Sån är jag, eller har blivit. Jag har väl alltid satsat högt, men varit okej med att bli 2a. Det är nästan bättre, så slipper man hamna i centrum. Men jag vill gärna ha dokumenterat vad jag uppnått, så jag inte behöver prata gott om mitt och mina. Bara rada upp meriterna. Dessutom vill jag kunna klara mig själv, så jag inte hamnar i beroendeställning, eftersom jag ofta inte är till någon nytta för andra.

Det är där det kniper. Jag har under hela mitt liv varit urstark i de stora muskelgrupperna, det har bara varit ibland, när min kropp sviker mig, som jag bangar ur. Har kallat det ryggskott. Det förstår folk. Min mamma tog mig till doktorn redan som barn, när det inte funkade för mig att springa, sitta på en stol, eller hålla i en penna, men ingen förstod vad som var fatt. Jag lärde mig knep för att ta mig genom livet, palla upp mig framför skrivbordet, gick med käpp ett tag, ligga ner på hundutställning och ridkurser mellan passen. I bilen kan jag halvligga och köra. Jag tillbringar min stillasittande tid i en eldriven säng eller på reclinersoffa, där jag intar mina måltider. Jag fick rådet av en ryggspecialist i tjugoårsåldern (bara några år efter vi sålt sista hästen) att skaffa häst och rida varje dag. Det brukar vara det bästa för överrörliga tjejer. Tjugo år senare, när hunduppfödningen nästan brutit ner min kropp helt, skaffade vi islandshästar. Leifs idé! Det blev min räddning. Det och alla tips och träningsråd jag fått av kiropraktorer, sjukgymnaster, osteopater och en zonterapeut, som lärde mig slappna av, har hjälpt mig ofantligt.

Mitt problem är att det syns inte på mig att min kropp inte håller ihop, att den värker och att händerna inte lyder. Det syns inte att jag bara orkar vara med ett par timmar och sedan måste vila hjärnan, för att orka fram till kvällen.

Jag har sökt läkarhjälp, men ingen vill ta tag i något de inte behärskar. Jag har själv räknat ut att det är bindväven som inte är som den ska och ingen hjälp finns att få. Jag har fått veta av andra att efter en strålbehandling blir gamla krämpor sju resor värre och jag kan intyga att det stämmer! Samt att förlorad muskelmassa är svår att få tillbaka med värkproblematik.

Nu har jag min Ellen, som jag ville träna och meritera, och alla mina hästar, samt Mimmis. Ja, några för många för min ork. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner med allt jag vill, samt rida och verka dem tillräckligt ofta. Fast nu har jag bara 5-6 (istället för 12 😅), resten är skodda och ju mer jag rider desto roligare är det. Bara jag stretchar efteråt mår jag toppen!

Nu kom jag på varför jag började skriva den här bloggen…

Det var för att jag har kommit på mig själv med ett förändrat beteende. Jag har börjat sortera i mitt liv och göra mig av med saker och har funderat på varför (eller varför jag inte gjort det tidigare 😁). Det är såklart mitt kontrollbehov som spökar. Jag har samlat på mig saker genom livet, kläder, djur, saker jag tycker om, men inte nänts använda/slita upp, utan sparar till bättre tillfälle. Jag har nu kastat en hel säck, säkert minst 20kg, kläder, många med prislapparna kvar. En del sparade, för att de kan komma att bli moderna igen. Nu är jag så gammal och inser att det aldrig kommer att ske. Samt att jag tappat kontrollen på vad jag har, eftersom det är så mycket. De kläder jag har kvar kommer jag att använda.

Detsamma gjorde jag med mina skor för något år sedan, samt rensade bland mina hästsaker och ridkläder.

För några år sedan sålde jag av mina avelstikar. Det blev bara de gamla kvar, och nu är de borta. Nu har vi bara varsin hund, efter att Amos fick somna in förra veckan.

Imd är gammal, men får gå kvar så länge hon är pigg och glad. Unghästarna ska ridas in och säljas. Óskadis får stanna och fölet, såklart. Kanske Ófeig, om hon inte får det bättre nån annanstans. Där var alltså inget föl i den magen. Troligen inte det senaste halvåret, utan hon är bara otroligt tjock. Så är det med det! Nu gör vi oss av med överflödigt hull.

Bilen har jag skrivit över på Leif, så slipper jag tänka på skatt, försäkring, service, besiktning och alla andra kostnader.

Så, nu har jag kontroll! Det känns lite som att man förbereder sin egen begravning.

På arbetsmarknaden har jag gjort mitt. Jag fick en massa erbjudanden förra sommaren, som aldrig skulle funkat. Nu finns nästan inget passande att söka, så får nog snart gå i pension. Det känns märkligt att det skulle kunna vara en tredjedel kvar av livet. I så fall får jag hoppas att jag fortfarande kan rida när jag är 96, som min kompis drottning Elisabeth!