Nu är all snö borta, för denna säsong önskar jag innerligt. Jag kämpar på med skitmockandet i fägatan. Nu är den (hästskiten) dessutom rejält fasttrampad i backen, men skam den som ger sig. Jag fyller en kärra, sedan får jag vackert vänta till Leif hunnit tömma innan jag kan fortsätta. Under tiden red jag Ófeig på ridbanan. Jag körde halter, igångsättningar och nedtagningar, sedan serpentiner i trav. Det sistnämnda är nog det enda som inte triggar denna drama queen. Dessutom bygger det upp min kropp. Jag gjorde en deal med Mimmi, att hon ska ha hingsten ridklar varje kväll klockan 19.00, så rider jag honom. Jag har såna problem med händerna att jag knappt klarar att göra hästen iordning innan ridning, speciellt nu med all vinterpäls, så det blir en win-win-situation, nu när Mimmi är för stor om magen för att rida längre. Vi börjar i övermorgon, för imon har jag nog träningsvärk.

När jag ridit var jag betydligt bättre i kroppen, så då verkade jag båda slynglarna av bara farten. Om stonas hovar var fina så hade deras fötter hunnit bli jättehöga och fick tas ner rejält. Svettigt värre! Det var minsann inte bara hovarna som växt. Lillebror har blivit jättestor och till och med växt om Leffe.

Ellen har också blivit stor, till sist. Då menar jag i huvet. För stor har hon alltid varit, i kroppen. Bara knoppen som tagit tid på sig, att slå ut i full blom. Nästan dags vid tre års ålder, kan man tycka. Men vorsthrar är sena. Nu däremot har faktiskt polletten ramlat ner. Hon är nästan lydig. Så kommer hon på saker själv. Hon får inte gå upp i övervåningen. Det löste sig automatiskt i början, tills hon kom på att hon kunde. Då sprang hon upp stup i ett, sedan kastade hon sig utför med buller och bång, varje gång jag visade mig. Jag var livrädd hon skulle bryta sig, för trappen är både brant och lång. Men det var nog något år sedan hon provade sist. I lördags morse var det någon som knackade (krafsade) på min dörr. Klockan var närmare åtta och Leif brukar vara uppe tidigt och ta hand om hundarna. När jag öppnade var hon halvvägs utför och benen for åt alla håll. Hon visste det var fel, men hon var JÄTTENÖDIG! Det var bara att öppna ytterdörren och släppa ut flocken. Leif var kvar i sängen. 🙄

Sedan, efter hästarna fått sitt, äter vi frukost i soffan, Ellen och jag. Mysigt! Bästa stunden på veckan. Ellen ser direkt vart jag är på väg när jag tar brickan. Ingen annan får komma in och störa! Ikväll tog jag brickan och gick mot rummet. Ellen kastade sig huvudstupa framåt, men sprang förbi dörren!? 😳 Ah, hon skulle bara hämta det nya benet och ta med sig in. Hon hann det också, och var ändå först på plats.

Hit, men inte längre!