Själv är bäste dräng!

Någon Korröfestival blev det inte av för min del, detta år heller. Fast jag försökt dra med mig någon dit i åratal. Jag har varit där en gång tidigare, på inspark i gymnasiet. Då utan spelemen. Jag älskar folkdans! 🎻 Nästa år åker jag minsann ensam! Jag fick nu nöja mig med att få Ellens sönderslagna väggspegel ersatt av det sista exemplaret som stod att finna i Ikeas lagerhylla förra veckan. Jag hängde upp den, utan hjälp, och passade även på att ta ner julgardinerna, för att hinna tvätta dem innan de ska upp igen.

Sista semesterveckan började dock med en måndag, som var både innehållsrik och arbetsam. Lite flyt på det och man får väl kalla det en bra dag.

Redan i fredags fick jag veta att Sörly, hingsten jag valt åt Ófeig, var fit for fight efter sparkskadan han fått av ett sto härom veckan, och att vi var välkomna till Skaneyland. Vi kopplade för vår nytvättade hästtransport och for iväg måndag morgon, då veterinären var på plats och kollade upp stona. Skorna hade vi inte hunnit få av, men det fick lösa sig på något sätt. När vi körde in på gårdsplan stod även hovslagarns bil där och Douglas var så snäll och skodde av henne. Vilket flyt! Hon var dock inte i brunst, än i alla fall. Men inte många dar bort visade ultraljudet, så hon fick stanna kvar. Nu håller vi tummar och tår!

Lite skeptisk är hon dock!

Väl hemma igen satte vi igång att spola stallet, Mimmi, Tobbe och jag. Från golv till tak, eller tvärt om. Ett riktigt hästjobb! Vi hade träningsvärk i flera dar efter. Mest Mimmi, som hade oturen att få tvätta hela taket ensam, eftersom hon hade regnkläder på sig och jag inte gjorde nån nytta. 😳

Tur det var några dar kvar på semestern, trots att det var dåligt torkväder. Regnet stod som spön i backen dagarna efter, så jag fick god användning av mina regnkläder i alla fall. Leif och jag tränade Ellen i Jörgens damm och hon är inte längre så knusslig med att gå i vattnet, men kom även på att det är roligare att stöta upp änder än att apportera dummies, så nu blir det hårda bandage som gäller. Samt lydnadsapportering, linjetag och klockan.

Vadå? Jag ligger ju i sängen! Med ena benet…

Jag lyckades även denna dag att klämma en geting mellan stövelskaftet och min högra vad. Hoppas det gjorde lika ont på den som på mitt svullna illröda ben!!! Det vrålvärkte tills morgonen därpå.

Annonser

Mitt lyckopiller

Bara en liten blogg, om, fastän jag egentligen vetat det hela tiden, hur överraskande lycklig man blir av vissa hästar. Jag har tidigare berättat hur översvallande glad jag blir varje gång jag sätter igång Imd efter en längre tids uppehåll. Jag glömmer för varje gång hur rolig hon är att rida. Men det är ju såklart därför hon fått så få föl. Bara åtta stycken på 23 år. Alldeles för få för ett så fantastiskt sto, egentligen! Men jag har då även hunnit njuta av hennes ridbarhet, det vill säga hennes fina gångarter, spänstiga steg, samarbetsvilja, naturliga bärighet, och så det att hon alltid plockar fram det direkt, vid första uppsittningen. Hur ringrostig hon än är så vet hon precis var vi slutade senast. Ett snäpp bättre än senast, varje gång. Inget tragglande eller harvande på någon stel framtung tjockis där inte, utan hon bär sina kilon med stil. Men, så är det en sak till, som är så svår att sätta fingret på. Det är hennes glädje, över att vara ridhäst, att få göra sitt bästa!

