Lycklig lycklig, är jag! I min egna sadel, childericen, på Ófeig, på jag vet inte hur länge sedan sist.

Det var en sådan speciell känsla, som är svår att beskriva. Men lite som att komma hem! Jag har ridit Andvari i samma sadel hela tiden under hans utbildning, men han har varit så smal och muskelfattig. Det kändes bra i våras, men nu har vi ju fått börja om på nytt, och han måste lära sig använda sin kropp igen. Det känns inte alls som samma sadel på honom, bara halt och vingligt. På Ófeig känns det verkligen att den är byggd till mig, och henne, och de andra. Alla mina hästar har bra sadellägen, men Ófeigs är så nära perfekt man kan komma. När hon inte är smällfet, vill säga (för att jag missat att hon resorberat sitt foster). Det är hon inte längre, så den ligger som en smäck, snart. Alla sadlar ligger bra på Ófeig, men equipen är lite bredare, så därför har jag använt den de senaste 75 förlorade kilona. Bara 75 kvar. 😂

Tänk att jag nästan var på väg att sälja henne för bara en dryg månad sedan! Hur sjukt var inte det! Det var Mimmi som fick mig att komma till sans. Man kan ju inte bara sälja en sådan häst. Det tråkiga är ju bara att hon inte fått någon avkomma. Det är nog inte många svenskfödda ston med 9 för hals/manke/bog och rygg/kors samt 8,5 för proportioner, tölt, trav, galopp och spirit, som inte används i avel. Eftersom hon kastat ett föl tidigare, på grund av tvinnad navelsträng precis före beräknad nedkomst, får jag väl inte försäkra foster/föl igen och då kan det bli dyrt att använda en riktigt bra hingst.

Så en lyxridhäst är hon helt enkelt, och hon är min. För det är jag värd!