You are currently browsing the monthly archive for juli 2019.

Bara en liten blogg, om, fastän jag egentligen vetat det hela tiden, hur överraskande lycklig man blir av vissa hästar. Jag har tidigare berättat hur översvallande glad jag blir varje gång jag sätter igång Imd efter en längre tids uppehåll. Jag glömmer för varje gång hur rolig hon är att rida. Men det är ju såklart därför hon fått så få föl. Bara åtta stycken på 23 år. Alldeles för få för ett så fantastiskt sto, egentligen! Men jag har då även hunnit njuta av hennes ridbarhet, det vill säga hennes fina gångarter, spänstiga steg, samarbetsvilja, naturliga bärighet, och så det att hon alltid plockar fram det direkt, vid första uppsittningen. Hur ringrostig hon än är så vet hon precis var vi slutade senast. Ett snäpp bättre än senast, varje gång. Inget tragglande eller harvande på någon stel framtung tjockis där inte, utan hon bär sina kilon med stil. Men, så är det en sak till, som är så svår att sätta fingret på. Det är hennes glädje, över att vara ridhäst, att få göra sitt bästa!

Denna gången är det dock en väsentlig skillnad! Fastän jag är lika överraskad, kanske ännu mer ändå, så känner jag så väl igen känslan, glädjeruset och lyckokänslan i maggropen. Den största skillnaden är, att det är en annan häst! Det är Óskadis, hennes dotter. Jag nästan gråter av lycka när jag tänker på det. Som jag har sörjt att Imd åldras, att jag måst avstå att rida min fina häst när hon gått med föl, att hon nu ska bli pensionär. Så har jag Óska, som är sin mor upp i dagen. Ojoj, jag fick hejda henne första ridpassen. Hon ville så mycket, visa hela registret. Jag har haft henne med som handhäst flera gånger senaste veckorna. Hon är så stor i steget att hon slår av mig stigbygeln hela tiden i sin iver. Men så lydig. Hon skulle aldrig ligga på och dra iväg, utan går samlat vid sidan av Ófeig. Uppåt uppåt!

I förgår red jag henne för tredje gången. Då fick hon känna sig duktig, och det tydliggjorde hon genom ett högljutt grymtande och frustande.

Igår fick hon vila, så kanske vi kan ta ett litet pass idag igen. Ju mer man rider henne desto roligare är det. Det är så det ska vara. Jag längtar!

Annonser

Min bästa stund på dagen är, efter att ha rastat hundarna och släppt ut hästarna, att sitta i soffan, under den tickande klockan och äta frukost. Bredvid mig sover den varma blanka Ellen. Så länge hon sover går det bra att sitta kvar, eller halvligga också för den delen, efter att ostmackorna för länge sedan är uppätna och tidningen färdigläst. Klockan, i keramik med en stängel av rosa linneor, som Krico vann åt mig, tickar på. Fågeln, utskuren i trä av käre vännen Calle Ahlsten, tittar fram ovanpå bokhyllan. Flatten som stått inunder fågeln har fallit omkull, men jag vet att den finns där. Även den är ett pris från ett av otaliga jaktprov vi deltagit på. Jag är osäker på vilken hund som erövrat den. På fotografiet nedanför blickar gamle-Nubbe ner på mig, med sin pillemariska blick och hängande underlapp. Det var inte hans, det vet jag, för Nubbe var Leifs hund. Vår första flatcoat. Därefter kom trefärgade Berta med sina långa silkesmjuka öron, men hon var ingen flat, utan en basset hound, fast hon inte visste om det. Senare kom Dummy, som vi behöll ur hennes första kull. Den nästan helvita otympliga Dummy, med sin äggformade gula fläck mitt i bläsen mellan de tunga gula öronen. I bokhyllan finns även en setter i tenn, som minner om Leifs första hund Ajax, och ett foto av Amos som valp. Han var en stor personlighet redan då, med sin suspekta iakttagande blick. Vid sidan om, på musikbänken, har Leif ställt fotot av Chatte med anden, som han satt in i morfaderns omsorgsfullt snidade ram. Det är inte det officiella fotot, som prytt framsidan av Charmören när hon blev Årets flat, utan ett annat taget vid samma tillfälle. Den varma kloka blicken i ögonen är densamma. Han har även ställt dit ett foto av min första häst, Timor. Jag undrar varför, en vacker häst, guldfux med en stor stjärna mitt i pannan. I alla fall på vintern, när pälsen var tjock och tät. På sommaren, när han var urfälld var det två små stjärnor, sammanbundna i en sträng.

Jag började fundera på de andra hundarna. De som inte längre finns kvar, utan bara lever kvar i minnet. De som inte kände dem innan och utan tyckte nog de bara var likadana svarta hundar, och visst, de var lika. Jag blev så rädd att jag skulle komma att glömma bort deras anletsdrag och små egenheter, bara för att jag inte har fotona kvar. Jag måste tänka på dem då och då. Så länge jag minns dem finns de. Candy fanns bara en kort stund, men hon var så vacker med sina kolsvarta ögon. Hennes syster Fridas ögon var större och rundare, men snälla. Bettan var mer lik Candy, fast med en piggare blick. Alltid i rörelse, trampande tassar, inställsam och glad. Kullbrodern Krico var lugn och lite upptagen. Lite svårare att fånga blicken på. Purdey var extrem i sitt uttryck, mycket mellan ögonen och med sin långa smala skalle. Jag önskar jag haft fler foton av henne. Mycket av henne fanns i Betty, som kom långt senare. Även hon extrem i sina linjer, men lite flackande i blicken. Bara mattes hund! Lotta var lättare att fånga, sötare skulle nog många säga.

Tankarna går tillbaka till de gamla, till Norma, den snällaste av snälla, med sin låånga nos, och hon som aldrig tog någon plats, utan bara fanns där i bakgrunden. Till en början delade hon tillvaron med sin kullbror Winston, med sin smala kisande blick. Jag kunde skratta ihjäl mig när de bad om mat. De stod jämte varandra och tittade ömsom på mig och ömsom på maten, som på en tennismatch. Jag blev förvånad, och glad, när jag märkte att jag ser alla hundarna framför mig, helt utan ansträngning, så fort jag tänker på dem. Släktskapet och ordningsföljden blir rörigare och skapar en frustration och prestationsångest. Så jag återgår till mina minnesbilder och låter hund efter hund komma till mig, säga hej med ett ögonkast och en vift på svansen, medan tårarna rinner nerför mina kinder. Som att låta livet passera revy, de vackraste av minnen…

Winnie, inte iögonfallande, men med en oanad talang, förutom att hon skrattade med hela garnityret, att ignorera ej påskjutet vilt. Den snälla Pepsi, så lik henne i sitt sätt och uttryck. Fillie, den försynta, så rädd att göra fel. Hennes talangfulla syster Mary, mamma till vår Lotta, överlevaren med det varmaste av hjärtan som gav oss den sista flatten på våra linjer, Emmas Ellen.

Tillbaka till Jail Bird, Tessy, som jag hade till låns några år. En sådan otroligt mild och snäll individ, så mjuka vackra linjer i sitt huvud och sina nästan övervinklade extremiteter. Hon gav mig två kaxiga döttrar, Molly, så näpen med sitt lilla ovala huvud, och Peggy, den tuffare ögontjänaren, men med samma glimt i ögonen båda. Inga små änglar där inte! Bella, den skickliga, med blomsterkransen, och alla duktiga barn.

Svarta Sara, efter Purdey, den milda duktiga, fick jag låna och därav blev Brunte till. Åh, Brunte, min själsfrände. Stor och trygg, min hjärtesorg! Sedan Nässlan, samma mamma, samma bruna färg, men mer diskret i sin framtoning.

Gissa var inte diskret någonstans. Hon var perfekt! Mitt avelsmål, som jag inte tog tillvara, men jag njöt av henne varje sekund.

Jag minns såklart många många fler. Lille-Nubbe, den sanne Charmören, älskad, aldrig glömd. Alla älskade valpar, vissa kommer man ihåg mer. Lilla Blondie, av förklarliga skäl. En del smartare och duktigare än andra. En del som man ser några generationer tillbaka i de framgångsrikastes stamtavlor. Andra som gjort mer eller mindre avtryck. Så lilla Cookie från Toffiedreams inte att förglömma.

Kvar har jag Maja, min collie, med de outgrundligt snälla ögonen, lilla tokiga Lisa, Amos, och så mitt odjur, Ellen. Som jag fått för mina synders skull…

Hang over?

Funderar jag ibland. Är det vad jag vill? Tillbaka till vadå? Till prestation, framgångar och uppmärksamhet? Det vill jag ju inte, egentligen. Jag har uppnått allt jag vill, orkar bara inte leva upp till det. Stå för det, i rampljuset. Men det är det man bedöms efter. Hur bra man är, hur intressant, om man är värd att anstränga sig för, om man har nån vinning ut av att umgås med, om det finns något att suga ur, eller man bara är nån som man kan trycka ner för att höja sig själv. Det är ju det som det sociala spelet går ut på, att gynna sig själv.

Jag är så trött på bittra, elaka, beräknande människor, jag orkar inte ens lyssna på dem. Än mindre öppna munnen. När jag träffar snälla människor, för de finns faktiskt, blir jag nästan sentimental och tycker att jag förtjänar dem inte. Jag blir rädd, orkar kanske inte anstränga mig för att leva upp till deras förväntningar. Inte än. Just nu är jag helt dränerad på energi. Jag har rationaliserat bort det mesta onödiga i livet ett tag för att hinna med, mat och sömn och sånt. Man får prioritera, det får komma när jag är färdig. När jag bestämt mig.

Jag skaffade Ellen, för att få en vän. För att slippa alla förväntningar och lära känna nya människor i ett helt annat opretentiöst sammanhang. Jag behöver en sporre, något nytt, spännande. En ny utmaning! Och det har jag fått. Det är bara de yttre förutsättningarna som sätter käppar i hjulet!