Denna gången är det dock en väsentlig skillnad! Fastän jag är lika överraskad, kanske ännu mer ändå, så känner jag så väl igen känslan, glädjeruset och lyckokänslan i maggropen. Den största skillnaden är, att det är en annan häst! Det är Óskadis, hennes dotter. Jag nästan gråter av lycka när jag tänker på det. Som jag har sörjt att Imd åldras, att jag måst avstå att rida min fina häst när hon gått med föl, att hon nu ska bli pensionär. Så har jag Óska, som är sin mor upp i dagen. Ojoj, jag fick hejda henne första ridpassen. Hon ville så mycket, visa hela registret. Jag har haft henne med som handhäst flera gånger senaste veckorna. Hon är så stor i steget att hon slår av mig stigbygeln hela tiden i sin iver. Men så lydig. Hon skulle aldrig ligga på och dra iväg, utan går samlat vid sidan av Ófeig. Uppåt uppåt!

I förgår red jag henne för tredje gången. Då fick hon känna sig duktig, och det tydliggjorde hon genom ett högljutt grymtande och frustande.

Igår fick hon vila, så kanske vi kan ta ett litet pass idag igen. Ju mer man rider henne desto roligare är det. Det är så det ska vara. Jag längtar!

Så länge minnet lever

Min bästa stund på dagen är, efter att ha rastat hundarna och släppt ut hästarna, att sitta i soffan, under den tickande klockan och äta frukost. Bredvid mig sover den varma blanka Ellen. Så länge hon sover går det bra att sitta kvar, eller halvligga också för den delen, efter att ostmackorna för länge sedan är uppätna och tidningen färdigläst. Klockan, i keramik med en stängel av rosa linneor, som Krico vann åt mig, tickar på. Fågeln, utskuren i trä av käre vännen Calle Ahlsten, tittar fram ovanpå bokhyllan. Flatten som stått inunder fågeln har fallit omkull, men jag vet att den finns där. Även den är ett pris från ett av otaliga jaktprov vi deltagit på. Jag är osäker på vilken hund som erövrat den. På fotografiet nedanför blickar gamle-Nubbe ner på mig, med sin pillemariska blick och hängande underlapp. Det var inte hans, det vet jag, för Nubbe var Leifs hund. Vår första flatcoat. Därefter kom trefärgade Berta med sina långa silkesmjuka öron, men hon var ingen flat, utan en basset hound, fast hon inte visste om det. Senare kom Dummy, som vi behöll ur hennes första kull. Den nästan helvita otympliga Dummy, med sin äggformade gula fläck mitt i bläsen mellan de tunga gula öronen. I bokhyllan finns även en setter i tenn, som minner om Leifs första hund Ajax, och ett foto av Amos som valp. Han var en stor personlighet redan då, med sin suspekta iakttagande blick. Vid sidan om, på musikbänken, har Leif ställt fotot av Chatte med anden, som han satt in i morfaderns omsorgsfullt snidade ram. Det är inte det officiella fotot, som prytt framsidan av Charmören när hon blev Årets flat, utan ett annat taget vid samma tillfälle. Den varma kloka blicken i ögonen är densamma. Han har även ställt dit ett foto av min första häst, Timor. Jag undrar varför, en vacker häst, guldfux med en stor stjärna mitt i pannan. I alla fall på vintern, när pälsen var tjock och tät. På sommaren, när han var urfälld var det två små stjärnor, sammanbundna i en sträng.

Jag började fundera på de andra hundarna. De som inte längre finns kvar, utan bara lever kvar i minnet. De som inte kände dem innan och utan tyckte nog de bara var likadana svarta hundar, och visst, de var lika. Jag blev så rädd att jag skulle komma att glömma bort deras anletsdrag och små egenheter, bara för att jag inte har fotona kvar. Jag måste tänka på dem då och då. Så länge jag minns dem finns de. Candy fanns bara en kort stund, men hon var så vacker med sina kolsvarta ögon. Hennes syster Fridas ögon var större och rundare, men snälla. Bettan var mer lik Candy, fast med en piggare blick. Alltid i rörelse, trampande tassar, inställsam och glad. Kullbrodern Krico var lugn och lite upptagen. Lite svårare att fånga blicken på. Purdey var extrem i sitt uttryck, mycket mellan ögonen och med sin långa smala skalle. Jag önskar jag haft fler foton av henne. Mycket av henne fanns i Betty, som kom långt senare. Även hon extrem i sina linjer, men lite flackande i blicken. Bara mattes hund! Lotta var lättare att fånga, sötare skulle nog många säga.

