Denna fruktansvärda pandemi, som vandrar över jorden och drabbat snart alla världsdelar, verkar bli min räddning! Eller min död, vem vet!

Efter att ha fått avslag från både höger och vänster på min förfrågan om receptförnyelse har jag nästan gett upp hoppet om ett drägligt liv. När jag förra året lagt ut omkring 15′ på resa med utredning på HerCare i Stockholm, trodde jag fortsättningen av min livssituation var räddad. Jag skulle få gå på fortsatta kontroller hemma hos min vanliga läkare och ha on net-konsultationer och ordinationer från HerCare. Men shit, vad jag bedrog mig! Denna läkare slutade, och så satt jag i skiten igen! Jag måste åka upp till Stockholm igen (mitt under Corona-krisen) och träffa den nya läkaren för att få nya receptförskrivningar! 💸💸💸 Varje år!? Bara för att svenska läkarkåren ligger hästlängder efter i kunskap om kvinnokroppen och behov av rätt hormonbehandling. De måste följa ”Läkemedelsverkets rekommendationer” för licensskrivning. Man måste först visa upp biverningar av gestagen. Mer bröstcancer, hjärtinfarkt, eller stroke? Vad vet jag. Även för att få Utrogestan, som nu finns utan licens? De licensierade bioidentiska hormonerna är alltför billiga i tillverkning för att de svenska läkemedelsbolagen ska satsa på dem. Man skulle kunna tro att det är främst manliga läkare som saknar inlevelseförmåga i hur det känns att förlora all livskvalité, men det är även kvinnliga sådana, odrabbade av klimakteriebesvär, som saknar förståelse. Eller är de köpta av läkemedelsbolagen. 🤔

Mina långa arbetsresor gör att jag fasar för fortsättningen. Jag har som allra minst 2 år kvar till pension (om jag vill bli fattigpensionär). Hur ska jag orka! Så kom coronapandemin, och jag får jobba hemifrån, oklart hur länge, men i alla fall. Med fyra timmars tidsvinst per dag kan jag återhämta mig, för att sedan kunna krama ur den allra sista kraften. Finns det liv finns det hopp!