I lördagsmorse var jag glad att vi har trygga orädda avkommor efter Frodi. Jag skulle leda ut Lillebror och upp i hagen. Leif hade satt igång åkgräsklipparen på gårdsplan och var döv för omvärlden. Jag tänkte att så länge den står still där den är är det ingen fara. Då, for Leif iväg rätt framför näsan på oss, ner mot uppfarten, vänder, och ser oss. Sedan pekar han uppåt hagen dit jag ska med hästen, jag nickar (vi ska dit!), och han kör förbi oss dit 🙄 och parkerar åbäket precis vid grindhålet, med motorn igång! Jaja, vi går efter. Lillebror tittar storögt och knatar på. Då gasar han upp vrålåket bakom oss, med stenarna knattrande runt bladen kör han iväg. Vi kom snabbt in genom grindhålet. Suck!

Lillebror

Kan ju erkänna att jag glodde argt på mannen och undrade vad han höll på med. – Jag trodde såklart det var Frodi, muttrade han! 🤣

Så var jag iväg igen, söndag morgon, mot nästa projekt. Dvs projekt Jaktlydnad! Detta var bara början, på en följetång. Revieringen bättrade sig för varje släpp 👍 allt eftersom dagen gick. Med lite konkurrens blev det bra driv i steget. Sedan sprang hon på den förgjordade haren. Haren sprang, å så gjorde Ellen…. De försvann i fjärran. Som ett skepp över kanten. Det värsta var att hon var lika glad när hon kom tillbaka. Jag bestämde då att detta var sista gången, hon sprang på hare, utan att få på moppo. Senare efter en riktigt bra uppföljning på fågel, gick hon iväg på resningen. Som om det inte var nog, jagade hon vidare på egen hand. Å som grädde på moset vände hon åt motsatt håll, när jag vrålade på henne, hundra meter innan hon gav sig. 😡😤🤬