Tankarna går tillbaka till de gamla, till Norma, den snällaste av snälla, med sin låånga nos, och hon som aldrig tog någon plats, utan bara fanns där i bakgrunden. Till en början delade hon tillvaron med sin kullbror Winston, med sin smala kisande blick. Jag kunde skratta ihjäl mig när de bad om mat. De stod jämte varandra och tittade ömsom på mig och ömsom på maten, som på en tennismatch. Jag blev förvånad, och glad, när jag märkte att jag ser alla hundarna framför mig, helt utan ansträngning, så fort jag tänker på dem. Släktskapet och ordningsföljden blir rörigare och skapar en frustration och prestationsångest. Så jag återgår till mina minnesbilder och låter hund efter hund komma till mig, säga hej med ett ögonkast och en vift på svansen, medan tårarna rinner nerför mina kinder. Som att låta livet passera revy, de vackraste av minnen…

Winnie, inte iögonfallande, men med en oanad talang, förutom att hon skrattade med hela garnityret, att ignorera ej påskjutet vilt. Den snälla Pepsi, så lik henne i sitt sätt och uttryck. Fillie, den försynta, så rädd att göra fel. Hennes talangfulla syster Mary, mamma till vår Lotta, överlevaren med det varmaste av hjärtan som gav oss den sista flatten på våra linjer, Emmas Ellen.

Tillbaka till Jail Bird, Tessy, som jag hade till låns några år. En sådan otroligt mild och snäll individ, så mjuka vackra linjer i sitt huvud och sina nästan övervinklade extremiteter. Hon gav mig två kaxiga döttrar, Molly, så näpen med sitt lilla ovala huvud, och Peggy, den tuffare ögontjänaren, men med samma glimt i ögonen båda. Inga små änglar där inte! Bella, den skickliga, med blomsterkransen, och alla duktiga barn.

Svarta Sara, efter Purdey, den milda duktiga, fick jag låna och därav blev Brunte till. Åh, Brunte, min själsfrände. Stor och trygg, min hjärtesorg! Sedan Nässlan, samma mamma, samma bruna färg, men mer diskret i sin framtoning.

Gissa var inte diskret någonstans. Hon var perfekt! Mitt avelsmål, som jag inte tog tillvara, men jag njöt av henne varje sekund.

Jag minns såklart många många fler. Lille-Nubbe, den sanne Charmören, älskad, aldrig glömd. Alla älskade valpar, vissa kommer man ihåg mer. Lilla Blondie, av förklarliga skäl. En del smartare och duktigare än andra. En del som man ser några generationer tillbaka i de framgångsrikastes stamtavlor. Andra som gjort mer eller mindre avtryck. Så lilla Cookie från Toffiedreams inte att förglömma.

Kvar har jag Maja, min collie, med de outgrundligt snälla ögonen, lilla tokiga Lisa, Amos, och så mitt odjur, Ellen. Som jag fått för mina synders skull…

Hang over?

Att hitta tillbaka..

Funderar jag ibland. Är det vad jag vill? Tillbaka till vadå? Till prestation, framgångar och uppmärksamhet? Det vill jag ju inte, egentligen. Jag har uppnått allt jag vill, orkar bara inte leva upp till det. Stå för det, i rampljuset. Men det är det man bedöms efter. Hur bra man är, hur intressant, om man är värd att anstränga sig för, om man har nån vinning ut av att umgås med, om det finns något att suga ur, eller man bara är nån som man kan trycka ner för att höja sig själv. Det är ju det som det sociala spelet går ut på, att gynna sig själv.

