Det mesta som hängt över mig är nu fixat. Fälttränat Ellen, som nu även fått en ny dragsele, då hon växt ur den gamla. Kastrerat småpojkarna. Vaccination och tandkoll av hela hästflocken, där ridhästarna nu är nyskodda, höstavmaskade och släppta i sina vinterhagar. Besiktning av bil och släp godkänd. Hämtat hem Andvari. Min knula på ryggen är bortopererad och stygnen tagna. Även min tandkoll gick över förväntan. Nu börjar vi komma i fas. Kvar är optikerbesöket, som aldrig tycks bli av. Tyvärr blir det inte heller någon Norrlandsresa i år. Alltför riskabelt bestämde vi. Folkhälsomyndigheten rekommenderar just nu att man bara träffar de personer man träffar varje dag. Jag är supernöjd med det och känner hur livet kommer tillbaka, lite närmare för var dag. Har bara en chef som sliter och river i mig, dag som natt, men ska försöka överleva det, och corona. Jag vet såklart att det är nya måsten på gång hela tiden. Det är det som är livet. Men när allt kommer samtidigt känns det ibland övermäktigt.

Ellen nyekiperad – nu kör vi!

Idag när jag körde bil högg det till i hjärttrakten och jag kom att tänka på att jag är faktiskt tio år äldre än pappa var när han fick sin första hjärtinfarkt. Jag började fantisera hur man kommunicerar till folk om man blir akut sjuk när man kör bil långt hemifrån. Kom fram till att det är nog bara att härda ut och ta sig till sjukhuset.

Andi har funnit sig väl tillrätta och verkar fylla i kroppen. Han såg ut som en gammal ko när han kom. Vi tog en Kolla masken-test, innan vi avmaskade, för säkerhets skull. Unga hästar har ju inte byggt upp någon immunitet och det är säkert påfrestande att bo på internat. Han är i vilket fall glad och nöjd över att vara hemma igen. Han äter upp all mat han får, men han har låtit oss förstå att han vill ha hösoppa. Hela vattenkaret har han fyllt med hö. Det blir i alla fall inte dammigt.😂