You are currently browsing the monthly archive for maj 2020.

Till slut har jag fått tummen ur och beställt nya Crocs, efter dem som Lisa slitit ut. De var väldigt väldigt gamla och har blivit allt mindre, efter avsaknad av remmar och munsbitar. Det finns ju faktiskt flera modeller, så jag beställde flera olika. Vilken tur, för nu kan jag gå från det ena paret till det andra, utan minsta ansträngning, var gång man ska ut. Toppen denna helg (hoppas det inte varar längre 😱) utan avlopp. Man kan ju lätt föreställa sig (påminna sig) hur det är att vara utan ström, eller vatten, eller för den delen, både ock. Men jag kan berätta att utan avlopp är inte ett dugg bättre. Jag springer ut och in, ut och in, stup i ett, för att hälla ut vatten, skölja ur kaffekannan, skölja disktrasan, tvätta händer. På något vis klarade vi oss utan att gå på toa hela eftermiddagen/kvällen igår. Värmen hade kommit redan då så vi svettades väl ut det lilla vi druckit vid middagen. Kanske även min blodtappning i fredags hjälpte till. Vid halv elvatiden tog jag bilen och hängde efter Mimmi hem och lånade dusch och toa.

När vi skiftat sällskap till Lillebror på morgonen, från pappa Frodi till låtsaspappa Gimli, fick jag fixa en toa bakom lösdriften på betet. Det finns inte så många buskar utan insyn på vår kulle, och utedasset hänger i luften, efter ett litet missöde där marken rasade under hästarna när de gick för nära den stenlagda branten. Tur man inte har UVI (urinvägsinfektion). 👍

Synd bara jag skaffade mig världens träningsvärk i låren vid min språngmarsch härom dagen. Det hade räckt med mitt senaste ryggskott. Jag måste komma igång med ridningen snarast, så ryggen håller. Ófeig ska få skor på måndag. Hon måste ridas så hon kan gå på bete utan att få fång. Där har vi ju en win-win-lösning. Óska blir av med sina skor och får gå på långsemester, så slipper jag dåligt samvete. Lillebror finner sig i sin boxarrest. En sådan superunge! Lille-Leffe klarar sig fint ensam på betet, tills Gimli kommer på kvällen. Han är så lik sin far, superstabil, både mentalt och exteriört, och gångarterna bådar gott. Jag verkade honom på betet igår och han skötte sig exemplariskt.

Leiftri från Gåvetorp

Så skall rörmokaren komma någon gång under dagen. Nu kanske det löser sig! 😇

Egentligen ska det väl vara ”goda” 🤔, men dessa ting är allt annat än goda. Kanske bättre med ”En olycka kommer sällan ensam!” Kan det vara så att allt det här är en prövning, för att sedan vända till att något riktigt bra ska inträffa. Då må det väl va hänt!

Eller kan det bero på att jag har tappat kontrollen? I så fall är det verkligen hög tid att jag åter tar den i besiktning.💪

Jag struntar väl i att det helt plötsligt blev tvärstopp i avloppet. Strömmen hade slagit av så pumpen till infiltrationen hade stannat. Roligare kan man ha än när avloppsvattnet stiger upp i duschen, och när man inte kan använda toaletten. Då hade man verkligen önskat att Mimmis och Tobbes hus stått färdigt. Nåväl, vi får nöja oss med glädjen över att nu har första leveransen skett. I onsdags kom huset.

Óskadis skada har vi ju kämpat med sedan länge, men den dåliga prognosen fick vi ju för några veckor sedan. Därefter fick Ófeig ett dödfött föl. Nu har det hänt ytterligare något riktigt riktigt tråkigt. Våran söte timide Lillebror har fått en traumatisk skada på halskotpelaren med symtom i form av slinger. Dvs han vinglar fram. Vi var helt förstörda av nervpressen innan vi lyckades få upp honom till stallet utan att göra mer åverkan på nacken. Nu får han stå på strikt boxvila i minst fyra veckor, så får vi se vart det barkar. DT blir väl nästa steg. Stackars stackars Lillebror. Måtte han bli bra!

Litli Bródir från Gåvetorp

Hon vill nåt, sa Leif, och syftade på Ellen, som vimsade fram och tillbaka för att fånga min uppmärksamhet. Hon vill ut och springa, du ser väl att hon är rastlös. Hon vill ha mat, sa jag! Ellen får mat tre gånger om dagen. Största anledningen är att hon tidigare inte var så hungrig och hoppade ofta morgonmålet. Även kvällsmaten var hon tveksam till. När sedan klockan närmade sig halv tio på kvällen var hon vrålhungrig. Då fanns det ingen botten i henne. Hon bad om mer och mer.

Numer tackar hon sällan nej till mat, men hon får sina tre mål ändå. Bra att dela upp så hon inte äter sig proppmätt innan vi ska träna. Det har dock varit lite motigt senaste veckan(orna) och vi har inte rastat kickbiken en enda gång, men det var ju i tuffaste laget att ta tag i nu efter att ha ätit, tyckte jag. Så jag satte på mig midjebältet och exspanderkopplet för en prommis. Ellen höll på att gå i luften av glädje när jag plockade fram dragselen. Vi ska bara ta en promenad, förtydligade jag. Glöm det, sa Ellen och satte iväg. Jag tänkte väl lite stilla jogging, möjligen, men Ellen drog iväg i galopp. Jag vet inte vilket som var värst, att hänga med eller försöka bromsa. Ellen märkte ingenting och jag tjöt av skratt, ända fram till hägnet sprang vi. Det gick av bara farten och benen vevade på av sig själva. På hemvägen tog vi det lite mer kontrollerat och joggade en liten extra sväng om nya boningen. Sedan fick det räcka. Undrar om jag kan gå på benen imorgon? Sätta sig på toa, var ett annat problem. Det blir nog till att träna om jag ska kunna hänga med fartvidundret jag skaffat mig. Jag har faktiskt sprungit Lidingöloppet för damer, tre gånger på typ trehundradeånåt plats. Men det var för två döttrar sedan, så kondisen är inte längre vad den varit. 🏃🏽‍♀️

Som hon sa, Caroline på Fiskarhedenvillan. Inte bara på skjutbanan då. Där smäller det på tisdagar och söndagar. Både hästar och hundar blir rejält skottränade här på gården. Leif tog med sig Ellen en stund så hon blir lite avtrubbad. 😳

Ofeig mår bra. Jag tror nog inte hon förstår vad som hänt, eftersom fölet var dödfött. Enligt veterinären berodde det troligen på att navelsträngen var tvinnad. Ofeig brydde sig i vart fall aldrig om det nämnvärt. Tempen är bra och magen drar ihop sig. Det jobbigaste nu är att mjölken flödar. Det blir stora pölar efter henne där hon står. Vi släppte över Óskadis och Imd till den angränsande hagen, därför håller sig Ófeig och Tekla mycket i närheten av lösdriften, istället för nere på betet. Tekla far i galopp fram och tillbaka dagarna i ända. Ófeig hänger på bäst hon kan. Båda dessa damer har mycket spring i benen. De springer vart de ska. Även Frodi är nöjd med denna lösning. Nu har han full överblick över alla stona.

På lunchrasterna tar vi en promenad med djuren.

Hur många djur ser ni på bilden?

I måndags lyckades vi tajma balplastinsamlingen i Stavshult. Jag slutade tidigt och fick en eftermiddag fullsmockad av aktiviteter. Först hade jag en tid att passa för att fixa nya ögonbryn. Därefter inhandla lite attiraljer på Life-butiken, fixa lunch på Espresso House (som jag aldrig hann få i mig). Sedan lämna prover på sjukhuset och avslutade med att hämta ut ett paket på Olof Nils, innan jag handlade det nödvändigaste, som blev två fulla kassar, fastän jag glömde både kaffe och tandkräm. Jag hann precis hem innan vi skulle iväg med hästtransporten full med balplast, till ”det vanliga stället”, som vi inte hade en aning om var det var. Tack och lov fick vi tag på Mona, som vet allt, innan vi blev iväglurade på en felaktig gps-adress mitt i Bjärnums villakvarter som vi fått av Svepretur.

Leif kom hem med nya kontorsmöbler härom dagen, så vi ska kunna sitta lite bekvämare. Nu har vi haft full uppsikt över tilldragelserna på Mimmis tomt. Grunden har varit klar några veckor, idag kom en arbetarbod, och imorgon levereras huset! Nu smäller det! 💥

Så kom huset 27 maj!
Å takstolarna!

Jag hörde ett argt utrop från köket och bestämde mig för att somna om. Jag hade tänkt stiga upp tidigt och jobba extra, eftersom vi hade långledigt och skadorna hopar sig. Jag vaknade igen efter en liten stund, så gick ut i pyamasen och släppte ut Frodi i hagen. Det regnade i skurar, så jag skyndade in för att fixa frukost, när jag märkte att kaffekannan till Moccamastern saknades. Jodå, den hade ”gått” sönder! Alltså inget kaffe. Det fick bli gröt. Medans jag åt ljöd ett dovt muller som kom allt närmare. Jag förstod det var en lågtflygande helikopter, så jag sprang ut på altanen för att kolla så inte stona började springa. De tog det med ro, så jag rände tillbaka till köksfönstret för att checka hingsten. Cool som vanligt. Så fick jag syn på Tekla utanför lösdriften. Då kom jag på jag måste kolla hur det går med Ófeigs dräktighet. Hon har inte fyllt i juvret än och inte släppt av på bäckenbanden, men hade läckt lite ur spenarna igår kväll, men det är ju drygt 6 veckor kvar. När jag kom ut hade Tekla gått, men jag kikade in i lösdriften. Å där låg fölet, i sin fosterblåsa. Neej, så tråkigt. Varför!!! Den var så ljus, tänkte jag på, kunde det vara att den var så prematur? Stel och kall, men såg ändå så färdig ut. Jag sprang in efter grimma och mobilen, ringde Mimmi och fick med Leif ut.

När vi kom tillbaka stod Ófeig där. Hon verkade helt oberörd först, inte särskilt intresserad av fölet och följde gärna med in i stallet. När Tekla var på plats i boxen bredvid var de ganska nöjda med sin tuss hö och fick stå och torka från regnet. Jag pratade med hingstägaren och ringde veterinären, som inte var anträffbar, men skickade ett sms. Ingen temp, och allt verkade vara ute, men mjölken rann och rann. Stackars Ófeig som förlorat sitt förstfödda föl. Hon verkade dock inte fatta vad som hänt. Kanske var det dött från början. Jag förstod först senare att det var en isabell, dock inte ett sto, såg vi genom de sega hinnorna. Samtidigt som man förbannade att man missat det hela, får man nog vara glad att det inte levde, eftersom så tidigt födda föl nästan aldrig överlever, trots intensivvård. Och gör de det blir det oftast något fel på dem. Ibland får man bara låta naturen ha sin gång. 💙

Mest södergök, men det är ju sådana tider! Södergök är dödergök! Men vackra kvällar har det varit!

Sedan kom kylan tillbaka, med blåst och snö, på korsen och tvärsen. Insekterna försvann lika snabbt som de kommit. Det var väl enda fördelen.

Vi höll uppe med ridningen ett par kvällar, så lördag morgon började jag med lite yoga. Det var dumt gjort. Jag är nog den första som lyckats med det omöjliga! Att dra på mig ett ryggskott, liggande på rygg, raklång på yogamattan under 5 minuter. Därefter upptäckte jag att det var stört omöjligt att ta mig upp! Det tog flera minuter innan jag kunde rulla över på sidan, sedan ytterligare en halvtimme, och en stark tablett senare, innan jag kunde ta mig ner i köket för att lirka loss musklerna.

Åtskilliga starka piller senare, måndag morgon, var jag, om inte återställd, så i allafall i arbetsfört skick. Jag lärde mig av läxan och har sedan ridit några gånger på Mimmis gammalman Gimli. Han blir mindre tjock, jag mer rörlig, och Mimmi får mindre dåligt samvete. Win – win!

Tre dagars arbetsvecka, precis lagom. Nu har vi haft långhelg, eftersom vi har en fridag från jobbet klämdagen efter Kristi himmelsfärd. Då passade jag på att jobba lite övertid, liksom på lördagen. Man får inte skämma bort sig och ha det för bra! 😉

På kvällen när jag skulle ta in hingsten för natten, ställde jag mig som vanligt vid grindhålet och ropade. Han vet att jag inte går och hämtar, så han brukar bara skaka missnöjt på huvet innan han knatar mot mig. Han hatar att inte kunna styra och ställa med folk. Jag är dock envis, det vet han. Kommer han inte går jag igen, så får han vackert stå och vänta. Det senaste brukar han faktiskt komma galopperande, eftersom han vet det står en spann och väntar i boxen. Lite märkligt eftersom han har hagen full med grönt frodi(gt) gräs. Ännu konstigare nu när det är fullt dagsljus trots klockan är närmare tio. Jag trivs inte med dessa evinnerliga årstidsväxlingar. På natten ska det vara mörkt, tycker jag. Sommartid kan man ha på vintern! I vilket fall så har vi två hagar där hästarna måste gå åt motsatt håll i cirka 50 meter, innan de kommer runt och kan gå mot grinden. Jag tänkte se hur smart han är, hur lång tid det tar innan han kommer på det. Han stod och betraktade mig, innan han nonchalant började beta sin väg framåt. Han gick varken emot mig eller ifrån, utan rakt mot staketet, sakta sakta. J:a häst! Jag ropade igen. Han reste på huvet, glodde, och började beta igen. Jag tänker inte… Det blev viljornas kamp. Ännu var han inte framme där han måste välja väg. Suck, vilken tid det tar. Vänder han fel får jag väl hämta han, tänkte jag, men tog upp mobilen och kollade FB. 👍 Han valde rätt och följde diket vid staketet bortåt. 😅 Smart häst! Men ingen brådska. Så jag gömde mig. Då blev det fart. Han rundade diket och sedan dundrade han emot mig i galopp. En sån uträknad jäkel. Som tur var hade jag en morot 🥕 i fickan.

Det var ju vad jag bestämde mig för, för snart ett år sedan. Å gissa om jag gör mitt bästa. Just nu mår jag alldeles förträffligt bra! Jag har nu all tid i världen att röra på mig och träna upp min förslappade kropp igen. Det är en pina, men skam den som ger sig. Jag mår toppen av att hugga i, konsekvenserna får man ta efteråt, då min träningsvärk inte ger med sig som på vanliga människor. Jag kickbikar med Ellen, rider på riktigt, verkar hästar, kampar med unghästar, åsså städar jag litta mellan varven.

Det kom ett paket med en försenad födelsedagspresent, stickad av dottern i norr! 😍

Denna sista veckan har det hänt en massa bra grejer. Doktorn var toppen och fixade min licens på studs. 👍 Mimmis grund till huset är klar och hästarna har fått nya beteshagar.🌱🌱🌿🌱🌾

På andra sidan häcken händer det saker!

John Denver, remembered (by few, but), never forgotten.

Mimmi talade i telefonslingan idag och hon är långt ifrån så lågmäld som hon själv tror. Jag fick en obduktionsförfrågan, det första ärendet jag gjorde på morgonen, där jag fick lusläsa hela journalen innan jag kunde ta beslut, så jag fick ta till youtube i lurarna 🎧🎶🎶 för att utestänga hennes röst (hon tror det är bara jag som låter! 😉). Det fick bli ett album med John Denver. Nostalgi på högsta nivå! När ovannämnda låt dök upp viftade plötsligt Mimmi vilt med armarna, Du måste vara tyst! Men det är ju näst intill omöjligt att inte sjunga med, man märker inte. Vilken låtskatt! Så infernaliskt bra. Jobbet går som en dans! 💃

Dagarna rinner på, men kvällarna är ibland frustrerande långtråkiga. Hästarna går på bete, så det blir inte så mycket kvällstjänst i stallet. Oska har fått flytta ut i hela hagen för att få mer att äta, men fy så tragist att se henne så uttråkad. Så vi tog helt sonika och delade på Imd och Tekla, så Imd fick bli sällskap åt Oska istället. Då blev det lugnt i hagen. Desto mer fart blev det på Tekla, som springer vart hon ska i vanliga fall. Nu ränner hon upp och ner mellan hagarna dagarna i ända! Mycket spring i bena där! Ofeig struntar i henne fullständigt, allt medans magen växer. Det ska bli spännande att se vad den innehåller.

Jag har börjat rida Mimmis Gimli några gånger i veckan. Mimmi har svårt att hålla igång båda sina grabbar och jag behöver underhålla min ridkondis. Får vänta ett tag innan jag kan sätta igång Imd. Hon behöver sätta hull och fälla färdigt, innan jag börjar markarbeta. Sedan får hon följa med som handhäst ett tag. Bäst att skynda långsamt, med facit i hand.

Stackars Mimmi, jag ältar och ältar. Inte hur jag kunde fått skadan ogjord, utan mera Vad kunde jag gjort bättre. Jag pratade med Ursula Palm på telefon igår. Vi diskuterade resultatet av Oskas hältutredning och kom fram till att det är uteslutet att Óskadis fått gaffelbandsskadan från början, då både Palle Brink och Ursula undersökt och uteslutit detta, Ursula vid flera tillfällen. Den måste ha uppkommit senare. Mest troligt i samband med att hon rullade fast i boxen i februari. Därmed behöver den få längre tid på sig att läka. Ursula funderar fortfarande på senkotskidan, men där släckte bedövningen inte det minsta. Så hoppet står vid att det nu är enbart gaffelbandsskadan som kvarstår. Hon får nu vila och så satsar vi på ett föl till. Därmed går vi nu vidare.

maj 2020
M T O T F L S
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: