Det kryper i kroppen

Det har nu gått två veckor, jag är rastlös och väldigt ridsugen. Dock tänkte jag vänta med att testa tills jag varit hos sjukgymnasten, vilket doktorn rekommenderade. Därför tog jag den första tiden som fanns, efter att jag slutat med smärtstillande. Det borde jag nog ta ett tag till fick jag veta. Fast idag hoppade jag över. Man måste ju få känna hur det känns i verkligheten. Nu är jag ju ganska rörlig, jämförelsevis. Sjukgymnasten ville se mina blåmärken och hon förstod att det fortfarande är rejält ömt och svullet i området. Men rörligheten var bra och hon tyckte också att jag skulle försöka komma igång med ridningen så fort jag kan. Bara kort kort i skritt i början och att någon leder mig, samt sitta upp från pall. Jag skrattade när jag berättade för Mimmi och vi provade samma eftermiddag. Det gick jättefint att komma upp på hästen. Men, ner i sadeln kom jag inte. Det gick inte att sitta ner! Nu hånade jag inte sjukgymnasten längre. Jag fick vackert kliva av. Så fick Holly rida istället. Surt sa räven! Men Holly var glad.

Inte så lätt att fota själv! Men det svarta börjar övergå i en mer lila nyans.