Av samma anledning som föranleder ovanstående rubrik har jag ännu inte hunnit mer än bläddra i senaste numret av Islandshästen, vår klubbtidning. Jag har haft, om inte fullt upp, så tillräckligt att göra och tänka på för att min kvot av kraft och ork ska bli uttömd. Sedan fortsätter jag ändå, och för att hinna med utesluter jag måltider. Jag äter frukost, en rågbit med ost, två dadlar och två muggar kaffe, efter diverse hälsokosttillägg. Går inte in vidare på det, men jag vet, att så mycket kalorier blir det inte varje dag och jag är inte sugen på nå gott! Jag är för trött helt enkelt. Oftast äter vi väl mat på kvällen, annars blir det nått lättätet till playkanalerna i sängen på kvällen. Det är det jag ser fram emot från det att jag stiger upp på morgonen. Helt galet, jag vet!

Jag kommer inte att kunna slappna av och slippa min huvudvärk förrän jag går i pension, och det är ett litet tag till. Storebror ser dig, och kontrollerar allt du gör, så att du gör det, gör det i tid, och håller måttet och drar in skatt till bättre behövande. Bara att hålla ut!

För att underlätta och lätta lite på det dåliga samvetet har jag låtit Maja få ett bättre hem. Det var sorgligt och hemskt att känna tomheten efter henne. Men bara efter en dag upptäckte jag att jag börjar slappna av.

Det är lugn och ro i huset och därmed även i mig. Bara Ellen och jag är hemma. Leif och drevrarna är iväg och jagar, och radion är av. Bara klockans monotona tickande hörs. Ett susande, annars helt tyst! Utanför fönstret går mina båda ridhästar, Mimmis Frodi och Andvari, och betar det sista gräset.

Kricos BIS-vinst har tickat i 30 år

Igår började min hälsoresa, med Andvari. Även den innebär att erhålla en hälsosam vikt, fast tvärtom den i berättelsen i tidningen om gemensam viktnedgång, att vi ska gå upp. Andvari har gått upp över 60kg redan och ser nu välmående och glad ut, men vi behöver båda bygga muskler och tillit. Veterinären i somras trodde inte på magsår, men nu när hans magomfång tillåter att det går att spänna sadelgjorden igen märker jag att han känner obehag. Jag har vägrat göra fler hål i sadelstropparna. När det inte går att använda hålen som finns är hästen för tunn att ridas! Om nu veterinären vägrar behandla för magsår så gör jag det på egen hand med de preparat som finns att tillgå.

Catta var här igår och öppnade mina ögon. Jag ska inte tro att andra känner mina djur bättre än jag själv gör. Maja, mår bättre hos kravlösa människor, där hon kan styra och ställa, men mina hästar ska jag och Mimmi ta hand om själva. Andvari är min häst och jag är hans människa, säger Catta, och jag litar på det.

Sakta men säkert, med hjälp av min livscoach Catta❣️