Min bästa stund på dagen är, efter att ha rastat hundarna och släppt ut hästarna, att sitta i soffan, under den tickande klockan och äta frukost. Bredvid mig sover den varma blanka Ellen. Så länge hon sover går det bra att sitta kvar, eller halvligga också för den delen, efter att ostmackorna för länge sedan är uppätna och tidningen färdigläst. Klockan, i keramik med en stängel av rosa linneor, som Krico vann åt mig, tickar på. Fågeln, utskuren i trä av käre vännen Calle Ahlsten, tittar fram ovanpå bokhyllan. Flatten som stått inunder fågeln har fallit omkull, men jag vet att den finns där. Även den är ett pris från ett av otaliga jaktprov vi deltagit på. Jag är osäker på vilken hund som erövrat den. På fotografiet nedanför blickar gamle-Nubbe ner på mig, med sin pillemariska blick och hängande underlapp. Det var inte hans, det vet jag, för Nubbe var Leifs hund. Vår första flatcoat. Därefter kom trefärgade Berta med sina långa silkesmjuka öron, men hon var ingen flat, utan en basset hound, fast hon inte visste om det. Senare kom Dummy, som vi behöll ur hennes första kull. Den nästan helvita otympliga Dummy, med sin äggformade gula fläck mitt i bläsen mellan de tunga gula öronen. I bokhyllan finns även en setter i tenn, som minner om Leifs första hund Ajax, och ett foto av Amos som valp. Han var en stor personlighet redan då, med sin suspekta iakttagande blick. Vid sidan om, på musikbänken, har Leif ställt fotot av Chatte med anden, som han satt in i morfaderns omsorgsfullt snidade ram. Det är inte det officiella fotot, som prytt framsidan av Charmören när hon blev Årets flat, utan ett annat taget vid samma tillfälle. Den varma kloka blicken i ögonen är densamma. Han har även ställt dit ett foto av min första häst, Timor. Jag undrar varför, en vacker häst, guldfux med en stor stjärna mitt i pannan. I alla fall på vintern, när pälsen var tjock och tät. På sommaren, när han var urfälld var det två små stjärnor, sammanbundna i en sträng.

Jag började fundera på de andra hundarna. De som inte längre finns kvar, utan bara lever kvar i minnet. De som inte kände dem innan och utan tyckte nog de bara var likadana svarta hundar, och visst, de var lika. Jag blev så rädd att jag skulle komma att glömma bort deras anletsdrag och små egenheter, bara för att jag inte har fotona kvar. Jag måste tänka på dem då och då. Så länge jag minns dem finns de. Candy fanns bara en kort stund, men hon var så vacker med sina kolsvarta ögon. Hennes syster Fridas ögon var större och rundare, men snälla. Bettan var mer lik Candy, fast med en piggare blick. Alltid i rörelse, trampande tassar, inställsam och glad. Kullbrodern Krico var lugn och lite upptagen. Lite svårare att fånga blicken på. Purdey var extrem i sitt uttryck, mycket mellan ögonen och med sin långa smala skalle. Jag önskar jag haft fler foton av henne. Mycket av henne fanns i Betty, som kom långt senare. Även hon extrem i sina linjer, men lite flackande i blicken. Bara mattes hund! Lotta var lättare att fånga, sötare skulle nog många säga.

Tankarna går tillbaka till de gamla, till Norma, den snällaste av snälla, med sin låånga nos, och hon som aldrig tog någon plats, utan bara fanns där i bakgrunden. Till en början delade hon tillvaron med sin kullbror Winston, med sin smala kisande blick. Jag kunde skratta ihjäl mig när de bad om mat. De stod jämte varandra och tittade ömsom på mig och ömsom på maten, som på en tennismatch. Jag blev förvånad, och glad, när jag märkte att jag ser alla hundarna framför mig, helt utan ansträngning, så fort jag tänker på dem. Släktskapet och ordningsföljden blir rörigare och skapar en frustration och prestationsångest. Så jag återgår till mina minnesbilder och låter hund efter hund komma till mig, säga hej med ett ögonkast och en vift på svansen, medan tårarna rinner nerför mina kinder. Som att låta livet passera revy, de vackraste av minnen…

Winnie, inte iögonfallande, men med en oanad talang, förutom att hon skrattade med hela garnityret, att ignorera ej påskjutet vilt. Den snälla Pepsi, så lik henne i sitt sätt och uttryck. Fillie, den försynta, så rädd att göra fel. Hennes talangfulla syster Mary, mamma till vår Lotta, överlevaren med det varmaste av hjärtan som gav oss den sista flatten på våra linjer, Emmas Ellen.

Tillbaka till Jail Bird, Tessy, som jag hade till låns några år. En sådan otroligt mild och snäll individ, så mjuka vackra linjer i sitt huvud och sina nästan övervinklade extremiteter. Hon gav mig två kaxiga döttrar, Molly, så näpen med sitt lilla ovala huvud, och Peggy, den tuffare ögontjänaren, men med samma glimt i ögonen båda. Inga små änglar där inte! Bella, den skickliga, med blomsterkransen, och alla duktiga barn.

Svarta Sara, efter Purdey, den milda duktiga, fick jag låna och därav blev Brunte till. Åh, Brunte, min själsfrände. Stor och trygg, min hjärtesorg! Sedan Nässlan, samma mamma, samma bruna färg, men mer diskret i sin framtoning.

Gissa var inte diskret någonstans. Hon var perfekt! Mitt avelsmål, som jag inte tog tillvara, men jag njöt av henne varje sekund.

Jag minns såklart många många fler. Lille-Nubbe, den sanne Charmören, älskad, aldrig glömd. Alla älskade valpar, vissa kommer man ihåg mer. Lilla Blondie, av förklarliga skäl. En del smartare och duktigare än andra. En del som man ser några generationer tillbaka i de framgångsrikastes stamtavlor. Andra som gjort mer eller mindre avtryck. Så lilla Cookie från Toffiedreams inte att förglömma.

Kvar har jag Maja, min collie, med de outgrundligt snälla ögonen, lilla tokiga Lisa, Amos, och så mitt odjur, Ellen. Som jag fått för mina synders skull…

Hang over?

Annonser