Äntligen har det frusit på lite, åtminstone på nätterna. Vi tog därför tillfället i akt att köra in alla hösilagebalarna. Man vill ju inte köra sönder marken fullständigt utanför logdörren med traktorn, så man fått gå i lervälling där sedan resten av vintern. Leif fick köra traktorn genom pojkarnas hage till inhägnaden med balarna. Alla grabbarna var väldigt intresserade och trängde sig på. Vad är det med pojkar och maskiner, egentligen!? 🚜 Lillebror var helt såld. Han stod helt fascinerad och kollade hela tiden. Nu fick vi in alla 19 balarna på logen. Så himla skönt och praktiskt! Hiskeligt vad mycket mat vi har till djuren i år. Det märks minsann att det saknas en häst. Ändå fick vi kassera två balar där plasten hade gått sönder. De får grannens kor, som inte är lika känsliga som hästar. Undrar hur det går för Andvari i skolan. Måste ringa och kolla så han sköter sig och utvecklas som han ska! 🤔

Det har varit alldeles för mjukt att skritta Óskadis på ovalbanan eller gårdsplan nu under regnperioden, så nu har jag fått promenera henne på vägen, fram och tillbaka i beckskummet. Inte kul att rida henne där med all överskottsenergi, eftersom det varit uppgrävt och nu sankt utmed hela vägen där de grävt ner elkablar till Mimmis hus. Som det regnat hade väl hela hästen kunnat sjunka ner där i sjunkhålen. Grannarna är dock väldigt snälla och förstående, att jag inte kan hålla mig ur vägen för bilarna, så jag rider när jag kan och det är ljust. Nu är det lite vanskligt, eftersom det är halt fläckvis och vi inte har några broddar i hästarnas järnskor. Jag är ju lite överkänslig vad gäller Óska, som haft några veckors bakslag, men nu verkar starkare igen. Hon är dock lite stelare och mer snubblig när det är kallt! Men…

– Bättre vara ute på hal is å ha de´ glatt än att gå i lera å sörja! Robert Broberg

Jag tänkte dock att jag ska kolla upp henne i ryggen, bara för att vara på den säkra sidan, så att det inte kommer därifrån. Hon kan ju faktiskt ha fått en låsning i SI-leden, efter att hon rullat fast i boxen två gånger nu under konvalescensen.

I torsdags jobbade jag i Lund på min kortedag. Det var knallblå himmel därnere, så jag åkte hem och fann solsken även himmavid. Så vi tog en ridtur, jag och Óska, 40 minuter på grusvägen. Hon var pigg och vi tog några enstaka töltsteg här och där. Det var helt underbart! Fantastiska häst!

Så kom då Lisa i löp, förra torsdagen. I fredags, när det gått nio dagar, var Leif helt säker på att det var dags att åka iväg till hanen. Men jag vidhöll ändå att det var bäst att ta ett progesteronprov, för säkerhets skull. Kliniken hade väl helst sett att vi kommit två dagar tidigare, men lite känsla har jag väl ändå efter trettiotalet kullar, trots att det var några år sedan senast. Jag har aldrig någonsin tagit prov tidigare och bara en enda tik har gått tom, och hon visade sig ha borrelia. Nej förresten, hon var inte ens parningsvillig, när vi bilat hela vägen till Stavanger i snöstorm, så var det. För att inte tala om hemfärden. Den var en rysare! Med vägarna kantade av bilar och bussar på korsen och tvärsen! Huh! En enda tik har fått färre valpar än fyra, och det berodde på att hanhundsägaren inte hade tid att ställa upp förrän det var för sent. Det finns folk till allt! Hon är uppfödare själv nu! 🙄

Nu var det alltså nionde dygnet och alldeles för tidigt, 3 enligt provsvar, och cytologi, så de tyckte nytt prov på måndag. Men nån måtta får det väl vara. Längre än till söndag kan vi inte vänta, sedan får de åka, Leif och Lisa. Även om det skulle bli några dagars semester.