Jag är så trött på bittra, elaka, beräknande människor, jag orkar inte ens lyssna på dem. Än mindre öppna munnen. När jag träffar snälla människor, för de finns faktiskt, blir jag nästan sentimental och tycker att jag förtjänar dem inte. Jag blir rädd, orkar kanske inte anstränga mig för att leva upp till deras förväntningar. Inte än. Just nu är jag helt dränerad på energi. Jag har rationaliserat bort det mesta onödiga i livet ett tag för att hinna med, mat och sömn och sånt. Man får prioritera, det får komma när jag är färdig. När jag bestämt mig.

Jag skaffade Ellen, för att få en vän. För att slippa alla förväntningar och lära känna nya människor i ett helt annat opretentiöst sammanhang. Jag behöver en sporre, något nytt, spännande. En ny utmaning! Och det har jag fått. Det är bara de yttre förutsättningarna som sätter käppar i hjulet!

Nu fick jag plötsligt lite nya krafter. Efter att ha skrivit av mig skiten och med tre veckors semester framför mig. Jag stänger alla energitjuvar ute och skall inte ägna dem en tanke.

Men först tar vi en vilopaus!

Självbestraffning 😬

Mitt odjur är ibland överraskande lydig och följsam. Kanske har all torrträning ändå gett resultat. Senaste tiden har jag dock inte kunnat rasta (motionera) ordentligt, som jag brukar i hägnet, eftersom vi misstänker att det kan ha tagit sig in vilt. Senast jag gick vanliga rundan hörde jag nämligen Ellen springa runt på ena sidan av stigen, både framför och bakom mig.😳 Stort djur båda, typ vorsteh. Jag visslade in henne och ärligt visste jag inte vilket som var hon. Hon kom framifrån, så vi tog oss därför därifrån i rask takt. Vildsvin vill vi inte träffa på, och inte heller rådjur. Jag har svårt att tro att räven skulle ge sådant oväsen ifrån sig. 🤔

Vi ska få hjälp av grannen att köra eventuella inkräktare på porten. Tills dess får jag promenera, cykla och simma Ellen bäst det går. En droppe i havet, kan tyckas, i ett försök att kuva detta energiknippe.

Leif har dock kommit på ett sätt att slå två flugor i en smäll. Nämligen att rasta två hundar samtidigt! Även drevern Lisa är lite svår att hålla i kondition under ej jakttid. Hon och Maja collie brukar stå i hundgården under arbetstid. De får inte längre plats på jobbet, och vill helst slippa umgås med Ellen, om man skall vara ärlig. När Ellen kommer hem har hon mycket spring i benen. Hon lägger i högsta växeln och springer varv på varv runt huset, tätt följd av Lisa som skallar för fullt drev. Maja står vid knuten och hejar på. De kan hålla på hur länge som helst. Ingen ger sig! Ibland drar de en repa över åkern och rätt som det är fintar Ellen, och så byter de varv. Ellen älskar att va hare! Så nu är alla tappade muskler tillbaka och aptiten på plats. Toppen att motionera hundarna utan att behöva lyfta ändan ur stolen, och gratis underhållning på det! 👍

Idag har vi varit på familjedag vid Saxtorpssjöarna, under ledning av Louise och Christo med kennel Hunt Hard. Mycket trevligt och givande, trots att vi (Ellen och jag) fick satsa all vår energi på att träna passivitet. Ellen fick sedan ett par vattenapporter, för mycket. Ville bara kolla av hur pass hon kunde klara av situationen med så mycket stress. Svårigheterna var inga problem, men sedan slog det lite slint vid avlämningarna.

Härom dagen hade jag annars lite tur, när jag lämnade Ellen ”Stanna!” utanför hästhagen och hon sakta kröp framåt, tills hon nosade på eltråden som låg på marken!!! Ajajaj, så ont det gjorde i nosen. Men hon stannade ändå kvar på platsen, trots att hon låg och skakade i hela kroppen. Snacka om stabil mentalitet! 🤭

Nu sover hon gott

Ååh, det ligger i luften!

