Det lilla huset vid skogens slut…

Nu har det gått en dryg månad sedan jag anmälde mig till kursen, och den hade nästan fallit i glömska. Ófeig ser fin ut och börjar gå riktigt bra. Nu har hon ju vilat nästan en vecka sedan vaccination och tandbehandling, och transporten gick igenom besiktningen, så inget att vänta på. Som bekant har jag lite svårt att komma igång på morgnarna, men försöka duger, och med Mimmis hjälp i stallet blev hästen presentabel. Jag vet inte vad Ófeig förväntat sig, men när hon steg av trailern var hon verkligen på tårna. Hon blev placerad mitt i stallgången och stod som ett ljus i givakt, tills hon somnade, vaknade, tuggade och frustade om vartannat, så helt fel gjorde jag väl inte. Vid lymfmassage krävs ingen styrka och hästen är ju inte större än att det funkade finemang med mina axlar.

På morgonen hade jag valt att köra om Älmhult, via Pjätteryd, istället för att ta E4:an. Den undviker jag gärna med hästtransport om jag kan. På hemvägen tänkte jag detsamma. Men, det var stört omöjligt att få upp samma väg tillbaka på gps:n. Den ville skicka mig rakt söderut istället. Så wth, vi kör väl på det, tänkte jag och vände åt motsatt håll från där jag kom.

Det var en grusväg, om möjligt ännu smalare än den mellan husen här hemma, nyskrapad och välskött, men omöjlig att mötas på, fast med små mötesfickor här och var. Efter ett par km mötte jag sopbilen, som var vänlig nog att backa till en ficka. Jag fortsatte ytterligare ett par km tills jag kom till en y-korsning med en lika smal nyplogad väg. Där vände jag och körde tillbaka. Vid utgångspukten ställde jag in min gps på Älmhult och däriftån skulle jag väl hitta hem. Det blev några vägbyten här och var och efter att jag tagit höger i Pjätteryd, säger gps-tanten ”tag höger” efter bara några meter igen. Jag lydde, varpå hon genast sa sväng vänster! Det var bara det att där fanns ingen väg! Å inte kunde jag backa tillbaka ut på storevägen med hästtransporten bakom. Jaha, nu var jag ute på en sådan där pytteväg igen, fast asfalterad denna gång. Å ingenstans att vända. Fortsätt 2,7 km och sväng vänster, säger hon då. Kör i vind, då kommer jag på rätt håll i alla fall, tänkte jag. Precis innan jag var framme dök skylten upp: SVINABERGA, och jag såg huset. Visst, det var renoverat och med en stor veranda till vänster, men jag kände igen det som igår. För säkert 55 år sedan var jag där senast, när mormors far Oskar fyllde 90 år. Jag fick följa med ut i vedbon och välja ut en näverdosa av alla de uppe på hyllorna som han täljt. Allt såg ut precis som jag mindes och jag har undrat många gånger hur det kunde se ut idag. Är det möjligt, kan det vara samma, eller? Regnet skvalade och tårarna steg i ögonen. Det kändes kusligt. Var det ödet som styrt, att gps:en skulle tvinga in mig på avvägar för att få svar?