Flyktig känsla, som tyvärr inte infinner sig så ofta längre. Jag, som för inte alls så långt tillbaka, betraktade mig som en glad och nöjd person, som i alla fall hade en valmöjlighet, ser inte längre bara möjligheter. Jag har tappat bort glädjen, får verkligen tänka till och påminna mig om vad som är roligt. Även om det är mycket roligt med Ellen, så är det förknippat med mycket smärta. På Óskadis rygg var den långt borta. Det var fullt focus på ridningen. Jag saknar mitt lyckopiller.

Jag gillar ju verkligen att utbilda och utveckla unga hästar. Men Andvaris utveckling känns bara så otroligt långt borta. Nu hann vi ju inte med så mycket innan han tappade sin sko vid jul, och innan dess var det ju kolmörkt. Så alla dessa lediga dagar känns lite bortkastade. Men jag har i alla fall ridit runt några varv om dagen på gårdsplan. Det kan ju inte slita så mycket, tänker jag.

Så ikväll fick jag min belöning. Polletten har trillat ner. Han följer mina hjälper, utan att spjärna emot eller halvt ramla omkull. Han böjer sig och flyttar sig för skänkeln och gick på en 8-volt, som att han aldrig gjort annat. Åh, vilken lättnad. En tröskel är passerad. Det känns verkligen som fem steg framåt, och även om det blir tre tillbaka imorgon så är vi på väg framåt. Jag kände verkligen en berusande glädje ikväll, som ingen ville dela. Men skit samma! 🌼

Imorgon kommer hovslagaren, så då får vi se hur roligt det blir! 🙈

Morgonen efter dagen före kan jag fortsätta på samma tema. Jag som brukar ha så ont i kroppen, och vaknar flera gånger på natten av minsta ljud, sov till klockan tio och kände mig utvilad. Det har inte hänt på… jag vet inte när! Inte ens när Leif steg upp i ottan för att jaga hade jag vaknat. Kanske hade inte vorstehn varit olydig, så han sluppit busvissla utanför mitt fönster! Nu kastade jag mig ur sängen, hoppade i kläderna och ut och fodrade hästarna. Jag var välkommen. 🙉 Tur de går ute! Inte förrän jag kom in igen kom jag på att jag kunnat röra mig obehindrat, utan begränsningar eller smärta. Vilken känsla! Det brukar ta timmar innan jag leat till mig och svavlet börjat ge verkan. Det måste vara för att gifterna från all salt julmat gått ur kroppen som jag mår så bra, såklart. Bara dagen innan hade jag varit färdig att kasta in handduken, och idag mår jag så här bra! Jag hänger nog med ett tag till 🌼

Ytterligare två hungriga. Märk väl den anklagande blicken, från Alfons.