Nånting är på gång! Islandshäst-SM, såklart! Ulrika skrev någonting om att tävla SM är ju inte till för alla, med tanke på alla invändningar som uppkommit mot nya kvalregler etc! Det har hon ju faktiskt rätt i. I islandshästvärlden har många inte så stor självinsikt, utan har man bara stålarna köper man sig en bra häst och tränare, å så ä de bar å åk (kvala till SM). Ska det verkligen vara så!? Nej, nu hoppas vi på att få se eliten!

Nu blev det ju inte riktigt som vi planerat, förstås. Syster Cina fick ryggskott, Hanna var inte heller helt kurant, SMHI varnade för ösregn från lördag kväll och framåt. Ingen var över sig sugen att sitta och pina sig dyblöt på en läktare i två dar. Därmed bestämdes att årets SM-resa skulle inhiberas.

Att sedan Mimmi och jag i alla fall for iväg i svinottan lördag morgon, helt oplanerat, är en annan historia. Vi skulle känna efter, och då vet man ju hur det brukar bli! 😴

Jag ställde klockan på halv sex. 1 1/2 timme skulle jag behöva ha på mig för att komma iväg. Jag vaknade kvart i fyra och tänkte ”Hm, dumt att somna om för en kvart. Kan va bra å ha!”. Det gick i ett huj att bli klar. Behövdes minsann inga 1 1/2 timmar. Tio i fem var jag klar. Konstigt att inte klockan ringt! 🤔 Det var då jag kom på att det var halv sex jag skulle stiga upp, inte åka! 🙄 Jag messade Mimmi, sov en timme, sedan for vi på SM.

Medan regnet stod som spön i backen hemma i Skåne hade vi en lugn och behaglig dag på läktaren i solskenet, som så småningom övergick i blandad molnighet. När regnet senare kom så smått for vi hem! Bra tajmat! Det var dessutom första gången vi varit iväg utan att inhandla minsta pryl! 😇👏👏👏

På första parkett när hovslagarn tog guld i P3🥇

Första championatet, förhoppningsvis inte det sista

Efter en urjobbig fyradagars arbetsvecka blev det till slut midsommarafton! Inte någon speciellt romantisk sådan, utan började med att vi stängslade om stonas sommarhage. Leif lavade ved, medans jag handlade och planerade inför morgondagens trip till Jylland. Leif hade tagit på sig ansvaret för Ellens missade entre i utställningsringen förra Danmarksresan och erbjudit sig följa med även denna gång. För att slippa göra om äventyret ännu fler gånger anmälde jag till två av en tredagars utställning med övernattning på hotell. Mimmi ville tyvärr inte agera hundvakt på midsommarafton, så vi fick avstå fredagen och hade alltså bara en chans till 2 cert. Tack och lov, för inte en natt till på det hotellet! Det fullständigt stank rök när man öppnade entredörren. Man nästan ryggade tillbaka. Toalett och badrum fanns inte på rummet, men det kunde man ju stå ut med. Man får vad man betalar för, så sant! Dock hade jag gärna avstått betala för underhållningen från baren inunder natten igenom. Det gick inte att få en blund i ögonen. Ellen var väl helt slut efter första dygnet, så hon skötte sig exemplariskt i utställningsringen morgonen därpå och fick då sitt tredje juniorcert, med super kritik, av Jelena Kruus. Det andra certet fick hon för Bertil Lundgren dagen innan. Därmed var juniorchampionatet i hamn. Phu! 😅 I ärlighetens namn är jag inte det minsta förvånad över att det gått så här lätt! Det är en oförskämt bra tik jag fått (välja 😊). Mitt förstaval dessutom, trots att uppfödaren valde först, utan tvekan. Det känns ungefär som när jag valde Chatte en gång i tiden. En riktig A-valp, bäst i kullen, och en sjutusan till nedärvare! Min stamtik i kennel Inkwells. Henne har jag mycket att tacka för. ❤️

