Jag vet inte, faktiskt. Jag sätter upp mål, och dem når jag, om jag så skall slå knut på mig själv.. och jag gillar ju att tävla. Vad som hindrat mig från att satsa helhjärtat genom åren har ju varit min mage. Jag har stressmage. En diagnos som jag satt och uppfunnit själv. Jag har alltid imbillat mig att jag ärvt den av min far, bara därför att han fick ulcerös colit, som begränsade både honom och resten av familjen. Därför har jag förhållit mig till den diagnosen, alltså min mage, och anpassat mitt liv efter tillgången till toalett. Jag har alltid gillat långdistanslöpning. Jobbigt bara att, oavsett det var träning eller tävling, hamnade man alltid så långt hemifrån. Jag har faktiskt avverkat tre Lidingölopp med goda resultat, med ungefär två månaders förberedande träning, det fick räcka. Problemet var att så fort jag fokuserade på en tävlingsprestation, eller bara jag tänkte på vad som skulle ske, satte magen igång. Jag var tvungen att gå upp i svinottan för att hinna fixa magen innan jag skulle delta i något, träning/tävling whatever. Till sist blev det så att jag anmälde hundarna till utställningar och jaktprov, men åkte aldrig. Det kändes som en vinst bara att slippa fara iväg. Men dyrt vart det i längden!

Så en dag kom jag att prata om fenomenet med nya frissan, som visade sig ha haft precis samma problem, hela livet. Tills en dag! Hon berättade att hon var livrädd för läkarvård och därför aldrig tagit någon hjälp. Men insåg att det var ohållbart att inte göra något. Så efter lite förberedande efterforskningar besökte hon en väl ansedd hypnotisör, som menade han skulle kunna hjälpa henne. Tvivlare som hon var trodde hon inte på detta, men testade i alla fall en seans. En dryg månad senare kom hon på att magen inte krånglat sedan besöket, och fortsatt så även under de två åren som gått. Jag tog genast kontakt med denne man. Jag var välkommen hem till honom, men tog Mimmi med mig som moraliskt stöd. Hon var minst sagt skeptisk. Men, jag spelade med, åkte hem, och valde sedan att glömma tramset. Jag kom ihåg allt som sades, tänkte det var larvigt, och att jag aldrig skulle göra om det. Det gick en lång tid innan jag förstod vad som hade hänt. Min mage betedde sig normalt. Den körde inte igång det minsta, varken när jag oroade mig eller jag peppade mig inför något, som vid den tidpunkten var gångartsridning på islandshäst. På den vägen är det.

Jag tävlade ganska mycket den sommaren 2014. Små tävlingar på orutinerade hästar , men dock. Sedan har det blivit en del käppar i hjulet, men livet har ändå blivit så mycket lättare.

Just nu bara jobbar jag, tränar och sköter djuren. Inga aktiviteter alls pga corona. Men jag kan ändå inte låta bli att tävla med vattenkokaren, hur mycket jag hinner innan den kokat upp vattnet. Jag hinner oftast med att slänga ihop alla ingredienserna till morgongröten i glasburken. 1dl havregryn, 1msk linfrö, 2msk solrosfrö, 1msk gojibär, 1msk mullbär, 1msk tranbär, 1tsk kanel, 1tsk kardemumma, en nypa salt, innan det är kokat klart och avslutas med målsmällen. Bara att hälla i 2dl vatten, röra runt med skeden, ev lite honung, och sätta på locket. Så får det stå 10 minuter medans jag springer runt och morgonfodrar hästarna. Det hinner jag!

I magen 😄