Jag som nästan alltid är i god tid till jobbet, kom insläntrande efter att personalmötet satts igång av nya VDn. Förutom de påannonserade mailen hade det gått ut två stycken mail efter varandra om att mötet var inställt, men det verkade bara vara jag som gått på det. Jag är lite isolerad och med piskan på ryggen lämnar jag inte rummet så ofta, så en hel del information går förlorad.

De senaste dagarna har dessutom mest handlat om Lisas välmående och förberedelser inför årets sista (och enda drevprovsstart). Det är ett 1a pris på räv eller hare som behövs för jaktchampionatet, och detta snyter man inte precis ur näven. Nu hade i vilket fall Leif rekat dagen innan i spårsnön var släppet skulle gå. Sedan var det bara att hålla tummarna.

Första släppet vart fel, och fick avbrytas, och andra visade sig även det vara på rådjur. Att det sedan var det bästa buktande drev hon någonsin presterat var bara att lägga till meritlistan, men de såg inte röken av vare sig Jösse 🐇 eller Mickel 🦊 denna dag. Domaren var dock mycket imponerad av Lisas prestation och rådde Leif att göra ett nytt försök att komma med på ett prov till sista veckan. Vi håller en tumme(för)-Lisa.

Både Mimmi och jag slutade tidigt (16.00) denna dag och bestämde oss för att rida Gimli och Ófeig på banan, nu när den är frusen och hård. Vete fåglarna varför den inte vill sätta sig! Hästarna var pigga och glada och inga skitiga ridpersedlar att rengöra, så stallsysslorna gick snabbt. Jag hade dock missat Cinas samtal och fått meddelande att pappa åter igen blivit dålig och var intagen på hjärtintensiven. Det konstiga var att medans jag fumlade med mobilen med frusna fingrar hann jag inte läsa hennes meddelande innan jag loggat in. Där låg ett sms- meddelande öppet med ett foto 👀, ett av alla dem där hon dokumenterat huset på Droskvägen, då det såldes för ett par år sedan…

Där satt pappa, med en finurlig min, på sin favoritplats i TV-soffan.

Cina och jag pratades vid medans jag gick kvällspromenaden med hundarna i hägnet under månskenet. Det hade varit månförmörkelse för ett par dagar sedan, men då hade det varit helt mulet. Nu var det stjärnklart och månen lyste stor och röd. Hon skulle höra av sig igen om det blev akut. Det kändes som att det var det. Mimmi hade haft bråttom hem till handbollsmatchen, Sverige-Danmark, om en semifinalplats (som förresten gick åt pipsvängen). Jag steg upp ur sängen igen, när jag hörde från systern vid elvasnåret, och plockade upp Mimmi i Hässleholm på vägen mot CLV i Växjö. Det var -11 grader, för första gången denna vinter, och snön gnistrade i månljuset. Jag fick stanna bilen och pausa ett par gånger på vägen och ta små power naps, för att klara resan. Väl framme anslöt vi oss till familjen på hjärtintensiven och vakade vid pappas bädd tills han drog sina sista andetag, kl 03.15 2019.01.24.

Annonser