Det är dock lite värre med föl. Då det bara blir en per gång är det ju inte så mycket att välja på. Där görs det största valet redan i avelsplaneringen. Trots det är jag så otroligt nöjd med de allra flesta föl vi fått. Ibland kan jag känna att det skulle va bra att bli lite missnöjd, så man inte vill behålla. Livet skulle bli så mycket lättare. Man kan ju omöjligt behålla allt! Ändå är jag väldigt svårimponerad. Det är en brist jag har. Jag blir lätt lite blasé och har svårt för att uppskatta halvdåliga hästar. Föda upp trevliga familjehästar är ingenting för mig. Tyvärr har jag med ålderns rätt fått svårt att matcha fram mina hästar, så det är väl dags att börja trappa ner. Jag har ju fått ett riktigt bra stoföl efter Imd i Tekla. Henne har jag gott om tid att gå vidare på senare, om jag skulle vilja. Jag har ju nu även fått ett föl på Óskadis, så jag kan vänta och se med henne också. Nu vill jag rida henne, hon är så fantastiskt rolig att rida. Åh, vad jag har längtat! Tröttnar aldrig på henne! Tyvärr fick vi ju ett hingstföl efter henne, men antagligen en keeper.

Leiftri är fantastiskt spänstig och elastisk, precis som sin mor!

Imds Andvari är ett riktigt bra hingstämne och vi kunde bara inte med att kastrera honom. En otroligt bra stam har han ju dessutom! Men, men.. måste nog säljas. Vi kan omöjligtvis ha mer än en hingst och det är antagligen Frodi. Men så blev det ju en liten röding till i år, Lillebror. En riktig lite spjuver, som vi bara inte får fästa oss vid! Fast det blir svårt. Han är en riktig goding och gör allt för att imponera!

Vi har varit så i valet och kvalet hur vi gör med Ófeig. Det är verkligen i grevens tid om vi ska få något föl alls efter henne. Det blev ju inget förra året. Vi bestämde oss idag. Vi måste ju ha ett föl efter Vadas enda dotter. Det vore ju skamligt att inte använda ett sto med så hög bedömning (utan att ens ha visat passen) i avel. Det får bli med Mettes fantastiska Sörli! Vem annars! Sedan är det avelsstopp!

Dags att komma igång. Óska får följa med Ófeig och mig som handhäst.

Första gången var det helt hopplöst, eftersom hon vill gå så nära och har så höga lyft att hon slår av mig stigbygeln hela tiden. Tur hon har så lätt för att samla sig vid hand och är så otroligt lydig. Hade glömt hur samarbetsvillig hon är. Hon nästan läser mina tankar – mitt ❤️

Spegeln sprack från kant till kant! 😱

I slutet på förra veckan tvärdog Mimmis nya (nästan) bil på hemvägen. Bärgaren, som hämtade den lördag morgon misstänkte att kamremmen gått och för att spä på lite extra, att den kunde slagit sönder motorn. Bara så man hade något att fundera på över helgen! 💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💰

Det visade sig måndag eftermiddag att så var fallet och eftersom bilen gått 700 mil för långt att Länsförsäkringar inte skulle ta det. Hundra tusenlappar för en ny motor till en bil av 2017 års modell (150′ visade det sig senare), inte kul alls.

Dock slutade det med att det berodde på att kamremmen, som var hel, men, hade lossnat och Wolkswagen som gjort all service tog på sig det hela! 👏👏👏

Vi förstod nog att Ellen varit aningens skendräktig efter löpet och aptiten har varit allt annat än bra. Nu är den perioden dock över, utan en valp i sikte. Dock är det gamla energiknippet tillbaka! Hon började med att förvåna mig måndag morgon genom att smaka på en spak på min stol. Samma sak hände ett par gånger till i veckan. I torsdags blev jag ändå lite chockad, och förb-d, när hon gnagt sönder tyget till sitsen på samma stol, efter att aldrig någonsin tidigare under hela uppväxten fördärvat någonting.