Nu fick jag plötsligt lite nya krafter. Efter att ha skrivit av mig skiten och med tre veckors semester framför mig. Jag stänger alla energitjuvar ute och skall inte ägna dem en tanke.

Men först tar vi en vilopaus!

Mitt odjur är ibland överraskande lydig och följsam. Kanske har all torrträning ändå gett resultat. Senaste tiden har jag dock inte kunnat rasta (motionera) ordentligt, som jag brukar i hägnet, eftersom vi misstänker att det kan ha tagit sig in vilt. Senast jag gick vanliga rundan hörde jag nämligen Ellen springa runt på ena sidan av stigen, både framför och bakom mig.😳 Stort djur båda, typ vorsteh. Jag visslade in henne och ärligt visste jag inte vilket som var hon. Hon kom framifrån, så vi tog oss därför därifrån i rask takt. Vildsvin vill vi inte träffa på, och inte heller rådjur. Jag har svårt att tro att räven skulle ge sådant oväsen ifrån sig. 🤔

Vi ska få hjälp av grannen att köra eventuella inkräktare på porten. Tills dess får jag promenera, cykla och simma Ellen bäst det går. En droppe i havet, kan tyckas, i ett försök att kuva detta energiknippe.

Leif har dock kommit på ett sätt att slå två flugor i en smäll. Nämligen att rasta två hundar samtidigt! Även drevern Lisa är lite svår att hålla i kondition under ej jakttid. Hon och Maja collie brukar stå i hundgården under arbetstid. De får inte längre plats på jobbet, och vill helst slippa umgås med Ellen, om man skall vara ärlig. När Ellen kommer hem har hon mycket spring i benen. Hon lägger i högsta växeln och springer varv på varv runt huset, tätt följd av Lisa som skallar för fullt drev. Maja står vid knuten och hejar på. De kan hålla på hur länge som helst. Ingen ger sig! Ibland drar de en repa över åkern och rätt som det är fintar Ellen, och så byter de varv. Ellen älskar att va hare! Så nu är alla tappade muskler tillbaka och aptiten på plats. Toppen att motionera hundarna utan att behöva lyfta ändan ur stolen, och gratis underhållning på det! 👍

Idag har vi varit på familjedag vid Saxtorpssjöarna, under ledning av Louise och Christo med kennel Hunt Hard. Mycket trevligt och givande, trots att vi (Ellen och jag) fick satsa all vår energi på att träna passivitet. Ellen fick sedan ett par vattenapporter, för mycket. Ville bara kolla av hur pass hon kunde klara av situationen med så mycket stress. Svårigheterna var inga problem, men sedan slog det lite slint vid avlämningarna.

Härom dagen hade jag annars lite tur, när jag lämnade Ellen ”Stanna!” utanför hästhagen och hon sakta kröp framåt, tills hon nosade på eltråden som låg på marken!!! Ajajaj, så ont det gjorde i nosen. Men hon stannade ändå kvar på platsen, trots att hon låg och skakade i hela kroppen. Snacka om stabil mentalitet! 🤭

Nu sover hon gott

Nånting är på gång! Islandshäst-SM, såklart! Ulrika skrev någonting om att tävla SM är ju inte till för alla, med tanke på alla invändningar som uppkommit mot nya kvalregler etc! Det har hon ju faktiskt rätt i. I islandshästvärlden har många inte så stor självinsikt, utan har man bara stålarna köper man sig en bra häst och tränare, å så ä de bar å åk (kvala till SM). Ska det verkligen vara så!? Nej, nu hoppas vi på att få se eliten!

Nu blev det ju inte riktigt som vi planerat, förstås. Syster Cina fick ryggskott, Hanna var inte heller helt kurant, SMHI varnade för ösregn från lördag kväll och framåt. Ingen var över sig sugen att sitta och pina sig dyblöt på en läktare i två dar. Därmed bestämdes att årets SM-resa skulle inhiberas.

Att sedan Mimmi och jag i alla fall for iväg i svinottan lördag morgon, helt oplanerat, är en annan historia. Vi skulle känna efter, och då vet man ju hur det brukar bli! 😴

Jag ställde klockan på halv sex. 1 1/2 timme skulle jag behöva ha på mig för att komma iväg. Jag vaknade kvart i fyra och tänkte ”Hm, dumt att somna om för en kvart. Kan va bra å ha!”. Det gick i ett huj att bli klar. Behövdes minsann inga 1 1/2 timmar. Tio i fem var jag klar. Konstigt att inte klockan ringt! 🤔 Det var då jag kom på att det var halv sex jag skulle stiga upp, inte åka! 🙄 Jag messade Mimmi, sov en timme, sedan for vi på SM.

Medan regnet stod som spön i backen hemma i Skåne hade vi en lugn och behaglig dag på läktaren i solskenet, som så småningom övergick i blandad molnighet. När regnet senare kom så smått for vi hem! Bra tajmat! Det var dessutom första gången vi varit iväg utan att inhandla minsta pryl! 😇👏👏👏

På första parkett när hovslagarn tog guld i P3🥇

juli 2019
M T O T F L S
« Jun   Aug »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: