Jag har faktiskt tränat Ellen, lite! Lite för lite. Men, det är så hon vill ha det, har jag till slut förstått. Hon blir lätt uttråkad, och då går det sämre och sämre. Synd när hon är så duktig till att börja med. Det är alltså en hund som gör rätt från första början. En naturbegåvning. Håller man på och repeterar hittar hon på ofog.

Idag har vi varit på träningskurs i eftersöksgrenarna, dvs vattenapportering samt släpspår. Jag visste ungefär vad som skulle hända, och är rätt nöjd med att äntligen lyckas överlista henne och träna på de bitarna som behövs mest, med god hjälp av Lena och Johan.👌 Att gå direkt i vattnet och inte hinna hitta på skit. Nöjd matte där.

Därefter skulle vi byta plats med den andra gruppen, dvs efter avbrott för fika. Eftersom jag till skillnad från andra nästintill alltid kör ensam, tänkte jag inte hamna på efterkälken utan for iväg åt anvisat håll. Vägen delade sig gång på gång och eftersom inga andra kursdeltagare dök upp stannade jag i en korsväg, för att vänta in dem, och fikade själv. En lång stund senare efterlystes jag på mobilen. Jag hade blivit feldirigerad! Så ovanligt! Efter en sightseeingrunda på fina skogsvägar var jag tillbaka på rätt kurs igen.

På släpspåret Göran dragit spårade hon perfekt och i kontrollerad takt, tog upp kaninen ganska omgående, sprang hemåt, droppade, och letade efter annat!!! Rådig tränare hejdade manövern och fick henne att plocka upp och springa hem med den på studs. Vi provade igen en stund senare och då gick det galant! Ellen vart nöjd, och matten! Även Göran och Göran tyckte hon var duktig.

Så började jag skrittrida Óska igen i veckan, efter att Daniel varit ute och skott. Det kunde ju gått bättre! Om inte denna häst haft så mycket spring i bena. Jag blir superstressad över att hon försöker tölta hela tiden! 😱 Det känns inte jättebra, utan nästan som hon överanstränger sig hela tiden. Jag bestämmer mig för att promenera vägen fram och tillbaka i fortsättningen istället. Då hade grannens kor flyttat in i hagen vid sidan om, och de var lika taggade som Óska, minst sagt, så det var nog inte heller så lyckat. Padocken är fortfarande för lös. Den kommer aldrig att sätta sig, har ”vi” till slut kommit fram till. Fel bergart på stenkrosset. Om ett år lägger vi på ett nytt lager, är nu bestämt. Till dess gräver jag ner mig (kanske kan få hjälp nu när Patrik är här med grävaren!), men då är vi troligen för gamla och skröpliga både jag och hästen.

Nu är iaf infiltrationen nergrävd. Alltså nybyggets!