I förra veckan fick jag se på facebook att det fanns någon plats kvar på en fältkurs i Svedala. Jag har ju väldigt svårt att låta bli när tillfällena uppenbarar sig. Så även denna gång. Speciellt när jag fick veta att nivån på deltagarna var varierande. Ellen och jag är verkligen nybörjare, om några. Men om bara man slipper avslöja sina ambitioner (att nå toppen), utan kan arbeta i det tysta, så är det okey. Nu var jag ju tvungen, med tanke på alla funderingar jag haft och har, att berätta att jag var retrieveruppfödare. Detta höjde ju inte precis mitt status. Snarare tvärt om, fick man veta hur fjolligt retrievertränare bär sig åt i olika situationer. Samt att hundarna måste titta föraren i ögonen, vilket resulterar i att de sedan far iväg åt fel håll! Vorsthrar, med några undantag, tar inte ögonkontakt, fick jag veta. Som jag jobbat för just ögonkontakten! Tänk om jag vetat. Nu gör ju faktiskt Ellen det, tar ögonkontakt, för hon har förstått att annars händer ingenting. Jag hade berättat vid teoripasset, att från att ha varit en duktig och läraktig talang, har Ellen gått till att bli en olydig flåbuse, som inte tar pipan, rusar i 110 knyck och går efter både flygande och harar tills hon försvinner i fjärran. Det visade hon senare upp med råge. Och jag sjönk allt mer i anseende. Fick rådet att undvika motionera Ellen, så hon inte har så bra kondis (jag som precis köpt kickbike! 😳), samt införskaffa en bättre pipa. Inte en spaniel/retrieverpipa som bara pyser när jag tar i. Den måste höras i motvind på flera hundra meter. Eller nästan. Det gick nu inte så jäkla bra i någondera släppen på lördagen. Ellen var överallt och ingenstans och hörde inte när jag visslade. En annan deltagare lyckades betydligt bättre med att blåsa in sin hund på villovägar, tätt följ av en flock rådjur som kom rusande emot oss, 8 pers med hundar, passera framför näsan och dra vidare. Allt för spänningen. Ellen var taggad och på andra släppet drog hon efter en flock gäss på väg söderut. Jag körde modstulen hemåt, funderande på om det var lönt att återvända till nästa dag. 😞

Men det gjorde jag. Skam den som ger sig! Nu hade ytterligare en framgångsrik kille med ung duktig vorstehhane anslutit sig till gruppen. Efter teorin fick jag frågan hur det kom sig att jag skaffat vorsteh (läs: hur tänkte du när du skaffade just vorsteh!). Budskapet stod klart, att jag var nog ute och seglade på djupt vatten. Men jag förklarade att jag gillar utmaningar, och sedan entrade vi åter igen de ändlösa fälten. Vi var 8 stycken ekipage med nio hundar och Ellen och jag fick vänta på lilletur och starta sist.

Jag kan bara berätta att Ellen gick som en klocka! Hon revierade fram och tillbaka i hög fart och täta slag utan minsta tecken till att mattas. Hon flög oförtröttligt över marken och lydde min usla retrieverpipa utan att blinka. Det var låång väg tillbaka till gruppen, men där stod Bertil, lyfte på mössan och tillbad oss, bugande till marken. Det var det bästa fältarbetet idag, fick jag veta! Samt att det var fler än en som gärna velat byta hund med mig! 🥰 Oj, tänkte jag! Hoppas bara det håller i sig! Vid nästa släpp hemföll hon något i gamla mönster och for iväg, lite trött i huvet, så jag nöjde mig så. Vi fick sedan träna apportering på grågås, de som ville. Det blev några tveksamma apporter, bättre och sämre, när jag kungjorde att Ellen ville nog gärna prova. Man får ju ta tillfället i akt. Jag lät henne bekanta sig lite och snusa på fågeln innan Bertil hivade iväg den. Ellen försökte några gånger, men den var otymplig och jättetung, så det blev bara några halvmetrar, sedan tänkte hon lämna och springa efter mig. Gå ut till henne, tyckte Bertil. Jaja, tänke jag, som inte ville pressa. Då tog hon upp jättefågeln i ett rejält tag och sprang. Åt andra hållet!!! Denna pippin tar jag hand om tänkte hon. Bort från de andra hundarna. Men sedan kom hon allt till matten med trofén.

Därefter gjorde vi ytterligare ett fint släpp, men då var hon allt lite trött, så jag kallade in innan hon hann krokna och hon kom som ett skott.

Vid eftersnacket fick vi veta att det var Ellen som gjort mest framsteg under helgen. Såklart! 🤣 Då visste de ju inte heller hur otroligt duktig hon varit innan trotsåldern börjat. Men jag fick i läxa att införskaffa en bättre pipa. Stackars Ellen, som springer snabbare än vinden, hade inte hört att jag visslat.

Måndag eftermiddag hade Leif införskaffat två nya pipor, en rem och en bärgalge. Nu är det Ellen som tillbedjer mig och det känns otroligt bra.🥰

Min uppfödare har verkligen gjort klart för mig från början att det är lydnad, lydnad och åter igen lydnad som gäller för framgång. Men jag hade nog ändå inte fått klart för mig vilken kadaverdisciplin som krävs. Inte alls den motivationsträning som på retrievers. Jag tycker ju verkligen att vi har tränat, men när Ellen kom i puberteten var allt glömt. Borta! Nu får vi ta skadan igen och kul ska det bli! 💪

Inte ett foto lyckades jag ta under helgen. Mobilen låg i tryggt förvar i tredje näst innersta klädlagret. 🙃

Linda var dock snabbt upp med mobilen och lyckades få med hela rådjursscenariot! Jag nöjer mig dock med att visa fina bakgrundsvyn av vår minnesvärda helg!