Ingen missunnar dig maten

Så är det väl man brukar säga när någon sätter i halsen! Ändå är det en känsla jag har. Jag vet inte var den kommer ifrån. Jag var inte så hungrig som barn heller och gömde mina ostsmörgåsar i dockvagnen. Som många andra barn fick jag höra att de fattiga barnen i Afrika svälter och tyckte att de kunde väl få min mat då. Något jag kommit på på senare år är, att en anledning till att jag tappar aptiten är när någon sitter och dreglar över min mat. Då blir det tvärstopp. Jag har dock inte alltid haft svårt att äta. När jag gick på lantbruksskola var jag konstant hungrig. Och vi åt hela tiden: frukost, fika, lunch, fika, middag/kvällsmat, där vi även fick ta med oss kvällsmackor till rummet. Men det behövdes inte, eftersom vi hade kompisar som öppnade pizzeria på översta våningen. Jag gick upp 25 kg i vikt första läsåret, men de kilona rasade av mig över sommaren i England. Desserterna på jelly och custard kunde man vara utan, liksom tea and scones, för att inte tala om mjölkpulverblandingen, som man fuktade cornflakesen med till frukost. Nä maten var ingen höjdare! Vi jobbade hårt på kenneln och jag fick snart sätta balsnöre i jobbarbyxorna. När jag kom hem vägde jag under 50 till mina 170 cm. Snacka om lågt BMI. Efter det blev jag kräsen och trots att jag smakar på det mesta äter jag bara det kroppen vill ha och som ser gott ut, och då dreglar andra och då får de va! 😂