Vår fina Imd har vandrat vidare till de evigt gröna ängarna. Jag har sagt att hon skulle få bli kvar så länge hon är frisk och mår bra, men inte vänta tills hon blir sjuk. En svår ekvation, såklart. När är det då dags? Man går med en oro, man spanar och tittar och blir så lätt hemmablind. Hon var nu drygt 26 år, mitt fina förstaklassto. Tänk vad tiden går. Men så fixade hon själv. Igår kväll ringde Mimmi framåt midnatt, att Imd inte åt 23-målet. Detta har aldrig tidigare hänt, att Imd har matvägrat. Hon har aldrig varit sjuk, knappt halt, sedan jag köpte henne som 5-åring. Hon linkade lite efter första visningen. Men efter några dagars vila var hon åter fit for fight. Förra våren ramlade hon i riset, när Leif röjt backen i deras vinterhage. Hon fick en del skrapsår och ett stickhål nära leden. Då trodde jag det var kört. Därefter har de fått gå i en liten del av en sommarhage hela gänget, även på vintern. Detta mest för att Imd inte skulle sätta fast pinnar i gommen.

Detta var just precis vad hon gjort nu. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men efter flera veterinärbesök skaffade vi en egen munstege, så slapp hon dessutom att bli sederad. Vi tog nu på natten bort en stor pinne, som satt sig på exakt samma plats som de tidigare. Alla dessa pinnar har gjort att tänderna flyttat sig utåt och det har blivit en grop i gommen. Jag kan tänka mig att hon hade tandvärk när den skavt mot tandhalsarna.

Jag var vaken hela natten. Hon hatar vanligtvis att stå på box, men var nu helt lugn och stilla. Jag tittade till henne varje timme och hon antingen stod eller låg ner med knipta näsborrar. Inga symtom på kolik. Vid 4-kollen hade hon börjat äta sitt hö och vid 6 var hon sitt vanliga jag igen och fick gå ut till de andra. Men beslutet var taget, nu var det dags att ta farväl. 😢

Tre generationer

Bilen kom och hämtade henne efter lunch och det är så tomt på hennes plats, där hon alltid stod och viftade med vänster framben och pekade var man skulle lägga hennes mat.

Så saknad 💔
Annons