På kvällen när vi kom hem hade nya spårlinan anlänt med posten! Ellen blev lika glad som jag och gjorde glädjesprång i luften. Hon såg direkt vad det var, samma färg som den gamla, fast grövre och greppvänligare. När hon for uppåt bänkskivan daskade jag till henne, varvid knäppet for upp och slog till henne på högerknäet. Hon tjöt till och sprang på tre ben en stund. Jag förbannade mina snabba reflexer, men det var strax glömt och vi tog en runda i hägnet, som vi brukar. När vi var halvvägs var Ellen inne i snåren och rotade, och rätt som det var hördes ett yyyylande, som höll på och höll på, och jag sprang, in i snåren och ropade och letade. Efter en liten stund dök hon upp, utan en skråma någonstans, hur jag än letade. Det rasslade lite i snåren, men jag lär aldrig få veta vad som hänt!

När vi kom hem tog Ellen bollen och eftersom ingen ville leka tog hon en repa genom huset. Det sa tjong när hon dånade in i hallspegeln och hon hann precis därifrån innan den föll i golvet med ett kras.

Mimmi såg spegeln utanför dörren, dvs det som var kvar av den, kom in och sa ”Sprang hon in i den!” Märk väl, inte ”Vem har…?” Ellen, såklart!

Man kunde ju tagit alla dessa händelser, samma dag, som ett ”tecken”, på att man kanske skulle stanna hemma. Men sedan kan man ju också välja att inte fundera mer på saken. Man vill ju helst inte veta om hon nu ( i och med spegeln 🤔) får 7 års olycka. Olycksfågeln! Jag cyklade fram och tillbaka på vägen och Ellen var ohalt och piggare än någonsin, så in i bilen och iväg till Herrfallet och Riksutställning 2019 bar det.

Jag hämtade upp syster Cina, som förbarmat sig över mig, och följde med mig och campade över helgen. Vi bodde i en 2-mannastuga, utan vatten, men helt okey för ett par dygn. Det var riktigt trevligt. Några långpromenader med Ellen, så lyckades hon hålla sig i skinnet.

Mindre lyckat vart det på utställningen. Jag råkade för tredje gången på kort tid ut för en domaraspirant. Om den i Danmark drog ut på tiden, så var hon i alla fall korrekt, la sig inte i bedömningen, utan gjorde sin egen, och skrev egna kritiker. Denna norska kvinna tog helt över hela föreställningen, bedömde varannan hund, tyvärr Ellen, och diskuterade allt med domaren. Han var aldrig närmare min hund än två meter. Tyvärr gick Ellen inte helt rent första varvet (varken jag själv eller någon annan noterade detta, vad jag hörde), och det hängde hon upp sig på, trots att domaren påpekade att Ellen gick bra resten av uppvisningen. Jag överhörde att de kom fram till att sänka henne till very good, sammantaget med…, jag hörde något om fronten. Ellen stretade bakåt när hon grävde henne långt bak i halsen och sedan inspekterade den håriga magen. Då kände hon på skulderläget, som blev framskjuten! Så förvånande! 🙄 Samt att ögonen blir ljusa när pupillen blir en liten prick i solgasset. Man kan hitta alla möjliga fel om man bara anstränger sig. Mamma Solda blev i alla fall BIR (bäst i rasen), BIS (best in show) samt bästa veteran, så trots sina vanartade barn slutade det ju bra.

Jaime von Den Donau-Wirbeln BIM, J Björnkärrets Hertzogin Aida BIR

På kvällen var det grill- och räkbuffé i restaurangen, samt prisutdelning till Viltspårmästaren. Det var nära det gick till Skåne i år igen, men Geir fick nu nöja sig med ett andrapris. En riktig bragd, med tydligen endast två till spårslut!

Jag berättade inte för systern om grillbufféens dåliga recensioner, där någon skrivit att räkorna var enda behållningen. Räkorna missade vi helt, och när vi kom på det, var de helt slut! Vi tyckte dock maten var god, ölen var super, och cavan rena drömmen! 🍾

Precis i rättan tid!

Nu är han här – Lillebror! Imd lyckades nästan lura mig även i år, trots att det var dags. Hon brukar ju gå över tiden, även de gånger hon varit beräknad sent på sommaren. Nu var det åttonde fölningen och detta fick bli sistan, har vi bestämt! Hon hade varken släppt bäckenbanden, fyllt i juvret och ingen tendens till vaxproppar. Men, när jag rastade Lisa vid tolvsnåret på söndagsnatten, råkade jag se en silhuett av en enda häst på kullen. Det såg ut som Tekla, men kände jag måste kolla. Jag band Lisa och trevade mig in i hagen i mörkret. Det var Imd! Hon gnäggade svagt, och hejdade sig. Konstigt hon var ensam. Jag fick lite aningar om att något var på gång, så jag ställde klockan på 02.00 och 04.00. Den senare behövdes inte. För när jag kastade mig ur sängen, öppnade fönstret och lyste med ficklampan stod alla stona där i ring, precis nedanför mitt fönster. Och i mitten låg han! Den röde prinsen! Det vill säga, jag såg en röd, men inte vilket kön. Det var beckskumt och jag ville inte störa eller blända dem.

Första fotot i lampans sken

Jag tog en stol och satte mig att vänta. Det tog ett par timmar innan efterbörden lossnade, sedan gick tarmbecket, men inte ville han dia. Han hade fullt upp med annat. Han sprang runt och visade upp sig för syskonen. Hej på er, här är jag – Lillebror! Till slut fick vi hjälpas åt och försöka tvinga honom rätt. Men han var jättestark (och jättestor!) och ville inte! Konstig prick! Till slut sansade han sig och tog en slurk, så jag kunde slappna av och hålla koll inifrån fönstret istället.

I fölningshagen har vildsvinen levt rövare, så där är inte så mycket bete i år, därför hade vi inte flyttat över dem än ( innan Imd visat några tecken). Nu blev det bråttom att stängsla om och fixa iordning lösdriften, innan frukost. Som väl var kunde jag jobba hemifrån på måndagen.

Litli Bródir från Gåvetorp

Kanske inte direkt som fisken i vattnet, men 🐬

Denna vecka har jag och Ellen varit på kurs igen, nu tredje delen av ”Kom igång”-kursen i bruksgrenarna. Vattenapportering var det som gällde denna gång. Någon deltagare undrade om Ellen badat någon gång än i år. Jodå, Ellen badar minst en gång om dagen oavsett årstid. Simmat vete fåglarna, om hon gjort på länge. Det är mest diken som gäller i Ellens värld. Hon fick då börja uppvisningen, fast med lite tvekan om hur man bär sig åt när bottnen plötsligt försvinner under tassarna. Den först kastade anden hamnade väl långt ut i dammen, så den fick hämtas in av en mer rutinerad öppenklasshund, och därefter kastas ut igen på mer lagom nybörjaravstånd. När så Ellen väl kom iväg var hon lite väl exalterad och simmade rättuppstående med plaskande framben. Man måste ju se vart man är på väg! 😆 Men hon bärgade i alla fall anden utan tvekan och sprang rakt upp på land, utan att skaka av sig, och lämnade av direkt i hand! Som om hon aldrig gjort annat! 👏

Jag har faktiskt ridit lite också, fast det är inte så mycket att orda om. Ofeig gör sitt bästa, alltid. Lite värre när hon är för tjock, men då tar hon bara i lite mer, så löser det sig också! 🤣

Vi gjorde ett sista försök att ta utställningschampionaten på Lisa. Denna gång i stor konkurrens. Det var 12 stycken tikar bara i jaktklassen. Lisa lyckades bli fyra, trots att domaren tyckte hon var i tunnaste laget för dagen, med excellent, men tyvärr utan Ck. Så där sket det sig! Inte så lätt att få i sig maten när man är ”högdräktig”, menar Lisa. Tur då att hon ska valpa nästa vecka! Not! 🤣

J Västralunds Itzi – Matten tycker Lisa är snygg iaf! 🤩