Lång dags färd mot 💔

Åter igen snökaos och värst runt Hässleholm! Det är precis som förra året, när man trodde våren var på väg, så fick vi mängder av snö här i Hässleholmstrakten, fastän gräset var grönt i resten av Skåne och uppåt! Nu är det ju bara början på mars, så det må väl vara hänt. Men det känns lite kymigt när man precis har kommit igång med ridningen. Jaja, det går bra att rida i snö också. Bara jag som är så frusen och nu har det blåst halv storm i flera dar. Plus att jag åkte på en dunderförkylning förra veckan. Resten av familjen hade den före mig, och nu har Holly vattkoppor. Nu på upphällningen dock. Sedan får det vara slut på virus!

Igår åkte vi bil i nio timmar. Jag hade sådan tur att Facebookgruppen Töltriding sände live från Vintermästerskapen -23 med islandshästtävlingar från Strömsholm. Det pågick hela dagen, med lunchuppehåll precis när vi framme, och det höll tankarna från det oundvikliga. Detta var en resa vi skjutit på in i det längsta. Den var inplanerad redan för ett par månader sedan, men då ångrade vi oss i sista stund och ville ge det en chans till. Kelly blev allt tryggare och fullständigt normal i sin hemmiljö, men så fort hon blev rädd funkade det inte alls. Det skulle inte bli bra, det förstod vi både Leif och jag. Men hon var en så älskvärd och lycklig individ, Kelly, när hon inte var rädd. Så glad och kelig och den snällaste av snälla. När hon blev rädd var hon helt blockerad, fullständigt okontaktbar, och bara flydde. Då var det omöjligt att locka henne till sig. Hon var inte rädd för naturligt farliga saker, som skott, åska, traktorer eller andra djur, utan bara för främmande människor, okända ljud och saker man minst anade. En drivande hund som blir så rädd i skogen skulle kunna bli förvildad på kort tid. Det hade vi inte vågat riskera. Det räckte att vi hade okända kläder på oss så vågade hon inte komma till oss. Till slut mådde vi så dåligt, över att gå och hoppas på en förbättring och alla bakslag, att vi fick ge upp. Uppfödaren hade från början lovat att ta henne tillbaka.

Det var bara ett halvår sedan vi hämtade henne och vi var både spända och lite oroliga över hur hon skulle reagera. Om hon skulle känna igen Göthe och Rut. Så länge hon går i koppel följer hon med, och så gjorde hon, in i huset. Men sedan satt hon darrande tryckt mot våra ben och vägrade röra sig ur fläcken. Hon satt kvar när vi gick därifrån och det var väl det värsta, att inte kunna få henne att känna tillit, att kunna locka henne till sig.

Kelly 8 månader

Göthe och Rut är seriösa och supersnälla. De var bekymrade över att inte kunna komma nära henne, men det kan nog ta några dar innan hon vant sig. Hon ska få sova i sängen (vilket hon inte gjort här hemma) och vara i soffan, favoritplatsen, samt umgås med sin mamma.

Vi är uppfödare och då måste måste man vara krass, och realistisk. Vi har fött upp och sålt hundratals valpar, lämnat bort äldre hundar, sålt hästar och låtit gamla och sjuka djur somna in. Man skulle väl vara härdad. Men detta är bland det värsta jag varit med om. Idag bara går jag bara och gråter, och saknar❣️