You are currently browsing the monthly archive for juni 2019.

Efter en urjobbig fyradagars arbetsvecka blev det till slut midsommarafton! Inte någon speciellt romantisk sådan, utan började med att vi stängslade om stonas sommarhage. Leif lavade ved, medans jag handlade och planerade inför morgondagens trip till Jylland. Leif hade tagit på sig ansvaret för Ellens missade entre i utställningsringen förra Danmarksresan och erbjudit sig följa med även denna gång. För att slippa göra om äventyret ännu fler gånger anmälde jag till två av en tredagars utställning med övernattning på hotell. Mimmi ville tyvärr inte agera hundvakt på midsommarafton, så vi fick avstå fredagen och hade alltså bara en chans till 2 cert. Tack och lov, för inte en natt till på det hotellet! Det fullständigt stank rök när man öppnade entredörren. Man nästan ryggade tillbaka. Toalett och badrum fanns inte på rummet, men det kunde man ju stå ut med. Man får vad man betalar för, så sant! Dock hade jag gärna avstått betala för underhållningen från baren inunder natten igenom. Det gick inte att få en blund i ögonen. Ellen var väl helt slut efter första dygnet, så hon skötte sig exemplariskt i utställningsringen morgonen därpå och fick då sitt tredje juniorcert, med super kritik, av Jelena Kruus. Det andra certet fick hon för Bertil Lundgren dagen innan. Därmed var juniorchampionatet i hamn. Phu! 😅 I ärlighetens namn är jag inte det minsta förvånad över att det gått så här lätt! Det är en oförskämt bra tik jag fått (välja 😊). Mitt förstaval dessutom, trots att uppfödaren valde först, utan tvekan. Det känns ungefär som när jag valde Chatte en gång i tiden. En riktig A-valp, bäst i kullen, och en sjutusan till nedärvare! Min stamtik i kennel Inkwells. Henne har jag mycket att tacka för. ❤️

Det är dock lite värre med föl. Då det bara blir en per gång är det ju inte så mycket att välja på. Där görs det största valet redan i avelsplaneringen. Trots det är jag så otroligt nöjd med de allra flesta föl vi fått. Ibland kan jag känna att det skulle va bra att bli lite missnöjd, så man inte vill behålla. Livet skulle bli så mycket lättare. Man kan ju omöjligt behålla allt! Ändå är jag väldigt svårimponerad. Det är en brist jag har. Jag blir lätt lite blasé och har svårt för att uppskatta halvdåliga hästar. Föda upp trevliga familjehästar är ingenting för mig. Tyvärr har jag med ålderns rätt fått svårt att matcha fram mina hästar, så det är väl dags att börja trappa ner. Jag har ju fått ett riktigt bra stoföl efter Imd i Tekla. Henne har jag gott om tid att gå vidare på senare, om jag skulle vilja. Jag har ju nu även fått ett föl på Óskadis, så jag kan vänta och se med henne också. Nu vill jag rida henne, hon är så fantastiskt rolig att rida. Åh, vad jag har längtat! Tröttnar aldrig på henne! Tyvärr fick vi ju ett hingstföl efter henne, men antagligen en keeper.

Leiftri är fantastiskt spänstig och elastisk, precis som sin mor!

Imds Andvari är ett riktigt bra hingstämne och vi kunde bara inte med att kastrera honom. En otroligt bra stam har han ju dessutom! Men, men.. måste nog säljas. Vi kan omöjligtvis ha mer än en hingst och det är antagligen Frodi. Men så blev det ju en liten röding till i år, Lillebror. En riktig lite spjuver, som vi bara inte får fästa oss vid! Fast det blir svårt. Han är en riktig goding och gör allt för att imponera!

Vi har varit så i valet och kvalet hur vi gör med Ófeig. Det är verkligen i grevens tid om vi ska få något föl alls efter henne. Det blev ju inget förra året. Vi bestämde oss idag. Vi måste ju ha ett föl efter Vadas enda dotter. Det vore ju skamligt att inte använda ett sto med så hög bedömning (utan att ens ha visat passen) i avel. Det får bli med Mettes fantastiska Sörli! Vem annars! Sedan är det avelsstopp!

