Idag känns det faktiskt som att vi fått en del gjort. Trots att regnet skvalat ner praktiskt taget hela dagen, så vi struntade i att rida. Det gör vi allt som oftast. Fast jag har ju en dräktig ridhäst och en skadad, så jag har ju giltigt förfall! Jag hade kunnat sko på Ófeig och ridit, men hur roligt är det!? Att promenadrida är inte riktigt min grej. Ursula sa (och skrev i Óskas jornal) att jag är så liten och nätt ☺️ så det borde vara ok att jag rider Óska i skritt, så jag kan trava henne uppsutten vid återbesöket. Hm, går det att göra tråkigt? Utan tack och bock av lycka! Skulle inte tro det, but I will give it a try! Efter att jag promenerat Ellen i hägnet, och mockat lösdriften och Óskas box, kom Mimmi. Vi hjälptes åt att ta in alla stona, så jag kunde verka allas hovar. Óskas hovar har växt sjukt mycket på de här fyra veckorna. Så har hon skrapat sönder tårna, av ursinne över halmen jag blandat med hösilaget, så fötterna såg fruktansvärda ut, med helt kullvälta traktstöd. Nu klarar hon sig några dar. Undrar hur länge hon kan gå barfota. Antar det kan bli förödande om hon får på skor med snöklampar! 😱 Imds hovar har anpassat sig väl till att gå barfota, liksom Teklas såklart. Hon var jätteduktig. Ófeigs växer så det knakar.

Hoppas vintern dröjer länge till! Har dock tvättat och tumlat min dunjacka. Minns inte när jag använde den senast, men nu är jag i alla fall förberedd! Även Ellen har ett vintertäcke med teddy, som hon fått ärva efter flatterierna. Hon ska få följa med till Lund, när det funkar. För nu har vi fått egna rum! Hurra! Så nu slipper man riskera hjärtinfarkt av morgonstressen. 🏃🏽‍♀️