I dessa studenttider har det blivit mycket ridning i hägnet, så blir det bara blir några hundra meter på smala grusvägen. Man skulle kunna tro att där är stilla och fridfullt i hägnet, men då bedrar man sig. Tisdagar och söndagar är det skytteträning och då brukar vi hålla oss därifrån, eftersom måltavlorna och kulfånget är på andra sidan vår ridväg. Sedan finns det ju andra stigar, men jag har inte behov av så mycket spänning i vardagen, även om våra hästar är skottvana. 🙉 I torsdags eftermiddag befann jag mig mitt i skottlinjen, när Ófeig plötsligt tvärstannade och studsade bakåt, med huvudet i vädret. Hon fräste genom näsborrarna och stirrade in bland granarna. Vad nu då? Jag är vanligen ganska tuff och brukar bara driva på, men detta var nåt annat, det förstod jag genast. Plötsligt hördes röster från andra sidan dungen. Vad i hela friden gör de här, hann jag tänka, innan jag såg älgen. Den rörde sig oroligt inne i den glesa skogsridån, fram och tillbaka längs viltstaketet och försökte ta sig igenom. Jag förstod det var personerna på andra sidan skogsdungen som skrämde den och drev den in mot vårt hägn.

Nu var det bråttom! Ófeig ville vända och lättade i framänden. Jag kunde omöjligt få upp mobilen ur fickan som hon konstrade, utan fick skynda mig av. Jag fick tag i Leif direkt (Kryss i taket!), samtidigt som jag förstod att det var ett gäng utländska arbetare som planterade skog på grannfastigheten. De kom närmare och närmare och skrek på utrikiska åt varandra, varpå älgen blev alltmer trängd. Du måste driva älgen västerut längs staketet, sa Leif. Lättare sagt än gjort med en häst som redan var på tårna. Så jag började lite försiktigt med ett how, sedan How, sedan av alla mina krafter HOWade jag iväg älgen, med bultade hjärta stampande längs vägen med Ófeig dansande i tölt bredvid. Undrar vad människorna på hygget tänkte! Det trodde väl bergakungen själv var i antågande! 😂

När vägen tog slut vid vändplan var det nära på omöjligt att ta sig upp på hästen igen, men till sist lyckade jag i alla fall sitta upp i farten. Tur man är smidig! 😅 Därefter fick jag en ridtur som hette duga. Ófeig var så laddad att hon knappt rörde marken, så jag valde att rida samma runda två gånger till, för att visa att allt var som vanligt igen. Jag vet inte vem som var svettigast efter denna ridtur, hästen eller jag, men jäklar vad bra hon gick. Vilken häst hon är Feigan!

I denna stund bestämde jag mig för att försöka få det där fölet efter henne i alla fall. Hon är bästa önskbara avelsmaterial, vad tänker jag på! Jag har haft all tid i världen att njuta av henne som ridhäst. Hon är fjorton år, har en riktig toppvisning, både exteriört och gångartsmässigt. Mitt enda sto efter Vada. Hon är lika stabil och klok som sin mamma, med alla hennes goda egenskaper och mycket mycket mer därtill, men har en energi och vilja som aldrig tryter. Jag är en kycklingmamma och rädd att något ska gå fel, men kanske får jag inte fler chanser och då skulle jag ångra mig. Nu får Ófeig bli avelssto!

Nuvarande avelsstona på Gåvetorp: silversvarta Óskadís och gulsvarta Ófeig.