You are currently browsing the monthly archive for december 2018.

Japp, denna veckan var det söndag. Närmare bestämt idag. Folk brukar titta konstigt på oss när de hör denna diskussion. Hos oss är det söndag varannan vecka, dvs jämn vecka, då hästarna får selen i maten. Ikväll blev det lite sen utfodring i decembermörkret och jag brukar vanligen klättra in i hagen mellan eltrådarna med två plasthinkar i varje hand, samt grimma och grimskaft. Varför gå flera gånger om man kan gå en!? Idag fattades Tekla i flocken vid grindhålet, men däremot stod Ófeig och väntade på att få komma in, så jag tror att jag bestämde mig i farten för att istället börja med att ta in Ófeig. Jag hade nog precis hunnit ställa ner hinkarna innan jag dök in i hagen, snubblande på undertråden, och landade mellan benen på Ófeig. Blött, lerigt, och ont gjorde det. Det enda positiva var att jag mockat där tidigare på dagen, samt att både byxorna och kappan höll, trots skrubbsår på knän och händer. Jag trodde jag väckte upp hela byn när jag först skrek och sedan skrattade, men det var bara hästarna som stod och glodde förvånat.

För några veckor sedan kom Leif hem, jublande glad och sa att nu kan du anmäla Lisa till jaktprov. Hon driver räv så det står härliga till! Sedan kom vi på att vi skulle ju behandlat henne för noskvalster, vilket vi glömt göra före jaktsäsongen. Nu är det gjort i alla fall och eftersom Amos och Maja visat mest symtom tog vi alla fyra, och det har verkligen givit resultat. Leif kommer hem jublande glad efter varje jaktsläpp med Lisa. Nu är hon helt suverän på hare!!! Anmäl! Har vi tur hinner vi starta om hon inte sätter igång och löper.

Även Ellen har briljerat idag vid sin första (planerade) viltapport i form av en and. Den första markeringen gick av bara farten. Den andra passade hon på att artbestämma innan hon med full fart levererade perfekt i hand. Duktig flicka!

Så fick vi även till en riktigt trevlig ridtur i solskenet på Ófeig och Gimli, denna söndagseftermiddag.

Igår var jag och handlade inför nyårsfirandet. Det var lugnt och skönt. Inte så många som shoppar strax före tio en lördagkväll. Jag bestämde mig för att fira nyår, till skillnad från jul. Man kan ju även fira att julmaten är slut, så det fick bli några fina bitar pepparbiff. För säkerhets skull plockade jag ner en extra förpackning, så vi står oss till tolvslaget. En bit lax är ju heller inte fel. Leif hade föreslagit räkor och vin, men det hinner vi nog inte med. När jag kom till kassan upptäckte jag att det fanns hummer kvar! för 49 spänn om man handlat för minst 150:-, och de hade jag, många gånger om. Det är bara på Olof Nils i Bjärnum som alla annonsvaror tar slut så fort pensionärerna öppnat morgontidningen. Jag kunde bara inte låta bli. Lite hummer ska vi väl alltid kunna trycka ner, om inte så till förrätt! Så en Ben&Jerrys som dessert. Se där, nyårsmenyn är räddad! Bara vi nu hinner få in hästarna i tid innan grannarna sätter igång bombardemanget!

Nu kan det här året ta slut så fort det bara kan! Det enda positiva med i år är väl att jag bestämde mig för Ellen, att Lille-Leffe (fd Tungli) föddes, sedan får vi väl se vem som dyker upp till våren! Jag ser fram emot årsskiftet, med förhoppning om ett

✨Gott Nytt År 2019! 🍾✨

Annonser

Jag har nu anmält Ellen och mig till privatkurs i jaktträning. Nu börjar poletten ramla på plats, så det börjar bli lite lönt att lägga ut pengar på träning. Egentligen skulle jag skriva ner en träningskalender, så jag har en utbildningsplan klar för mig (till nästa gång😅).

