Igår var det en sådan dag, en ordna upp sig-dag. I ärlighetens namn inträffar dessa då och då, men lite när man minst anar. Saker som samlat på sig, vecka efter vecka, som ibland verkar inte ha någon lösning. Man försöker och försöker, men lyckas inte hitta någon ände på allt strul som tornar upp sig och det bli mer och mer som hänger över en. Saker man måste komma ihåg att fixa, innan det är för sent. Så plötsligt en dag löser sig allting!

Jag har haft lite bekymmer med hur jag ska göra med Óskadis och hennes ben. Som hon rör sig i hagen verkar hon totalt oberörd. Hon går med långa energiska steg några hundra meter på grusvägen och får sin spann med lusern, biopromin, msm, magnesium, kiselbionit, you name it. Sedan tillbaka igen. Men, nu måste jag bestämma mig, hon behöver skos om vi ska fortsätta traska och börja skrittridas. Ingen ska läggas på föl i år, är redan bestämt. Igår sprang vi med henne uppfarten ner och upp, och – Hon visade ingen hälta, trots ömma fötter! 👏👏👏 Idag kommer Daniel och skor på.

Mina hormonplåster har varit restnoterade i månader, men igår fick jag tag i dubbel styrka. Sax ska jag väl kunna fixa. Nu överlever jag ett tag till! 👍

Lillebror är så mycket bättre, men vi ska fortsätta ha honom på box en månad till, för säkerhets skull. Igår fixade jag ett lass hö till! 👌

Jag har våndats och velat hur vi gör med Leiftri. Om han ska bli valack till hösten eller inte. Igår anmälde jag honom till Unghästmönstring på Helgagården 11:e september. Där får han chansen att visa upp sina allra bästa egenskaper. Annars åker kulorna. 🤓

Så hann jag precis knycka sista hämtningstiden för mina matkassar, innan de tog slut igår. Hann tom hitta ett nytt dammsugarmunstycke, så jag kan byta ut det gamla som ramlar av stup i ett! 😅

Jag fick med Leif till dammen igen för att vattenträna Ellen igår, trots att jag blev så arg på honom förra gången då han strulade till det. Nu spelade han martyr, men efter en tillrättavisning kunde han erkänna att hon gjorde ett jäkligt bra jobb och inte bara ”har en jäkla bra näsa”. Efter några uppläxningar, då hon tänker på annat skit, fick jag henne att skärpa till sig och göra det hon ska, utan invändningar. Jag känner henne bäst! Strulfian! Man får inte släppa henne en tum, då är hon borta! Nu anmäler jag till träningen i eftersöksgrenarna nästa helg. 😊

Nu är Ófeig på G. Hon är superladdad och kan hållas under tukt och förmaning, utan att tappa sugen. Bara galoppbacken hon får susa iväg som hon vill – OM, hon lyder och stannar innan! 🧐

Så Ellen, under tukt och förmaning:

Sitt vackert!