Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har ju en förmĂ„ga att stĂ€nga av och köra pĂ„. Tror faktiskt jag har det efter min mamma. Hon bara visslar en stump och sĂ„ Ă€r allting bra igen. Efter en riktig skitdag, fredag den 13:e, som man egentligen bara skulle hoppat över och lĂ„tsat den var en ond dröm, sĂ„ började jag gnola pĂ„ en gammal polska. Den har ingen text, utan Ă€r bara en trall, en folktrall helt enkelt. Jag kommer ihĂ„g att jag brukade ofta gnola pĂ„ den förr. Ja, nu Ă€r det faktiskt sĂ„ lĂ€nge sedan att jag kan sĂ€ga, att förr gjorde jag sĂ„ och sĂ„… Den Ă€r Ă€r lite dyster, trallen alltsĂ„. Men sĂ„ finns det en till, som börjar likadant, ”HejdĂ„đŸŽ¶…”, men den gĂ„r i dur. Jag gav mig inte förrĂ€n den ocksĂ„ satt. Jag gnolade, tjoade och trampade takten, lite i baktakt. Den gĂ„r i hambotakt, sĂ„ vad Ă€r vĂ€l naturligare Ă€n att ta en svĂ€ngom pĂ„ köksgovet. SĂ„ började jag fundera och plötsligt kunde jag inte. Jag gnolade och provade, schottis gick ju bra, snoa likasĂ„, men hambo var snĂ€rjigt. Fötterna ville inte. Jag blev sĂ„ arg och besviken att det inte gick automatiskt, sĂ„ mycket som jag dansade, för fyrtio Ă„r sedan. Jag trodde det var som att cykla, att det satt i ryggmĂ€rgen liksom. Det gjorde det alltsĂ„ inte! Jag övade och provade gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng och till slut var jag sĂ„ yr och illamĂ„ende att jag slĂ€ngde mig i soffan och berĂ€ttade för Leif, som skrattade och undrade ”Vem dansade du med?” 😂