Ska man på jaktträning mitt i vintern behöver man jaktkläder. Min Chevalierjacka hänger i stora garderoben i hallen (där vi har allt som vi aldrig använder/kommer att använda!). Döm om min förvåning när jag också hittade byxorna. Även de med gortex!👍 Undrar varför de var storlek S när jackan är M, stor som ett hus. Så även Barbourvästen! Jag måste varit vääldigt vältränad! Min storhetsperiod måhända. 😉 Så hittade jag mina skinnbrallor! Lite dammiga, men de sitter som en smäck! Som gjorda för mig. Det är de, måttbeställda, fast för 25 år sedan. Sitter faktiskt bättre nu.

Leif har dock ändrat passform och behövde nya varma jaktkläder. Vi tog därför en tur till Engelssons i Falkenberg i mellandagarna. Mina kläder håller nog högre klass, så jag nöjde mig med ett underställ i merinoull och åtskilliga par strumpor. Till slut lyckades Leif övertala mig att ta emot ett par gortexkängor med vajerknäppning.

Jag tvekade länge, men nu är jag jätteglad för dem. Suveränt enkla att ta på och av, och sedan bara spola av under kranen. De kommer jag säkert att ha stor användning av. Mina gamla har jag alltid köpt för stora och sedan har Emma fått ta över dem, liksom min hagelbössa, som jag fått av pappa en gång i tiden. Hm, vi får väl se hur det blir med det! 😆 Detta är väl ändå återanvändning! Årets julklapp!

Leif tjatade alltid om att det blev ”Dubbelt så dyrt och hälften så roligt!” när jag var med och jagade eller sköt lerduvor. Det ska han bli varse, när han vill låna Ellen! Ingen Ellen utan mig, det kommer att bli dyrt kan jag lova! 😂

Jag har inte så mycket att skriva om julen, utan den får representeras av några foton som Dan på jobbet tog på Ellen.

Den finaste julklappen!

Profilbild

Nu siktar vi mot stjärnorna! ✨

Å så Kalle Anka!

Trångt i TV-soffan!

Katterna fick sin julklapp några dar i förväg, i form av 2 säckar av sitt favoritfoder. Det var smaskens, och de var helt lyriska!

Ellen är ju nu helt säker på att jag litar på att hon ligger kvar i soffan, när jag går små ärenden, och totalvägrade följa med ut i köket. Jag tog därför bort frukostbrickan och gick utan henne. Om det inte varit för kaffedroppen, på platsen där brickan nyss stått, hade jag aldrig misstänkt att hon smakat på mitt kaffe! Det var uppenbarligen inte gott nog, för koppen var fortfarande full.

Dan före dan var inte riktigt som vanligt. Fram tills nu har tiden fram till jul förflutit som vilken vintermånad som helst. Mesta tiden går till utfodring av alla djuren och hundpromenader. Snön kom bara några dagar före jul och den lyser upp. Så blir det spårsnö. Vi hängde på när Leif gick på inspektion ner till dammen på morgonen. Vi tog med bössan och passade på att skotträna Ellen, och på nå konstigt vänster verkade det som att hon trodde något skulle falla. Hon har ju sett jakttid med husse från TV-soffan. Vorsthrarna Okaarina och Navajo är favoriter, men där skjuts det mestadels bom. Husse bommar aldrig, vet Ellen. Hon ger minsann aldrig upp när hussen kastar dummies. Hon klarar redan riktigt låånga, men som vanligt ställer matten till det, så det blir svårare än planerat. Jag tog med en oanvänd dummy, med varken vilt eller människolukt, som hussen hivade iväg ner i ett snöhål mellan porsen på drygt 30 meter. Hussen vart riktigt impad av hur Ellen använder näsan. Hon ger sig inte förrän hon hittar.

Ellen är en riktig ❄️🌟

Söndag morgon var Leif och Lisa iväg på räv(?)jakt i nysnön och vi hade soffan helt för oss själva. Jag hade varit förutseende nog att skicka ut katterna och var djärv nog att lämna kvar hundarna, medan jag fyllde på kaffemuggen och uträttade diverse göromål (efter att först ha dukat av frukostbrickan och mina tidningar. I detta fall rörde det sig om mellansvenska vorstehklubbens eminenta välkomstblad till nytillkomna vorstehägare – typ en lathund för hundförare på jakt med vorsteh.). Och tänka sig, de låg kvar, alla mina lathundar. Vilken lycka!

