Fredagmorgonen började i högt tempo, eftersom vi skulle ha avdelningsmöte innan arbetstid. Jag småsprang ut till hästarna och såg genast att de betedde sig lite udda. Imd stod inte på sin vanliga plats och pekade med ena framhoven var hon ville ha sitt hö serverat, utan stod med huvudet emot mig. Vid sidan om henne stod Tekla, med tungan utanför, och huvudet snett under Imds mage. När jag kom närmare såg jag att Óska stod likadant, fast från andra hållet, och slickade. Jag sprang fram och konstaterade att Imd var skadad i båda bakbenen. Huden var avskavd på framsidan av vänster has och insidan av höger skenben. Inget blod, men rejält svullen i båda benen. Shit shit shit! Kunde hon ha fastnat i eltråden, for det genom mitt huvud. Jag matade dem och kollade igenom henne. Inte helt lätt med all vinterpäls som fortfarande sitter.

Vojne vojne! 🥲

Jag sprang runt staketet, men allt var helt. Tvättade benen med tvålvatten. Ingen temp. Ringde veterinären, som lovade komma under dagen. Fixade frukost och hann precis till mötet, om än med hjärtat i halsgropen.

Sedan fortsatte dagen i ungefär samma anda. Veterinären kom strax efter fem. Perfekt timing! Jag hade precis hunnit ta in Imd och borstat bort överflödet av päls. Hon var allt lite dämpad, men fick ändå lugnande för att rakas och sondera såren. De visade sig vara flera. Tyvärr även ett sticksår nära nedersta hasleden. Det verkade inte gå in i leden, men man kan ju aldrig veta. Vi valde att hoppas på det bästa och inte utsätta en gammal häst för ledspolningar med allt vad det innebär plus osäker prognos. Antibiotika, Hipotrim och smärtstillande, fick det bli. Så håller vi alla tummar och tår för att det ska gå vägen.

Box över natten, var ingen höjdare, tyckte Imd. Vi promenerade vägen fram och tillbaka på morgonkvisten. Det vill säga, jag gick och Imd töltade på tvären, med höga lyft, i sann Óska-style. Like mother, like doughter!