Så var de dags igen, att bränna iväg uppåt E4:an. Denna gång med trailern bakefter och Óskadis inuti, samt inte fullt lika långt att åka. Vi var på väg till hingsten, eller nej, ingen hingst där, utan till seminstation på Gäverstad gård. Jag har kollat henne varje dag och teasat hingsten, men inga tecken på brunst än, och väl var väl det, eftersom det var helg i Danmark i måndags och inget skick den dagen. Hon kan allt få dröja några dar till! Efter många om och men kom vi fram, strax efter lunch och många skurar senare.

Ombytligt väder

Hingsten ifråga har varit påtänkt sedan jag fick veta, förra sommaren (faktiskt samma dag Ófeig kastade sitt föl), att Kveikur frá Stangarlaek var såld till Danmark. Då trodde man fortfarande att coronan skulle ta slut efter sommaren. Efter lite räknande och plussande insåg jag att det skulle bli en väldigt kostsam historia att ha henne på semin i Danmark, och sedan rann det väl ut i sanden. Jag hittade ingen annan bättre kandidat (med 10 för tölt! 😉) och tiden gick. Så en dag i våras fick jag se att Hreyfing AB skulle ta in sperma från Kveikur. Närmare bestämt Åsa Nevander, som ägde och tävlade Óskasteinn frá Oddhóli, Óskadis pappa. Jag har länge tänkt jag skulle höra med Åsa om hur han var som individ. Nu var det ju läge! Jag fick veta de höll till på Gäverstad gård, där Óska själv blev till en gång i tiden. Detta var ju ödet! Det måste ju vara meningen, och så fick det bli.

Ett foto på Óskadis framför blå porten innan vi for. Man kan tro där redan finns nåt i den stora magen 😉

Jag ska minsann försöka få till en ny Ferrari! För det är jag värd 😉

När vi lastade ut Óska öppnade sig himlen och hon förpassades genast ut i sin väntande hage. När vi pratat en stund och sett oss omkring klarnade det upp igen. Då kände jag plötsligt igen mig och kom ihåg hur vi släppte ut Imd, i exakt samma hage i maj år 2005, för sexton år sedan. För femton år sedan föddes Óskadis!

Jag letade fram en gammal dagbok och läste mina fullklottrade anteckningar maj månad och bakåt till mars. Bladen var så tummade att det gick att läsa både fram- och baksida samtidigt. Det var rena kaoset, så som det alltid var här hemma på den tiden. Vi hade en valpkull på elva valpar, på Peggy, som var en dryg vecka gamla när vi for till Crufts med Gissa och överlämnade allt stök till mamma, svärmor och Mimmi. Mimmi var då sjutton år och kunde allt som var värt att veta. Jag fick ryggskott på hemresan från England, så Emma bytte av Leif vid ratten mellan varven, och vi planerade redan under färden nästa kull på Mary och Gibson, våra egenproducerade jaktchampions. Vada var under fertlitetsutredning, efter att ha gått tom två år i rad med Randver och Skorri, och betäcktes med Kanslari lite senare. Silja var på Herrestad för träning hos Johanna och Vignir, men blev sjuk och stod en månad på Strömsholms djursjukhus med lymfangit och vätskande ben, eller om det var den gången hon fått en stressfraktur och hängde i matta 8 veckor på samma djursjukhus, helt i onödan, eftersom de trodde de hittat en röntgenverifierad spiralfraktur i lårbenet, vilken de själva orsakat när de sederat i benhinnan. Jag kommer inte ihåg vilket. Denna olycksfågel till häst. Det var bara något halvår emellan. Imd fick följa med Óskasteinn upp till Ia och Denny, eftersom hon inte hunnit bli dräktig på Gäverstad. Hon kom dock inte i brunst igen, utan visade sig vara dräktig i alla fall. Marjolein hämtade sedan hem Imd, när hon körde med tom transport från Stockholm, eftersom Marys sju valpar föddes och vi samtidigt hade valpleverans på Peggy-kullen. Phu! Detta var bara de viktigaste sakerna och almanackan var så fulltecknad att den knappt gick att läsa. Jag utelämnar allt annat med valpbestyr, fotografering, telefon med valpköpare, valptester, leveranser, träning, jaktprov och utställningar. Det gick i ett. Jag jobbade bara 75% på tre dagar i veckan på den tiden, eftersom jag hade 12 mil att köra till vårdcentralen i Älmhult tur och retur. Leif gick visst in i väggen, och ville skiljas på hösten när han återhämtat sig. Precis innan vi skulle fara till Finland och Gissa skulle tagit sitt Internationella championat. Jag har ännu kvar min gammalrosa manchesterkostym med svart brodyrtopp hängande oanvänd i garderoben, storlek 34. Vi delade på oss några månader och jag bodde själv med alla djuren en riktig vargavinter på gården. Fick hjälp av grannen Jörgen att skotta snö, minns jag. Flickorna gick på internatskolor långt upp i norr, båda. Leif ångrade sig, precis när jag avvecklat hunderiet, sålt mina avelstikar (förutom Gissa, Betty och Lotta), samt skaffat jobb och lägenhet i Småland. Jag fick jobb på Sveland samma vecka och det kändes som att det var meningen att jag skulle bli kvar. Så det blev jag. Då bestämde jag mig för att klara allt själv och gick kurs i barfotaverkning. Som mest hade jag tolv hästar jag skötte själv var fjärde vecka. Jag var stark som en oxe. Jag klarade mig nästan tio år till innan kroppen sa stopp och jag fick lite cancer. Sedan har livet inte varit sig likt och jag har måst trappa ner på galenskaperna Nu har det alltså gått femton år, och på fredag gör jag min sista arbetsdag på Sveland, innan jag avslutar med fyra veckors semester. Välbehövliga sådana! 😅

Hoppsan! En oavsiktlig skärmdump. Vi lyssnade på Calle på resan, på Leifs önskemål. Undrar om han ångrade sig, efter alla tankeställare. -Va faan ska man äta då, undrade han när boken var slut 😂