Annars har det ju hänt en del grejer i veckan som jag är mindre nöjd med. En kväll i skymningen gav jag mig iväg med bara Ellen för en runda i hägnet (Maja hade varit lite låg efter löpet, så hon fick stanna hemma för att inte bli nedkyld 🤔 och emellanåt bli imatad en del blodkorv). Följdaktligen fick Ellen gå lös på vägen medan jag tränade inkallning och stopp på pipan. Precis där hägnet börjar var hon plötligt försvunnen. Ljudet av bjällrans pinglande försvann snabbare än jag uppfattat att hon var borta. Jag är ju van vid att hon gör små sök båda sidor vägen när vi rör oss framåt inne i hägnet, men strax hördes ett ihärdigt skallande långt långt inne i skogen. Vem är ute med drivande hund så här dags, tänkte jag? På vår mark! Har någon av drevrarna rymt, månne! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara odjuret som drev, så långt borta, och med så ljus gäll stämma. Det mörknade snabbt, så när jag äntligen fick tag i Leif gav vi oss iväg inåt skogen på varsin sida den strömmande bäcken, som är 2,5-3 meter bred. Kunde hon ha simmat över den i kylan, dragits med och fastnat! Jag följde den först medströms, tills jag kom till ett rejält stopp av grenar. Då vände jag om och tog av åt det hållet varifrån ljudet från hunden hörts.

Nu vet jag var hon är, sa Leif! Där finns ett grävlingsgryt ganska långt iväg på andra sidan bäcken och hägnet. Det är Säkert Ellen som driver grävling. Nu var det beckskumt och vi snubblade fram i skenet av ficklamporna, genom ris och snår, och jag var nära falla i vattnet flera gånger. Strax tystnade skallet och Ellen kom tillbaka, som om ingenting hänt. Hon är ju van att jag går med ficklampa och har full koll vart jag är. Bara hon inte går på gris, slapp det ur Leif, innan han hann tänka! Huh! 😱 Så nu är det koppel som gäller, alltid, i skymningen. Nu ska hon minsann få smaka på andra bullar, än de hon fick smaka på luciadagen. Lussebullar med saffran. Hon blev alldeles lyrisk när hon kände lukten av saffran första gången. Någon hade tappat några bullar på golvet och kastat, så jag fiskade upp en ur kompostpåsen till Ellen. De luktade visst bättre än de smakade, tyckte hon, för hon höll på med samma bullbit en kvart, innan den slank ner. Sedan somnade hon i sin säng.

Collie-style. Umgås för mycket med Maja! 🤔

Vi har en liten bäck, med en liten fördämning i form av en pytteliten naturlig damm, vid sidan av vägen inne i hägnet. Där har jag fullt schå varenda prommis, åt båda hållen, med att hålla reda på Ellen. Nu är det ju minusgrader, men inte så många att vattnet frusit, och köldgrader är inget som stoppar odjuret. Nu hade jag ju lyckats få henne torrskodd hem hela den senaste månaden, men så igår var det ju dags igen. Liite för tidigt för julbad, och eftersom hon inte luktade apa satte jag in en bur med filtar i sadelkammaren, där hon fick ligga och torka, som straff, medans jag kvällsfixade hästarna. Julbadet får vänta tills nästa vecka!🎄

Det märks ju på det jag skriver att det mesta just nu handlar om Ellen. Ja, så är det nog, och kanske inte heller så konstigt. För ska man inte tillbringa hela dagarna med att städa upp efter henne, så tjänar man på att istället ha henne under tukt och förmaning, dvs sträng uppsikt. Så får det bli. Jag har ju semester. Nu hade jag ju tänkt röja i hemmet, men det går ju sådär, med tanke på gårdagen. Fast jag får ju medge att hon lugnat ner sig betydligt och att hon även lyssnar ibland, samt till och med verkar förstå vad jag menar. Hundar är fantastiska.

