite klantigt att inte brodda. Vi kan ju inte riskera några fläkningsskador, så det var bara att sätta igång. Jag hade turligt nog 16 helt nya brodd i en plastpåse och de räckte till två. Andvari stod som ett ljus medans vi rensade och skruvade. Gimli fick också. Sedan hade jag två burkar med halvrostiga nästan oanvända som vi fixade till med 5-56 till Frodi och Ófeig. Känns så bra!
Jag hade kommit ihåg att fixa matbeställning i tid till imorgon, så medans jag höll på med att komplettera ringde Mimmi och undrade om jag behövde något på Clas Ohlssons. Så där fick jag äntligen mina glödlampor jag letat efter. Samtidigt plingade det i mobilen, från en tjej som ville köpa min säkerhetssele till Artfex-buren och swishade direkt.
Så var det slut på jul & nyår, samt även trettonhelgen swishade förbi. Tur det bara är två jobbedagar innan helgen, så man får vila upp sig!
Flyktig känsla, som tyvärr inte infinner sig så ofta längre. Jag, som för inte alls så långt tillbaka, betraktade mig som en glad och nöjd person, som i alla fall hade en valmöjlighet, ser inte längre bara möjligheter. Jag har tappat bort glädjen, får verkligen tänka till och påminna mig om vad som är roligt. Även om det är mycket roligt med Ellen, så är det förknippat med mycket smärta. På Óskadis rygg var den långt borta. Det var fullt focus på ridningen. Jag saknar mitt lyckopiller.
Jag gillar ju verkligen att utbilda och utveckla unga hästar. Men Andvaris utveckling känns bara så otroligt långt borta. Nu hann vi ju inte med så mycket innan han tappade sin sko vid jul, och innan dess var det ju kolmörkt. Så alla dessa lediga dagar känns lite bortkastade. Men jag har i alla fall ridit runt några varv om dagen på gårdsplan. Det kan ju inte slita så mycket, tänker jag.
Så ikväll fick jag min belöning. Polletten har trillat ner. Han följer mina hjälper, utan att spjärna emot eller halvt ramla omkull. Han böjer sig och flyttar sig för skänkeln och gick på en 8-volt, som att han aldrig gjort annat. Åh, vilken lättnad. En tröskel är passerad. Det känns verkligen som fem steg framåt, och även om det blir tre tillbaka imorgon så är vi på väg framåt. Jag kände verkligen en berusande glädje ikväll, som ingen ville dela. Men skit samma! 🌼
Imorgon kommer hovslagaren, så då får vi se hur roligt det blir! 🙈
Morgonen efter dagen före kan jag fortsätta på samma tema. Jag som brukar ha så ont i kroppen, och vaknar flera gånger på natten av minsta ljud, sov till klockan tio och kände mig utvilad. Det har inte hänt på… jag vet inte när! Inte ens när Leif steg upp i ottan för att jaga hade jag vaknat. Kanske hade inte vorstehn varit olydig, så han sluppit busvissla utanför mitt fönster! Nu kastade jag mig ur sängen, hoppade i kläderna och ut och fodrade hästarna. Jag var välkommen. 🙉 Tur de går ute! Inte förrän jag kom in igen kom jag på att jag kunnat röra mig obehindrat, utan begränsningar eller smärta. Vilken känsla! Det brukar ta timmar innan jag leat till mig och svavlet börjat ge verkan. Det måste vara för att gifterna från all salt julmat gått ur kroppen som jag mår så bra, såklart. Bara dagen innan hade jag varit färdig att kasta in handduken, och idag mår jag så här bra! Jag hänger nog med ett tag till 🌼
Ytterligare två hungriga. Märk väl den anklagande blicken, från Alfons.
Hoppas jag innerligt. Vad som helst måste ju bli bättre! Nu väljer jag själv, formar mitt eget liv.
Vi gjorde det bästa av det gamla. Samlade ihop resterna och får ta tillvara vad som återstår.
Vi firade både jul och nyår i nya huset, nybygget, som stod färdigt och inflyttningsklart just i rättan tid. Vid närmare eftertanke nästan exakt på dagen trettiofem år efter vårt eget nybygge på gamla Gåvetorp i Småland. Ett sådant märkligt sammanträffande. Man kan ju undra om det blir bröllop till våren. 😉
Nyårsmeny:
Vitlöksbröd med philadelphiaost och päroncider
Rådjurssadel med sötpotatis och rotfrukter á la karott
Pannacotta light and dark wih raspberries and caffe latte.
Päronlikörchampagne
Timmen är slagen!🥂
Inga nyårslöften, mer än att jag ska rida minst tio minuter per dag, för min egen skull! Jag började så smått redan dagen före nyårsafton med att markarbeta Andvari på gårdsplan, trots att han tappat vänster framsko redan på juldagen. Så gick det med våra ambitioner att komma igång med utbildningen. Dock såg jag att han inte slitit det minsta på denna hov under veckan som gått. Jag har aldrig sett maken till hovkvalité eller hovkonstruktion. Så vi tog även några varv uppsutten på gårdsplan. Sedan red jag hingsten också av bara farten. Man får passa på när det, nästan, är uppehållsväder.
Efter lite planering lyckades vi få in alla hästarna på box även detta nyår. Denna gång nio hästar, varav en hingst, i fem boxar. 🥰
Denna dessert säger man inte nej till! 😋Men nu går det inte ner en bit till!Skål, och Gott Nytt År!
Alla våra hundar gillar papper! Gott! Vi har fött upp alla våra valpar på tidningspapper i valplådan och senare har de fått toarullar att leka med. Det har det väl gått i arv, även till de inköpta. Nu kom Maja in från promenaden och hälsade på Mimmi med ett hörn av en papperslapp i munnen. Det stod 100 på resten av lappen som låg kvar på golvet!
Så har vi gjort persedelvård. Leif har smort sina kängor. Han hade tre burkar Meindel lädersmörja i skåpet, två oanvända, så det händer inte så ofta. Jag har gått igenom mina kängor och stövlar, liksom sadel och träns förra veckan, så det fick bli kloklippning och tandrengöring av hela gänget, trots att det inte är helg. Brukar annars göras var eller varannan helg, men i ärlighetens namn missade vi både i helgen som gick och förra. Lisa brukar slippa om hon varit på jakt, men denna gång slapp hon inte undan, trots att hon hittade ett gömsle
Som dessutom var upptaget 😉Skönt när det är över 😅
Jag var ju inte uppe i ottan precis, annandag jul. Men döm om min förvåning, när jag steg utanför dörren för att morgonfodra hästarna. På kullen bakom stallet var där en enorm regnbåge tvärs över den klarblå himlen. Hästarna stod mitt under valvet. Inget regn så långt ögat kunde nå, trots vad väderprognosen lovat, utan kallt så det nöp i kinderna och marken var vit av frost. Jag stod länge och bara stirrade och famlade i fickan efter kameran. När jag vände om mot huset för att hämta den var andra halvan av himlen knallorange. Sådan otrolig kontrast mot det blå, som en barnteckning med knalliga kritor. När jag kom ut igen med kameran i högsta hugg var skådespelet nästan över. Lite färg bara kvar i horisonten bakom huset, och en halv minut senare var himlen helt mulen och grå. Var det en dröm!?
Hela året har varit annorlunda. En mycket annorlunda sak var ju att en arbetskompis blev sjuk. Hon som aldrig någonsin varit sjukledig vart riktigt ordentligt sjuk alldeles i början på året och borta från jobbet tills läkarna vägrade sjukskriva längre. Sedan började pandemin, sakta men säkert, sprida sig bland befolkningen, land och rike runt. Man fick höra de mest underliga hittepåhistorier, om att det bara smittade vid symtomdebut och bara man tvättade sig om händerna skulle det gå bra. En kollega hade varit på skidsemester i ett av de mest drabbade områdena, men vi fick inget veta. En annan fick inte stanna hemma från jobbet efter Cruftsresa i mars, förrän hon själv visade sig vara sjuk. Folkhälsomyndigheten fegade och gamblade med folks liv och hälsa. Nu har drygt åttatusen liv gått tillspillo bara i Sverige och mångdubbelt flera smittspridare och insjuknade. Man får vara glad om man överlever tills det kommer vaccin så det räcker.
Efter många om och men fick vi jobba hemifrån, och bara umgås inom familjen, men måste beblanda oss med främlingar, när det kommer nyanställda. Man är bara en bricka i spelet.
Vi har handlat via nätet hela året, så långt hämttiderna räcker. Det senaste, efter att andra vågen nått över alla gränser, vilken statsministern helt missat skulle komma, sitter man kvar i bilen vid ilastning. Vi fick all julmat vi behövde, och alla paket och julklappar på posten. Mycket sprit har det gått åt, mest på händerna. Den största risk vi tagit är när vi hämtat ut dem i affären, men man får hålla andan när man möts och på köpet tror jag man lärt in många andra goda vanor. Även de som inte har djur har fått lära sig tvätta sig om händerna ofta.
Barnbarnen i norr brukar ju få sina julklappar och födelsedagspresenter på posten, så även i år. Så ses vi på FaceTime efter paketöppningen. Jag tror de blev nöjda och glada. På frågan inför jul om vad hon önskade sig sa Elin, att hon inte kunde önska sig något för då blir det ju ingen överraskning. Liknande moster Mimmis svar på samma fråga när hon var liten, att hon önskade sig det hon får. Anspråkslösa barn, men det brukar ändra sig med tiden. Sedan står det ”En egen häst” överst på alla önskelistor. Å då får de ju det. 😁 Jag hade ju önskar mig en höstjaktsresa upp med Ellen i år, men det får vi ta igen nästa år efter vaccinering.
Jag har fått trösta mig med mina egna julklappar. En ryggsäck för kommande jakter, några nya jobbarbyxor, ett par nya kängor och ett par ringar till hålen som höll på att växa igen efter att fingrarna vägrar sätta i och ur de gamla. Jag låtsas de är från Leif! 😉
Två minihuggies av återanvänt guld. Det främre är ett mor/dottersmycke från en guldsmedja på Island. En ⭐️&💕
Ellen fick ju en ny sele innan jul och ett midjebälte att förankra mig i. En investering i framtida hälsa, som vi använder varje dag. För att vi ska slippa göra uppehåll när kylan sätter in, som idag på juldagen, fick hon ett tjejtäcke i julklapp. Maja har så mycket päls så hon klarar sig med det gamla lila, hon fått av Miranda.
Hon blev så glad att hon viftade både fram och bak! 🤪
Julafton firade vi hos Mimmi och Tobbe i nya huset. Annorlunda bara det! Lugnt och skönt efter inflytt och alla stressande förberedelser. Inget överdåd av julmat och klappar, utan bara det viktigaste, Jansson, Knutsson, skinka, köttbullar (mm.), julmust och nubbe!
Så himla fint!
Sedan tittade vi på alla obligatoriska tv-bidragen. Tomten är far till alla barnen, har ju blivit en klassiker. Den såg ju Mimmi alla redan på julavslutningen i 3:an i stora aulan för låg- och mellanstadiet. Jag vet inte vad de tänkte på, men kanske inte direkt någon barnfilm. Men som vanligt med vuxna som har noll koll. Eller kanske de ville visa olika familjekonstellationer. Det var ju tjugo år sedan nu. En annorlunda jul det också.
… fallerallera! När julen kommer ska varenda unge vara glad! 🎶
Jag sa till Mimmi att, nu har fällan slagit igen, igen. Så det är en mus kvar i sadelkammaren i alla fall! Vi har haft en kamp mot mössen hela hösten och plockat minst tio feta möss ur fällan. Sadlarna och de mest dyrbara persedlarna har vi fått förvara inomhus, eftersom de blivit smakade på innan vi insåg intrånget. Två fällor med nougat har varit laddade ständigt. Nu trodde vi att vi var befriade, men. Så kikade jag närmare, och där satt en liten stackare, som inte får fira jul igen. Att de aldrig kan lyssna på sin mamma!
Alltså är det mest bra och ha-saker kvar i sadelkammaren. Fiskarssaxar är säkert jättebra, men de går inte att klippa med. Men det finns ju många andra användningsområden, har jag förstått. Peta ner nagelband, öppna paket, spånbalar mm. Så kan man ha en i fickan när man smyger på tjuvar och banditer i skogen.
På torsdagskvällen hade jag lovat bort mig att hämta upp och leverera nyinköpta soffan till nya boendet. Det var mörkt som i graven och regnet skvalade ner, såsom det gjort hela dagen, och alla dagar före det. Vägen, ängen och uppfarten var rena leråkern. Så kom de en vorsteh springande vägen fram i mörkret framför bilen. Att folk inte kan hålla reda på sina hundar!!! Hon var dock fullt utstyrd i blinkande julgransmundering. När jag la mig på signalhornet blev hon inkallad och försvann, så jag kunde fortsätta backa uppför uppfarten, och stanna perfekt framför huset för urlastning. Det fick de allt klara själva. Men jag är en jäkel på att backa med släp, måste jag säga! Om ingen annan gör det. 😇
En kväll efter jobbet ordnade vi AW på teams med tack och adjöföreställning för Kalle, som slutar vid årsskiftet. Sorgligt, men sant! Men han han har valt att följa sina drömmar. Vi önskar honom all lycka med det! ✨
En annan kväll for vi iväg och inhandlade vår skinka, innan den tog slut. Evenellt! 😉 Så nu är julen räddad! Men först ska det jobbas in i det sista. Så i år blir det inget städat. Med flytt, 9 hästar att sköta och fodra, nån ridning är inte att tänka på, fyra hundar att motionera och sedan fem timmars övertidsarbete på det hinns inget extra. Maten får fixas på julafton. Men det blir nog jul i alla fall.
Så var de flytt på lördagen. Tre fulla hästsläp vart det. Jag passade släpet och andra bar grejor.
Så kom Tobbes föräldrar så lägligt och hjälpte till att lasta in i nya huset efter husesyn!
Välden är full av okunniga läkare, eller lekmän. De som leker med människor, eller medicinmän, som skriver ut medicin mot symtom, och medicin för biverkningar av medicinen, som läkemedelsföretagen som sponsrar dem tagit fram. Ingen av dessa doktorer som jag mött under hela min levnadstid har förstått vad som är mitt huvudsakliga problem, alltså vad som orsakar min värk. Jag har ändå påtalat gång på gång, från det jag var barn, att jag utan anledning haft värk i mina benhinnor, svårt att skriva för hand, då jag fick värk i handlederna av belastningen, ont i korsryggen när jag stod still och hemsk värk av att sitta upprätt. Statiskt sittande eller stående är en omöjlighet, och har alltid varit. Jag måste stötta upp ryggraden för att hålla mig kvar i samma ställning en längre stund, utan vilande i liggande emellan. Jag har visat var det gör mest ont, gått på smärtutredning/-rehab i 16 veckor, blivit friförklarad från fibromyalgi, fått diagnosticerat myofasciellt smärtsyndrom, men eftersom det inte är varken muskler, leder eller ledband som är problemet fattar ingen. Mer än Thomas, Mårten, Ulrica och förstås Catta.
Härom dagen gjorde en bekant mig uppmärksam på fascians funktion i kroppen och vilken okunskap som råder kring denna mekanism, som omger celler, muskler benhinnor, och håller ihop alla kroppens viktiga, såväl små som stora, delar och organ. Att fascian för bort slaggprodukter ur kroppen och är en av kroppens mest känselrika organ med massor av nervtrådar. Det är fascian som håller ihop allt och håller oss upprätta. Undrar om jag uppfattat det rätt, men allt föll på plats. Jag har problem med min fascia/bindväv. Dess funktion att föra bort slaggprodukter fungerar inte som den ska, utan att jag äter en massa tillskott av svavel eller får olika behandlingar. Den orkar inte hålla upp min kropp statiskt. En doktor tog ett blodprov, som jag själv bett om, och konstaterade att jag inte har någon bindvävssjukdom (EDS). Specialister vet att det krävs mer än så för att konstatera eller utesluta, samt att det finns flera varianter av bindvävssjukdomar. Det är samma som bristen av kunskap i Sverige i funtionsmedicin och det hormonella systemet.
Detta är väl anledning nog att jag har lite dålig respekt för vissa yrkesgrupper, vilka jag nog nämnt tidigare. Så på frågan varför jag inte söker läkarvård hänvisar jag till ovanstående…
