Söndag morgon var Leif och Lisa iväg på räv(?)jakt i nysnön och vi hade soffan helt för oss själva. Jag hade varit förutseende nog att skicka ut katterna och var djärv nog att lämna kvar hundarna, medan jag fyllde på kaffemuggen och uträttade diverse göromål (efter att först ha dukat av frukostbrickan och mina tidningar. I detta fall rörde det sig om mellansvenska vorstehklubbens eminenta välkomstblad till nytillkomna vorstehägare – typ en lathund för hundförare på jakt med vorsteh.). Och tänka sig, de låg kvar, alla mina lathundar. Vilken lycka!

Annars har det ju hänt en del grejer i veckan som jag är mindre nöjd med. En kväll i skymningen gav jag mig iväg med bara Ellen för en runda i hägnet (Maja hade varit lite låg efter löpet, så hon fick stanna hemma för att inte bli nedkyld 🤔 och emellanåt bli imatad en del blodkorv). Följdaktligen fick Ellen gå lös på vägen medan jag tränade inkallning och stopp på pipan. Precis där hägnet börjar var hon plötligt försvunnen. Ljudet av bjällrans pinglande försvann snabbare än jag uppfattat att hon var borta. Jag är ju van vid att hon gör små sök båda sidor vägen när vi rör oss framåt inne i hägnet, men strax hördes ett ihärdigt skallande långt långt inne i skogen. Vem är ute med drivande hund så här dags, tänkte jag? På vår mark! Har någon av drevrarna rymt, månne! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara odjuret som drev, så långt borta, och med så ljus gäll stämma. Det mörknade snabbt, så när jag äntligen fick tag i Leif gav vi oss iväg inåt skogen på varsin sida den strömmande bäcken, som är 2,5-3 meter bred. Kunde hon ha simmat över den i kylan, dragits med och fastnat! Jag följde den först medströms, tills jag kom till ett rejält stopp av grenar. Då vände jag om och tog av åt det hållet varifrån ljudet från hunden hörts.

Nu vet jag var hon är, sa Leif! Där finns ett grävlingsgryt ganska långt iväg på andra sidan bäcken och hägnet. Det är Säkert Ellen som driver grävling. Nu var det beckskumt och vi snubblade fram i skenet av ficklamporna, genom ris och snår, och jag var nära falla i vattnet flera gånger. Strax tystnade skallet och Ellen kom tillbaka, som om ingenting hänt. Hon är ju van att jag går med ficklampa och har full koll vart jag är. Bara hon inte går på gris, slapp det ur Leif, innan han hann tänka! Huh! 😱 Så nu är det koppel som gäller, alltid, i skymningen. Nu ska hon minsann få smaka på andra bullar, än de hon fick smaka på luciadagen. Lussebullar med saffran. Hon blev alldeles lyrisk när hon kände lukten av saffran första gången. Någon hade tappat några bullar på golvet och kastat, så jag fiskade upp en ur kompostpåsen till Ellen. De luktade visst bättre än de smakade, tyckte hon, för hon höll på med samma bullbit en kvart, innan den slank ner. Sedan somnade hon i sin säng.

Collie-style. Umgås för mycket med Maja! 🤔

Vi har en liten bäck, med en liten fördämning i form av en pytteliten naturlig damm, vid sidan av vägen inne i hägnet. Där har jag fullt schå varenda prommis, åt båda hållen, med att hålla reda på Ellen. Nu är det ju minusgrader, men inte så många att vattnet frusit, och köldgrader är inget som stoppar odjuret. Nu hade jag ju lyckats få henne torrskodd hem hela den senaste månaden, men så igår var det ju dags igen. Liite för tidigt för julbad, och eftersom hon inte luktade apa satte jag in en bur med filtar i sadelkammaren, där hon fick ligga och torka, som straff, medans jag kvällsfixade hästarna. Julbadet får vänta tills nästa vecka!🎄

Annonser