Jag har nu vid flera tillfällen, utan kommando, förmedlat att hon kan ligga kvar och vänta, medans jag hämtar mer kaffe etc, och hon gör det! Detta är säkert tack vare att hon är med på jobbet. Det springer folk (liksom jag själv) fram och tillbaka hela dagarna och hon ignorerar det fullständigt och sover vidare. Om man inte påkallar på uppmärksamhet förstås. Då kommer hon, men går genast och lägger sig igen på uppmaning. Så har hon ju lite svårt att hålla reda på när det är lunch, eftersom det skiljer sig från dag till dag. När inte min kropp kan vänja sig vid oregelbundna mattider, hur ska hon! Fast snart ska hon trappas ner från tre till två mål mat per dag, för hon är ju en stor flicka nu, snart 6 månader.

Inte heller på onsdagen har jag lyckats få något gjort. Eftersom solen sken och det var härligt väder bestämde jag mig för att ta tag i ridningen och eftersom Mimmi är i flyttartagen tar hästarnas runtomkringskötsel upp all min tid. Den som inte Ellen tar! 😅

På kvällen kom Daniel och skodde på ridhästarna med snösulor och brodd, så nu är vi förberedda för Kung Bore. ❄️❄️❄️❄️

Det körde upp en svart volvo och rekade torsdag morgon, bara en liten stund efter att Leif och Mimmi lämnat i varsin bil. De skulle lämna Mimmis kärra på verkstaden. Jag var ju helt säker på att det var Leif som vänt tillbaka, så jag steg inte upp. Men när den körde iväg igen några minuter senare, utan att någon bildörr öppnats, kikade jag ut genom fönstret och såg den svarta volvon sakta rulla iväg. Ingen av hundarna sa ett knyst. Kan det vara så att min bil vid köksingången hindrat dem!? Oavsett känns det inte bra, men nu är man i alla fall förberedd för besök.

Tyvärr var jag sedan tvungen att vara hemifrån hela dagen, eftersom jag skulle köra Mimmis Tobbes flyttlass i trailern. Men, hundarna fick hålla fortet och allt var sig likt när Leif kom hem.

När man snart ska vara ledig brukar ju vanligtvis tiden snigla sig fram. Men, så är nu inte fallet. Veckorna fullkomligt rusar fram. Det är väl så det är när man har mycket inbokat.

I måndags var Marjolein här och ID-kontrollerade och chipade Tungli, som inte längre får behålla sitt namn, visade det sig. Det verkar bara vara på Island hästarna får heta nästintill vad som helst, bara det är ett namn med isländsk innebörd. Nu är han istället namngiven Leiftri från Gåvetorp. När vi valde det läste vi betydelsen gnistra, glimma och tycker det stämmer med natten han föddes. Nu hittade jag även betydelsen lugn! 🤔

Tekla fick ju heta Tekla, som tur var. Det hade jag ju bestämt sedan länge, att jag skulle döpa ett sto till Tekla. Tekla är ju ett egennamn, så hon har inget att leva upp till. Just nu är hon en egensinnig tonåring, som tror hon kan göra hur hon vill. Så i lördags, när jag mockade lösdriften, samtidigt som hästarna stod och åt, surnade hon till och langade iväg en spark mot mitt lår. Det var första, och sista gången! Absolut förbjudet!! Jag blev jättearg, och det lät jag henne veta! Med råge. Tur jag inte hade mobilen i fickan! Då hade det kanske inte blivit nån blogg idag. Eller hade det gjort mindre ont! 🤔