Dags att komma igång. Óska får följa med Ófeig och mig som handhäst.

Första gången var det helt hopplöst, eftersom hon vill gå så nära och har så höga lyft att hon slår av mig stigbygeln hela tiden. Tur hon har så lätt för att samla sig vid hand och är så otroligt lydig. Hade glömt hur samarbetsvillig hon är. Hon nästan läser mina tankar – mitt ❤️

Annonser

I slutet på förra veckan tvärdog Mimmis nya (nästan) bil på hemvägen. Bärgaren, som hämtade den lördag morgon misstänkte att kamremmen gått och för att spä på lite extra, att den kunde slagit sönder motorn. Bara så man hade något att fundera på över helgen! 💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💸💰

Det visade sig måndag eftermiddag att så var fallet och eftersom bilen gått 700 mil för långt att Länsförsäkringar inte skulle ta det. Hundra tusenlappar för en ny motor till en bil av 2017 års modell (150′ visade det sig senare), inte kul alls.

Dock slutade det med att det berodde på att kamremmen, som var hel, men, hade lossnat och Wolkswagen som gjort all service tog på sig det hela! 👏👏👏

Vi förstod nog att Ellen varit aningens skendräktig efter löpet och aptiten har varit allt annat än bra. Nu är den perioden dock över, utan en valp i sikte. Dock är det gamla energiknippet tillbaka! Hon började med att förvåna mig måndag morgon genom att smaka på en spak på min stol. Samma sak hände ett par gånger till i veckan. I torsdags blev jag ändå lite chockad, och förb-d, när hon gnagt sönder tyget till sitsen på samma stol, efter att aldrig någonsin tidigare under hela uppväxten fördärvat någonting.

På kvällen när vi kom hem hade nya spårlinan anlänt med posten! Ellen blev lika glad som jag och gjorde glädjesprång i luften. Hon såg direkt vad det var, samma färg som den gamla, fast grövre och greppvänligare. När hon for uppåt bänkskivan daskade jag till henne, varvid knäppet for upp och slog till henne på högerknäet. Hon tjöt till och sprang på tre ben en stund. Jag förbannade mina snabba reflexer, men det var strax glömt och vi tog en runda i hägnet, som vi brukar. När vi var halvvägs var Ellen inne i snåren och rotade, och rätt som det var hördes ett yyyylande, som höll på och höll på, och jag sprang, in i snåren och ropade och letade. Efter en liten stund dök hon upp, utan en skråma någonstans, hur jag än letade. Det rasslade lite i snåren, men jag lär aldrig få veta vad som hänt!

När vi kom hem tog Ellen bollen och eftersom ingen ville leka tog hon en repa genom huset. Det sa tjong när hon dånade in i hallspegeln och hon hann precis därifrån innan den föll i golvet med ett kras.

Mimmi såg spegeln utanför dörren, dvs det som var kvar av den, kom in och sa ”Sprang hon in i den!” Märk väl, inte ”Vem har…?” Ellen, såklart!

Man kunde ju tagit alla dessa händelser, samma dag, som ett ”tecken”, på att man kanske skulle stanna hemma. Men sedan kan man ju också välja att inte fundera mer på saken. Man vill ju helst inte veta om hon nu ( i och med spegeln 🤔) får 7 års olycka. Olycksfågeln! Jag cyklade fram och tillbaka på vägen och Ellen var ohalt och piggare än någonsin, så in i bilen och iväg till Herrfallet och Riksutställning 2019 bar det.

Jag hämtade upp syster Cina, som förbarmat sig över mig, och följde med mig och campade över helgen. Vi bodde i en 2-mannastuga, utan vatten, men helt okey för ett par dygn. Det var riktigt trevligt. Några långpromenader med Ellen, så lyckades hon hålla sig i skinnet.

Mindre lyckat vart det på utställningen. Jag råkade för tredje gången på kort tid ut för en domaraspirant. Om den i Danmark drog ut på tiden, så var hon i alla fall korrekt, la sig inte i bedömningen, utan gjorde sin egen, och skrev egna kritiker. Denna norska kvinna tog helt över hela föreställningen, bedömde varannan hund, tyvärr Ellen, och diskuterade allt med domaren. Han var aldrig närmare min hund än två meter. Tyvärr gick Ellen inte helt rent första varvet (varken jag själv eller någon annan noterade detta, vad jag hörde), och det hängde hon upp sig på, trots att domaren påpekade att Ellen gick bra resten av uppvisningen. Jag överhörde att de kom fram till att sänka henne till very good, sammantaget med…, jag hörde något om fronten. Ellen stretade bakåt när hon grävde henne långt bak i halsen och sedan inspekterade den håriga magen. Då kände hon på skulderläget, som blev framskjuten! Så förvånande! 🙄 Samt att ögonen blir ljusa när pupillen blir en liten prick i solgasset. Man kan hitta alla möjliga fel om man bara anstränger sig. Mamma Solda blev i alla fall BIR (bäst i rasen), BIS (best in show) samt bästa veteran, så trots sina vanartade barn slutade det ju bra.

Jaime von Den Donau-Wirbeln BIM, J Björnkärrets Hertzogin Aida BIR

På kvällen var det grill- och räkbuffé i restaurangen, samt prisutdelning till Viltspårmästaren. Det var nära det gick till Skåne i år igen, men Geir fick nu nöja sig med ett andrapris. En riktig bragd, med tydligen endast två till spårslut!

Jag berättade inte för systern om grillbufféens dåliga recensioner, där någon skrivit att räkorna var enda behållningen. Räkorna missade vi helt, och när vi kom på det, var de helt slut! Vi tyckte dock maten var god, ölen var super, och cavan rena drömmen! 🍾

Nu är han här – Lillebror! Imd lyckades nästan lura mig även i år, trots att det var dags. Hon brukar ju gå över tiden, även de gånger hon varit beräknad sent på sommaren. Nu var det åttonde fölningen och detta fick bli sistan, har vi bestämt! Hon hade varken släppt bäckenbanden, fyllt i juvret och ingen tendens till vaxproppar. Men, när jag rastade Lisa vid tolvsnåret på söndagsnatten, råkade jag se en silhuett av en enda häst på kullen. Det såg ut som Tekla, men kände jag måste kolla. Jag band Lisa och trevade mig in i hagen i mörkret. Det var Imd! Hon gnäggade svagt, och hejdade sig. Konstigt hon var ensam. Jag fick lite aningar om att något var på gång, så jag ställde klockan på 02.00 och 04.00. Den senare behövdes inte. För när jag kastade mig ur sängen, öppnade fönstret och lyste med ficklampan stod alla stona där i ring, precis nedanför mitt fönster. Och i mitten låg han! Den röde prinsen! Det vill säga, jag såg en röd, men inte vilket kön. Det var beckskumt och jag ville inte störa eller blända dem.

Första fotot i lampans sken

Jag tog en stol och satte mig att vänta. Det tog ett par timmar innan efterbörden lossnade, sedan gick tarmbecket, men inte ville han dia. Han hade fullt upp med annat. Han sprang runt och visade upp sig för syskonen. Hej på er, här är jag – Lillebror! Till slut fick vi hjälpas åt och försöka tvinga honom rätt. Men han var jättestark (och jättestor!) och ville inte! Konstig prick! Till slut sansade han sig och tog en slurk, så jag kunde slappna av och hålla koll inifrån fönstret istället.

I fölningshagen har vildsvinen levt rövare, så där är inte så mycket bete i år, därför hade vi inte flyttat över dem än ( innan Imd visat några tecken). Nu blev det bråttom att stängsla om och fixa iordning lösdriften, innan frukost. Som väl var kunde jag jobba hemifrån på måndagen.

Litli Bródir från Gåvetorp

juni 2019
M T O T F L S
« Maj   Jul »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: