Det är hennes namn. Jag har varit beredd på det värsta, men ändå inte. Jag tog in det med mina sinnen, både omfattningen och prognos för framtiden. Men det var först när vi var hemma igen och jag mockade hennes box, som jag bröt ihop, när jag kom på att nu är det slut! För alltid! End of Story!

Fast jag bara ridit omkring i skritt, har jag ändå kunnat uppskatta hennes ridbarhet. Hennes elastiska vägvinnande steg, rörelsen genom hela kroppen och hennes energiskt guppande huvud och höga lyft till och med i skritten. Fastän jag vetat att det kunde ta lång lång tid innan hon blir bra har jag ändå haft hoppet. Man har inte behövt tänka så mycket. Bara sadla på och skritta iväg. I nästan åtta månader. Vad ska jag göra nu? Det infann sig en känsla av total tomhet.

Resan och hältutredningen tog hela dagen, på rakt spår, böjd, longerad på mjukt underlag, omväxlande med hårt underlag, med ultraljud, anestesier nerifrån och upp, och för säkerhets skull friröntgen från skelettförändringar. Det var en mjukdelsskada, inte det opererade ringbandet, utan en hög skada på gaffelbandet. Jag tog in det, men det kändes ändå helt overkligt. Hon borde varit ohalt efter så här lång tid, om hon haft denna skada från början. Veterinären avrådde helt från några som helst ridhästplaner i framtiden, utan påtalade att hon vore ett riktigt bra avelssto, med bra exteriör och stor utstrålning, utmärkta gångarter med mycket energi, som jag borde lägga föl på direkt. Hon kan snart gå med de andra hästarna och kan mycket väl klara att gå i avel, om hon håller sig i skinnet. Hon lever, men ändå, plötsligt känns hon som så långt borta.

Resan hem bara försvann, som att tiden inte existerat. Vid halv nio var det fortfarande ljust ute när jag gick för att mocka ur transporten. Då, precis över trätopparna! Jag skrek till av chocken! En jättestjärna föll, i dagsljus! På helt nära håll. Jag kan inte berätta vad jag önskade, för då slår det inte in! 💫