Flyktig kĂ€nsla, som tyvĂ€rr inte infinner sig sĂ„ ofta lĂ€ngre. Jag, som för inte alls sĂ„ lĂ„ngt tillbaka, betraktade mig som en glad och nöjd person, som i alla fall hade en valmöjlighet, ser inte lĂ€ngre bara möjligheter. Jag har tappat bort glĂ€djen, fĂ„r verkligen tĂ€nka till och pĂ„minna mig om vad som Ă€r roligt. Även om det Ă€r mycket roligt med Ellen, sĂ„ Ă€r det förknippat med mycket smĂ€rta. PĂ„ Óskadis rygg var den lĂ„ngt borta. Det var fullt focus pĂ„ ridningen. Jag saknar mitt lyckopiller.

Jag gillar ju verkligen att utbilda och utveckla unga hÀstar. Men Andvaris utveckling kÀnns bara sÄ otroligt lÄngt borta. Nu hann vi ju inte med sÄ mycket innan han tappade sin sko vid jul, och innan dess var det ju kolmörkt. SÄ alla dessa lediga dagar kÀnns lite bortkastade. Men jag har i alla fall ridit runt nÄgra varv om dagen pÄ gÄrdsplan. Det kan ju inte slita sÄ mycket, tÀnker jag.

SĂ„ ikvĂ€ll fick jag min belöning. Polletten har trillat ner. Han följer mina hjĂ€lper, utan att spjĂ€rna emot eller halvt ramla omkull. Han böjer sig och flyttar sig för skĂ€nkeln och gick pĂ„ en 8-volt, som att han aldrig gjort annat. Åh, vilken lĂ€ttnad. En tröskel Ă€r passerad. Det kĂ€nns verkligen som fem steg framĂ„t, och Ă€ven om det blir tre tillbaka imorgon sĂ„ Ă€r vi pĂ„ vĂ€g framĂ„t. Jag kĂ€nde verkligen en berusande glĂ€dje ikvĂ€ll, som ingen ville dela. Men skit samma! đŸŒŒ

Imorgon kommer hovslagaren, sĂ„ dĂ„ fĂ„r vi se hur roligt det blir! 🙈

Morgonen efter dagen före kan jag fortsĂ€tta pĂ„ samma tema. Jag som brukar ha sĂ„ ont i kroppen, och vaknar flera gĂ„nger pĂ„ natten av minsta ljud, sov till klockan tio och kĂ€nde mig utvilad. Det har inte hĂ€nt pĂ„… jag vet inte nĂ€r! Inte ens nĂ€r Leif steg upp i ottan för att jaga hade jag vaknat. Kanske hade inte vorstehn varit olydig, sĂ„ han sluppit busvissla utanför mitt fönster! Nu kastade jag mig ur sĂ€ngen, hoppade i klĂ€derna och ut och fodrade hĂ€starna. Jag var vĂ€lkommen. 🙉 Tur de gĂ„r ute! Inte förrĂ€n jag kom in igen kom jag pĂ„ att jag kunnat röra mig obehindrat, utan begrĂ€nsningar eller smĂ€rta. Vilken kĂ€nsla! Det brukar ta timmar innan jag leat till mig och svavlet börjat ge verkan. Det mĂ„ste vara för att gifterna frĂ„n all salt julmat gĂ„tt ur kroppen som jag mĂ„r sĂ„ bra, sĂ„klart. Bara dagen innan hade jag varit fĂ€rdig att kasta in handduken, och idag mĂ„r jag sĂ„ hĂ€r bra! Jag hĂ€nger nog med ett tag till đŸŒŒ

Ytterligare tvÄ hungriga. MÀrk vÀl den anklagande blicken, frÄn Alfons.