Tidigare på dagen var jag med Ellen på Vorstehklubbens utställning i Åstorps boulehall. Det var en trevlig tillställning med utmärkta faciliteter, med både stolar och bord samt servering. Nu hade jag ju aldrig varit där tidigare så jag hade, vis av tidigare erfarenhet, asat med mig förutom valp, både vagn, bur, stol och ryggsäck, och fick således lite lugn och ro att följa med i bedömningen, se och lära. Det är alltid intressant med ny ras. Tyvärr så var det ju bara Ellen och kullsystern Elsa, med uppfödare Lennart i snöret, i valpklass 1. Båda fick excellent och Hp (hederspris) och finfina kritiker, men det var Elsa som idag drog längsta strået. De var väldigt typlika och korrekta exteriört, men med lite olika kvalitéer för tillfället. Jag är i alla fall jättenöjd med Ellen som tillfullo motsvarar alla förväntningar. Jag vet att Lennart och jag har lite delade uppfattningar om mentaliteten, men jag tror att Ellen är snäppet intensivare. Men jag har väl fått vad jag förtjänar. 😅

Igår morse, när Leif åt frukost (i ottan) och ”passade” hundarna, passade Ellen på att smyga upp i övervåningen och leta efter mig. Hon har för korta klor, menar Leif. Tyvärr har hon även en skarp näsa och kände att en katt varit inne på toa, snöt en kattbajs, innan jag rusade ur sängen och bar henne nerför trappan i flygande fläng. Jag var jättearg och jag undrar om hon gör om det!

Det är ytterligare en sak som styr mitt liv, som jag kanske måste förklara. Det var Leifs morfar, som byggde det här huset, för en väldig massa år sedan. Han var lite nymodig av sig och skulle ha skjutdörrar istället för vanliga dörrar. Vi gjorde dumheten att spara dessa när vi renoverade och alla, hundar såväl som katter har lärt sig öppna dem. Därmed sagt att man måste ha ögonen på både katter och hundar, sin mat, och allt vad man håller på med heela tiden. Du måste passa din hund, säger Leif! Jaha, slipper jag göra allt annat då?! Min hund är öööverallt, heeela tiden!

Idag, min första semesterdag, var väl en sådan dag. Det började så bra med att jag både hann släppa ut ridhästarna, fodra och duscha, innan ”elen” (som hon heter när vi pratar bakom hennes rygg) började protestera. Hon var med och sov på golvet i badrummet.

Det tar annars alltid en väldans tid innan jag får äta, för alla djuren ska ha mat innan jag äter själv. Jag försöker lära Leif detta, men det har svårt att gå in! Ska byta ut kom ihåg-skyltarna från i somras, ”Stäng av vattnet!”, mot ”Ge hästarna mat, innan du äter själv!”

Efter duschen och lite trixande med påklädning och dylikt fixade jag frukost och fick med mig, valp och allt (frukostbricka, tidning, mobil, laptop, you name it) på samma gång in i TV-rummet. Då far ”elen”det upp i skinnsoffan och kissar på sig! Jag vet ju att det inte var meningen, men hon är ibland mer än lovligt framfusig och vi försöker förmå henne att ta det lite lugnt i sin framfart. Jag blev i alla fall jättearg och skjutsade ut henne i regnet, medans jag högg papper, vattenbalja och trasa och började torka. Det var dock ganska snabbt uppklarat. Men, när jag kom tillbaka in i rummet satt katten och slickade smöret från min ena macka. Behöver jag förklara att jag vart jättearg? Nej, tror inte det. Jag hivade ut katten, och den andre oskyldige, samma väg som valpen (nu inkommen). Jag bredde nya mackor, men aptiten hade svårt att infinna sig. Detta är svaret på frågan: Hur kan du hålla dig så smal? Jo, jag har djur! Jag äter väldigt sällan, jag rider så ofta jag hinner, så promenerar jag miltals och svälter på arbetstid.

Så har jag Ellen! ❤️

december 2018
M T O T F L S
« Nov   Jan »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Kontakta oss

Gåvetorps Islandshästar
Torrarp 1118 Gåvetorp
280 20 Bjärnum

0451-261 62
0733-40 50 80

gavetorp@
gavetorpsislandshastar.se

www.gavetorpsislandshastar.se

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Annonser
%d bloggare gillar detta: