You are currently browsing the monthly archive for april 2020.

Det är hennes namn. Jag har varit beredd på det värsta, men ändå inte. Jag tog in det med mina sinnen, både omfattningen och prognos för framtiden. Men det var först när vi var hemma igen och jag mockade hennes box, som jag bröt ihop, när jag kom på att nu är det slut! För alltid! End of Story!

Fast jag bara ridit omkring i skritt, har jag ändå kunnat uppskatta hennes ridbarhet. Hennes elastiska vägvinnande steg, rörelsen genom hela kroppen och hennes energiskt guppande huvud och höga lyft till och med i skritten. Fastän jag vetat att det kunde ta lång lång tid innan hon blir bra har jag ändå haft hoppet. Man har inte behövt tänka så mycket. Bara sadla på och skritta iväg. I nästan åtta månader. Vad ska jag göra nu? Det infann sig en känsla av total tomhet.

Resan och hältutredningen tog hela dagen, på rakt spår, böjd, longerad på mjukt underlag, omväxlande med hårt underlag, med ultraljud, anestesier nerifrån och upp, och för säkerhets skull friröntgen från skelettförändringar. Det var en mjukdelsskada, inte det opererade ringbandet, utan en hög skada på gaffelbandet. Jag tog in det, men det kändes ändå helt overkligt. Hon borde varit ohalt efter så här lång tid, om hon haft denna skada från början. Veterinären avrådde helt från några som helst ridhästplaner i framtiden, utan påtalade att hon vore ett riktigt bra avelssto, med bra exteriör och stor utstrålning, utmärkta gångarter med mycket energi, som jag borde lägga föl på direkt. Hon kan snart gå med de andra hästarna och kan mycket väl klara att gå i avel, om hon håller sig i skinnet. Hon lever, men ändå, plötsligt känns hon som så långt borta.

Resan hem bara försvann, som att tiden inte existerat. Vid halv nio var det fortfarande ljust ute när jag gick för att mocka ur transporten. Då, precis över trätopparna! Jag skrek till av chocken! En jättestjärna föll, i dagsljus! På helt nära håll. Jag kan inte berätta vad jag önskade, för då slår det inte in! 💫

Det är inte lätt att hålla reda på dagarna när tiden går så fort. Nu kan det stoppa upp lite grand, så att man hinner njuta och känna efter. Vår bästa tid är nu, corona till trots! Innan värmen och alla insekter kommer. Ellen gick och lade sig under vårt nya kontor så fort jag öppnade skjutdörrarna. Men idag är det lördag.

Här jobbar vi, Mimmi, Ellen och jag. Vi har även ett riktigt kontorsrum, men det var ju inte riktigt läge att skaffa kontorsmöbler just nu. Här har vi det finfint, och Ellen tycker vi gott kan arbeta varje dag. Mysigt! Ja, varför inte, nu när man slipper stressa runt på tåg och springa gatlopp flera timmar om dagen. Man är avslappnad i kropp och själ och kan fokusera på det man gör, utan alla yttre störande element.

Jag fick en dag ledigt i samband med min uppnådda höga ålder. Den tar jag ut på måndag, dagen innan vi far med Óskadis till HKF, Florian Lackners klinik. Jag måste erkänna att jag bävar lite. Tänk om det är slut på mina ridturer på mitt lyckopiller! 😳

Så bävar jag även inför nästa måndag, då jag ska tampas med lekaren.

Nya Blupen (poäng för förväntat avelsvärde) lades ut på Worldfengur i veckan. Det har nu gjorts drastiska förändringar, beroende på om individerna är visade eller ej. Óskadis hann ju aldrig visas när hon skulle, jag blev sjuk, och valde på Vignirs inrådan att avelsvisa Ófeig istället. Träning och visning kostar skjortan och vi tog därför bara en häst åt gången. Både Ófeig och Frodi med riktiga toppresultat, men fick aldrig sin pass visad, av olika anledningar, så trots samma mamma (och Frodis far med högre blup än Ófeigs) höjdes Ófeigs blup till 17 och Frodis bara till 12. Antagligen för att han är äldre hingst och sent visad, så att hans avkommor är bara unghästar än. Óska, min bästa uppfödning efter högt 1aklassbedömt sto, har alltså sänkt sin blup till ynka 99 och kommer säkert aldrig till visning, men hon har en hingstavkomma, med Frodi, som är rena drömmen. En riktig lågbluppare. Därför blir bluppen helt missvisande i detta fall. Jag måste alltså behålla honom som hingst, ifall ifall! Stackars mig! 😉 Jag som inte skall föda upp fler hästar!

Jag har ju insett att jag bara föder upp för min egen skull. För att jag är livrädd att stå utan topphäst. Skulle ju, som sagt, aldrig lägga ut såna summor på att köpa in ett nytt avelssto, som jag värderar att mina egna motsvarar. Skulle inte ens ha chansen att få köpa. Mina båda ”stamston” fick jag verkligen kämpa för. Därför blir det så att jag behåller en massa hästar som bara går och skrotar till ingen nytta. Det är ju helt onödigt att använda dem i avel, eftersom man aldrig får tillbaka det man lägger ut. Så funderar jag på hur många ridhästar till jag har behov av. Kanske Leiftri räcker min ridkarriär ut. Jag rider väl inte längre än tills jag fyller 80, om det nu infaller. Då behöver jag ju inte fler nu. De unghästar vi har nu tänker jag jobba fram när jag blir pensionär och sälja som ridhästar. Se där, nu fick jag till det! Bara synd att Óska och Ófeig bara ska gå som gräsklippare.

Det regnade i morse, för första gången på flera dar. När sedan solen tittade fram gick jag ut med soppåsen och såg på långt håll att det var en faslig trafik på stallväggen. Det kryllade av myror i en aldrig sinande ström. Jag har aldrig varit med om något liknande! Flitig som en myra, heter det ju och de är verkligen snabba. Har de kommit idag! Vi har ingen myrstack i närheten ens, vad jag vet.

Däremot har vi bålgetingar! Ett enormt bålgetingbo har vi på vinden, nästan alldeles ovanför min säng. Anticimex har misslyckats med att få bort dem år efter år, så jag hade tänkt de kunde fått tagit hela boet nu under vintersömnen. Men nu är det för sent! Igår knackade en på rutan! Så nu kan jag inte längre öppna och vädra. Jag vet att de är fridlysta, men de är baske mig inte snälla och jag hatar att ha dem i sängen.

Så myrinvasion ovanpå detta! 😱 Naturen slår tillbaka! Försöker de säga mig något? Ge dig av!

Ursula och Paulina kom förbi och vaccinerade Lillebror i tisdags. Det var hans andra spruta, så tredje sexmånadersvaccinationen blir samtidigt med de andras. Volvon är servad och redo för nya äventyr, som numera mest inskränker sig till att åka och handla. Fast jag har faktiskt bokat ett besök för Óskadis till Florian Lackner. Jag måste ta reda på hur det verkligen står till med hennes skada, eller om det rent av är något annat som spökar. Jag måste få veta, om det är någon mening att fortsätta skritta. Egentligen har hon ju ett fantastiskt avelsvärde, fast det är bara jag, mina närmaste, och Johan Häggberg, som vet vilken fantastisk häst hon är. Så vill jag ju inte ha fler föl. Jag vill bara rida henne! Det känns som att min mardröm slagit in. 😳 Jag har ju dock Leffe! Synd bara att han inte är ett sto. Känns ju lite tråkigt att kastrera hennes enda avkomma.

Ja, jag är dyster idag! Jag behöver nog jobba för att hålla mig kvar i verkligheten. Men jag kan inte släppa tanken på att det är en sketen doktor som ska få bestämma över mitt fortsatta liv, eller död. Hoppas jag inte ger honom en rak höger!

På 30:nde dygnet var det dags att kolla upp Lisa med ultraljud. Hon var tom, inte ett enda foster. Så tråkigt! Men väl i alla fall. En ensamvalp är inget kul. Den hade till och med kunnat bli mer bortskämd än Lisa! 🙈 Bara Lisa som var glad och nöjd, över att bli rakad och kliad på magen. Hussen fick ringa runt till alla väntande valpspekulanter, och tänk, att alla ville stå kvar på väntelistan till nästa löp.

En bra sak hände också förra veckan. Eller snarare resultatet. Vi kan fira är att Ellen nu är röntgad med resultat A på höftleder! 🥳👏👏👏 Jag for till Pelle och röntgade i förra veckan, mitt under coronatider. För nu ville jag verkligen inte vänta längre. Det tog en hel vecka att få resultatet, men till och med jag såg att de såg fina ut. Så det var lugnt. Nu känns det bättre att kosta på henne en massa meriter. 😉

Var är tårtan?

Jag kostade på henne nytt halsband, hjorthorn och en knallgrön lång kongstix för 250 spänn, som hon gjorde slut på andra dagen. Efter att jag låtit den vila högst upp i bokhyllan. Ellen gick och visade mig, gång på gång, var den låg, och tyckte jag var dum i huvet. Sedan gick den i två delar! Men den var kul medans den varade.

Nu är det tyvärr slut på fältträningen, under hundsläppsförbudtid, men vi hann ju inte med så mycket denna säsongen, heller. Men lydnaden har vi tränat på, pipan och apportering. Nu tar vi upp konditionsträningen igen, fastän farbrorn inte tror jag klarar upp henne då. Jag tror inte kondis gör varken till eller från på henne. Det sitter i huvet.

Så i lördags rastade vi kickbiken igen. Jag blev så rastlös över att det aldrig blev mörkt. Hundarna hade fått sen kvällsmat, jag hade hunnit äta, hästen riden och klart i stallet, och när det gått 2 timmar efter att hon åt var det fortfarande ljust! Då, kastade jag på mig skydd, overall och tog fram selen. Ellen blev helt vild och viste inte till sig av glädje. Vi hämtade ut stålhästen och spände för. O’hoj vad det gick! Fort! 😅 Vi körde mot Jörgens och det gick bra att få stopp vid storevägen. Sedan vände vi hemåt. Det gick bra att ta sig förbi uppfarten, hon ville springa mer. Förbi hönshuset och ut på passrakan. Jäklar vad det gick! Jag var lite ouppmärksam, ögonen rann och jag njöt av vinddraget. Då, som från ingenstans, kom tre rådjur farande från stohagen, rakt över vägen, ett femtiotal meter framför oss. 😱 Stanna, ropade jag och la mig på bromsen! Å det gjorde hon! Duktig hund! Efteråt tänkte jag på att jag hade tänkt tanken att skippa knä- och armbågsskydd, i hastigheten att komma iväg fort nog. Man lär sig. Jag vände ekipaget och tog Jörgens igen, sedan tillbaka mot hägnet. Vi passerade rådjursövergången utan minsta tvekan, och hemåt igen. Ellen drog som hon aldrig gjort annat. En lite lagom kvällstur på några kilometer bara, till att börja med.

I förra veckan fyllade jag jämnt! Det gick spårlöst förbi! Känns (ser ut ☺️) precis som innan. Dagen handlade mest om husutmätning. Fiskarhedenvillan kommer med en massa nonsensprat, men Hässleholms kommun är inte som andra kommuner, har vi ju fått lära oss, utan består av en massa petimetergubbar. Få se hur det löser sig. I alla fall åt vi tårta. Jag blev även firad på fredagen på jobbet med 🎂 presenter och tulipanarosor.

Jag fick även en massa grattis från jättemånga härliga vänner på Facebook. Å på telefon från nära o kära. Så får vi fira våra fyllårsdagar tillsammans med släkten nästa vår istället, sa Mimmi. Så sa hon att grattiskortet nedan var inte avsett för mig. Men jag tycker det blev fint! 😆

Denna fruktansvärda pandemi, som vandrar över jorden och drabbat snart alla världsdelar, verkar bli min räddning! Eller min död, vem vet!

Efter att ha fått avslag från både höger och vänster på min förfrågan om receptförnyelse har jag nästan gett upp hoppet om ett drägligt liv. När jag förra året lagt ut omkring 15′ på resa med utredning på HerCare i Stockholm, trodde jag fortsättningen av min livssituation var räddad. Jag skulle få gå på fortsatta kontroller hemma hos min vanliga läkare och ha on net-konsultationer och ordinationer från HerCare. Men shit, vad jag bedrog mig! Denna läkare slutade, och så satt jag i skiten igen! Jag måste åka upp till Stockholm igen (mitt under Corona-krisen) och träffa den nya läkaren för att få nya receptförskrivningar! 💸💸💸 Varje år!? Bara för att svenska läkarkåren ligger hästlängder efter i kunskap om kvinnokroppen och behov av rätt hormonbehandling. De måste följa ”Läkemedelsverkets rekommendationer” för licensskrivning. Man måste först visa upp biverningar av gestagen. Mer bröstcancer, hjärtinfarkt, eller stroke? Vad vet jag. Även för att få Utrogestan, som nu finns utan licens? De licensierade bioidentiska hormonerna är alltför billiga i tillverkning för att de svenska läkemedelsbolagen ska satsa på dem. Man skulle kunna tro att det är främst manliga läkare som saknar inlevelseförmåga i hur det känns att förlora all livskvalité, men det är även kvinnliga sådana, odrabbade av klimakteriebesvär, som saknar förståelse. Eller är de köpta av läkemedelsbolagen. 🤔

Mina långa arbetsresor gör att jag fasar för fortsättningen. Jag har som allra minst 2 år kvar till pension (om jag vill bli fattigpensionär). Hur ska jag orka! Så kom coronapandemin, och jag får jobba hemifrån, oklart hur länge, men i alla fall. Med fyra timmars tidsvinst per dag kan jag återhämta mig, för att sedan kunna krama ur den allra sista kraften. Finns det liv finns det hopp!

april 2020
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

%d bloggare gillar detta: